”Klassklyftorna och samhällsproblemen är inte skapade av människor som flytt eller de som bor i socioekonomiskt utsatta områden”, skriver Rossana Dinamarca, och konstaterar att det inte längre bara är SD som aktivt försöker sprida den bilden. Om Trump ska ses som en väckarklocka för Sverige är det enligt Dinamarca inte första gången den ringer och hon ser inget utrymme för uppgivenhet.
Jag var säker på att Hillary Clinton skulle vinna.
Jag messade det till min vän Katy Laine i Georgia, som uttryckt oro för vad det skulle innebära för henne som svart kvinna och hennes barn om Donald Trump blev vald. De första resultaten hade då precis presenterats. Klockan var strax efter fem på onsdag morgon när jag hörde Marcus Oscarsson på TV4 säga att det var klart, Trump har vunnit. Jag sträckte mig sömndrucket efter fjärrkontrollen och stängde av. När jag vaknade några timmar senare hade Katy skrivit:
I can’t believe what I am seeing! I don’t know what to say or do. I may have to move my family to your home in Sweden because the US will not be a place to raise my children.
Jag önskar att jag kunnat svara:
Kom bara. Här behöver du och dina barn inte utstå rasism och sexism.
Katy hade föredragit Bernie Sanders, men hon var en av de som trots allt gick och röstade på Clinton – det minst dåliga alternativet. Hon röstade inte på Clinton för att hon är nöjd med sakernas tillstånd. Katy är uppväxt i Bronx i New York, familjen kommer från Haiti och hon jobbar som lärare. Att vara missnöjd är dock inte detsamma som att vara rasist och sexist, något som ofta dras likhetstecken emellan i eftervalsanalyserna. Så har även SD:s framgångar förklarats i Sverige.
Sanders visade på att det går att kanalisera missnöjet med den politiska likriktningen och högervridningen till någonting bra. Han presenterade en politisk vision, han ville ha en revolution och lyckades skapa en stor rörelse även om den föll precis vid mållinjen i loppet mot Clinton.
Någon sa till mig att det här måste ju ändå vara en väckarklocka för oss i Sverige och avsåg SD. Den väckarklockan ringde högt när SD kom in i riksdagen 2010, men vi har valt att snooza.
I söndagskväll satt jag och tittade på Agenda. Partisekreterarna för Moderaterna och Socialdemokraterna skulle göra sin valanalys. M menade att det har varit ett problem att en snabbt blir stämplad som rasist om en säger att en ska rösta på SD. S beskyllde (!) Alliansen för att ha bedrivit den mest generösa flyktingpolitiken i Europa under sina åtta år vid makten. Lösningarna från M var att lag och ordning ska gälla i hela Sverige (vilka delar av Sverige är undantagna lagen?) och enkla jobb. S menade att vi måste tala tydligare om migrationspolitiken och möta folks oro, att folk har en felaktig bild av hur välfärden fungerar. Ytterligare ett tryck på snooze-knappen.
Sverige är inte USA, mycket är olika, men presidentvalskampanjen visar att det finns en annan väg att kanalisera missnöjet än genom rasism och sexism. Det handlar inte om inhuman flyktingpolitik eller försämrade arbetsvillkor. Det handlar om att presentera en samhällsomvälvande vision. Vi måste vilja ha en annan, rättvis ekonomisk politik som förändrar samhället i grunden. Det behövs större politiska förändringar än schyssta reformer som förändrar i marginalen.
Jag är inte nöjd när jag lämnar mitt barn på skolan i vetskapen om att hon kan bli, och har blivit, utsatt för kränkningar eftersom personalen inte räcker till för den drygt 70 barn stora fritidshemsgruppen. Hemtjänsten liknar mer ett rullande band på en bilfabrik där personalen går in och snabbt ut hos äldre och hinner knappt tillfredsställa de mest grundläggande behoven. De gamla känner otrygghet när det varje dag kommer och går olika personer i deras hem.
Detta är resultatet av en ekonomisk politik som ökat klyftorna, som har skapat fler dollarmiljonärer och fler fattiga. En politik som subventionerar städhjälp åt de välbemedlade, men tar bort assistensen för människor så att det lett till dödsfall.
Klassklyftorna och samhällsproblemen är inte skapade av människor som flytt eller de som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Att fortsätta ge den bilden, som S och M gör, leder bara till att vi får fler människor som tappar tilltron till politiken. Vi kan inte heller avfärda människor som inte känner sig representerade med att kalla det identitetspolitik. Det handlar om demokrati.
Det farligaste är att känna uppgivenhet nu. Jag ser den ligga där framför mig, men jag väljer ändå kampen och Sanders har fått mig att känna hopp. Vänstern måste nu dra lärdom av den rörelsen som Bernie Sanders lyckades skapa i ett land som vi annars känner som nyliberalismens Mecka. Det är dags att kliva upp nu.
