Kraven på att förbudet mot slöja i basketen avskaffas växer, schackspelare hotar att bojkotta schack-VM i Iran på grund av slöjtvånget och franska kuststäders borgmästare står fast vid burkiniförbud som underkänts i domstol. Det ska ständigt vara någon annan som talar om vem som ska kläs av eller kläs på, konstaterar Agneta Haugaard Farkhak och fördjupar sig i slöjans långa och komplicerade historia.
I Frankrike har nyligen kvinnor i burkini bötfällts. I Iran bötfälls, trakasseras och förnedras kvinnor som inte följer den statliga klädkoden för kvinnor, och under talibanernas Afghanistan tvingades kvinnor att ta på sig heltäckande burka i offentliga miljöer. Sudanesiska kvinnor kan dömas till spöstraff och böter av en sudanesisk domstol om brottet är att hen är klädd i långbyxor istället för den traditionella fotsida kjolen.
Synen på statens roll förenar diktaturer som Afghanistan under talibanerna, Iran, Saudiarabien, eller Sudan med en centralistisk, uttalat sekulär men demokratisk stat som Frankrike.
Dessa stater är nämligen eniga om en sak, nämligen att det ligger inom statens jurisdiktion att bestämma vilka kläder enskilda medborgare och i synnerhet kvinnor ska ha på sig.
När den franska parlamentariska kommissionens förslag ställdes 2010 om att förbjuda burka och ansiktsslöja, niqab, på vissa offentliga platser ledde detta till en diskussion på partiledarnivå här i Sverige. Förslaget om förbud väckte många frågor. Det gällde statens roll i att bestämma över medborgarnas val av kläder, en annan gällde de utpekade klädesplaggen och vad de signalerade för värden. Sist men kanske inte minst diskuterades lämpligheten av olika klädesplagg på olika specifika arbetsplatser.
Slöjan en polariserande politisk fråga
I en tid av polarisering och utfall av rasistisk natur har det knappast undgått någon att slöjan har blivit en brännande politisk fråga som återigen engagerar politiker och folket på gatan.
Många debattörer ifrågasätter de feminister som försvarar rätten att bära slöja, men de glömmer ofta att dessa feminister också engagerar sig för kvinnor som väljer bort slöjan. Flera av de feminister som ställer sig emot tvånget bär själva slöja men ser dess symbolik ur ett annat perspektiv än det som vanligen beskrivs av människor som inte bär slöja.
Går det att se slöjan som ett av flera pågående förtryck mot kvinnor och ändå försvara rätten att få bära den? Hur ska vi hantera konservativa västerlänningar som selektivt angriper just slöjan och gör aggressiva tolkningar av den som ett tecken på hela den muslimska världens barbari? Och hur ser det egentligen ut i ett historiskt perspektiv?
I västvärldens ögon handlar detta om specifikt muslimska kvinnor, och föreställningar om den muslimska kvinnan i en tid då islamofobin växer sig starkare dag för dag, i ett Europa som tror sig sitta med de rätta svaren om kvinnans frigörelse. För det andra skrivs debatten på dessa kvinnors kroppar – muslimska kvinnors kroppar: Det blir allt svårare, ja nästan omöjligt att höra vad många av dessa kvinnor själva önskar sig, därför att andra är så snara att tala om vad de vill, hur de känner sig eller hur förtryckta de är. Kvinnorna utnyttjas för en större kamp mellan olika kvinnofientliga ideologier och politiska intressen.
Så länge ingen frågar om Europas plötsliga intresse av slöjan och varför den har seglat upp som en storpolitisk fråga just nu, i vilkas intressen, är det svårt att komma med entydiga svar.
Slöjans historia måste skrivas utifrån kvinnorna
Att försöka skriva om slöjans historia är inte helt okomplicerat. Vems historia berättas, männens eller kvinnornas? Är det slöjans funktion eller dess symbolik? Är det beslutsfattares och lagstiftares historia, eller berättelsen om dem som av tvång eller övertygelse täcker sitt hår? Är det vad slöjan innesluter, eller vad den utestänger som vi ska berätta?
Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status.
Huvudbonad som tecken på fromhet och gudsvördnad finns i flera religiösa traditioner; den muslimska bönesjalen och kristna nunnors huvuddok är några exempel. Ortodoxa judinnor och fromma laestadianer täcker till vardags sitt hår.
