”Jag misstänker att det inte var en rädsla för systemkollaps som regeringen var oroliga för. Det var snarare en rädsla för att förlora ännu fler väljare till Sverigedemokraterna.” Det skriver Mats Leijon, i ljuset av att regeringen Löfven använder striderna i Mosul som argument för att fortsätta gränskontrollera Öresund.
Vi är många som med oro tänker på alla civila som just nu under de intensiva striderna kring Mosul antingen håller sig gömda, eller med fara för sina liv, försöker fly striderna.
Stefan Löfven är också orolig. Han har gått ut med ett uttalande om att de intensiva striderna kring Mosul utgör ett argument för regeringen att hålla fast vid gränskontrollerna kring Öresund.
Det låter ju rimligt. Om människors behov av skydd ökar, så måste vi naturligtvis täppa till alla vägar in i Sverige… (Ironi) Om inte nu, när ska vi då ha en generös flyktingpolitik? När behovet har minskat? Vi implementerar en slags omvänd marknadsekonomi; när efterfrågan ökar, så minskar vi tillgången.
Ansvariga ministrar brukar i varje anförande gällande flyktingpolitiken inleda med orden ”vi är stolta över det ansvar vi har tagit”. De använder i alla fall rätt tempus i ”vi har tagit” till skillnad från ”vi tar”. Men annars är detta ansvarstagande inget annat än en skröna.
Det var inget aktivt beslut från regeringen som resulterade att vi tog emot så mycket människor som vi faktiskt gjorde. Regeringen blev helt enkelt överrumplad. Med en tidigare förvarning, så hade murarna byggts i god tid.
När man väl hade hunnit reagera så började man svänga sig med uttryck som systemkollaps, trots att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap klart uttryckte att en risk för kollaps inte förelåg. Pratade man med människor som arbetade ute på flyktingmottagningarna så uttryckte de ingen rädsla för kollaps. De var utmattade men övertygade om att de skulle klara av situationen.
Jag misstänker att det inte var en rädsla för systemkollaps som regeringen var oroliga för. Det var snarare en rädsla för att förlora ännu fler väljare till Sverigedemokraterna.
Socialdemokratin har ingen tradition av generös flyktingpolitik. Tvärtom så har man under åren, i samarbete med Moderaterna kommit överens om en restriktiv migrationspolitik.
Så generositeten under ett par veckor under hösten 2015 är den senaste i raden av socialdemokratiska skrönor. Under en lång och nästan konstant maktutövning har man under åren samlat på sig ett antal sådana här skrönor.
Vår neutralitet under andra världskriget är en sådan. Den byggde på undfallenhet. Varför skulle Tyskland ta en kostnad för ockupation av Sverige när de ändå fick vad de pekade på. Permittenttågen rullade genom Sverige och den svenska järnmalmen färdades via Norge till den Tyska krigsindustrin. Vår undfallenhet möjliggjorde en industriell kapacitet där vi efter kriget kunde bygga vår välfärd på axlarna av ett svagt och sönderbombat Europa.
Vår stolta historia fortsatte sen med Baltutlämningen. Vi har alltid varit beredda att offra enskilda människor för det allmännas bästa i en sann utilitaristisk anda.
Moral och ryggrad har enskilda individer stått för. Under kriget utmärkte sig Raul Wallenberg och under den så kallade flyktingkrisen är det frivilligorganisationerna som har stått för moralen, inte staten.
Vår regering skulle kunna visa civilkurage genom att slopa ID-kontrollerna. Behåll gränskontrollerna för all del, men ge människor en chans att nå våra gränser och söka asyl.
Om inte nu, när då?