När talibanerna tog makten i början av 1990-talet lagstiftade de om att afghanska kvinnor måste bära burka utanför hemmen. Talibanerna hänvisade till Koranen där det bland annat står att kvinnor ska dölja sina ”behag” och ”svepa sina kläder omkring sig” Vad som menas med ”behag” har alltid varit öppet för tolkningar. De flesta muslimska uttolkare är överens om att det inte finns ett entydigt stöd i Koranen för att dagens muslimska kvinnor måste dölja hela kroppen eller bära slöja.
Även i Bibeln finns liknande regler om att kvinnor inte ska uppträda barhuvade då de utövar sin tro: ”En kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad…” (1 Kor 11:5)
Redan för mer än tretusen år sedan föreskrev assyrisk lag att fria kvinnor skulle bära slöja utomhus, medan slavinnor och prostituerade inte fick beslöja sig.
I antikens Grekland skulle gifta kvinnor vara beslöjade, medan ogifta kvinnor, prästinnor, prostituerade och slavinnor var förbjudna att bära slöja. I antiken, liksom i det nordiska bondesamhället, var slöjan/huvudduken främst en klassmarkering. Slöjan markerade att en kvinna tillhörde en enda man, medan den obeslöjade kvinnan var tillgänglig för alla.
Bruket att bära slöja plockades upp och spreds även till andra delar av övriga Asien, där det antogs främst av religiösa medel- och överklasskvinnor i städerna. När landsbygdens kvinnor kom till stan tog de sedan med sig traditionen tillbaka till landsbygden.
Beslöjade kvinnor, tidig medeltida kyrkkonst
De tidigast kända ikonografiska bilderna av kvinnor som bär slöja härrör från 100-talet och staden Palmyra i nuvarande Syrien. I Palmyra började Sidenvägen som ledde romerska handelskaravaner mot Persien och Asiens inre.
Jesu moder, Maria, har alltsedan kyrkans första århundrade avbildats med en sjal över huvud och axlar. Kanske var det därför som nunnor i de tidiga klostren antog detta bruk. I det bysantinska riket utvecklades en haremskultur som bland annat byggde på kvinnors avskildhet i hemmen. Stadspalatsen i Konstantinopel och Kairo var inredda med avgränsade rum för kvinnor, medan männen och gästerna vistades i andra rum.
Denna arkitektur blev en av förutsättningarna för att sprida bruket av purdah, då islam expanderade. Profeten Muhammeds förkunnelse på 600-talet gav dåtidens kvinnor större frihet och mer inflytande. Islam förbjöd till exempel flickmord och gav kvinnor rätt att äga och ärva.
Under 1900-talet har slöjan i flera delar av världen åter blivit politiskt laddad. I Egypten drev kvinnorörelsen i början av seklet krav på att avskaffa slöjan, och menade då mer än själva plagget – man avsåg hela systemet med segregation mellan könen. Shahen av Iran förbjöd bruket av slöja under 1930-talet, men under ayatollah Khomeinis regim tvingades kvinnorna att täcka sina huvuden.
I Nordafrika och i Mellanöstern har slöjan åter tagits i bruk i modern tid. Skälen är komplexa. Iran, Afghanistan och Saudiarabien är exempel på länder där religiösa diktaturer påbjuder kvinnor att bära slöja, och straffar dem som trotsar lagen. Även om stödet i islams lag är mycket svagt, har slöjans symbolvärde knutits till religionen.
Slöjan får nya betydelser i vår tid
Att unga muslimer i det sekulariserade Europa väljer att bära slöja, har flera skäl. En del säger att de väljer slöjan som ett avståndstagande från västvärldens kommersialiserade och sexualiserade kultur medan flera säger att de känner sig närmare gud eller att de känner en djup identifikation med den muslimska kulturen. Unga kvinnor som bär slöja, uttrycker ofta en vilja att värna sin integritet och frihet. De känner sig fredade i sjal.
Det är lätt att se varför många kvinnor i Iran upplever tvånget som den stora frågan och efterlyser ett större engagemang från kvinnor och makthavare i väst som ser sig som relativt fria att välja själva på vilket sätt de vill klä sig eller uttrycka sig.
Förbudet mot burkini i flera av de södra kuststäderna i Frankrike, men som nyligen ogiltighetsförklarades av högsta förvaltningsdomstolen, aktualiserar dock hur kvinnor har tvingats både att bära vissa klädesplagg eller avstå från dem under olika perioder i historien men också i nutid.
Den egyptiska författarinnan Nawal el Saadawi, som talat och skrivit för kvinnors rättigheter, vill däremot inte gå in i en avgränsad diskussion om slöjan, utan brukar hävda att det är makten som ska avslöjas – inte kvinnors ansikten.
