När jag lyssnar på Andrzej Tichýs debutdrama Mural i P1 tänker jag på dörrar. Vilka berättelser som ryms bakom stängda dörrar. Vilka dörrar som stängts för vissa människor. I pjäsen står nämligen en journalist utanför en dörr, framför en byggnad med hyresrätter som nu ska rivas. Journalisten tittar på en stor muralmålning som täcker byggnaden, beskriver den, och går sedan in i huset.
Bakom stängda dörrar möter journalisten och därmed lyssnaren ett flertal karaktärer som alla vecklar ut sina berättelser, bestående av egna erfarenheter och andras. De som berättar är bland andra en gammal obehörig lärare, en förbrytare, två barn, en 92-årig dam och en konstnär – konstnären bakom muralmålningen.
Läraren berättar om barnen hen undervisade, om hur deras berättelser och minnen från krigsdrabbade länder påverkade henom så starkt att hen kände sig tvungen att sluta jobba där. Lyssnaren får också höra två personer samtala sinsemellan om en bekant som misstänks för något. Sedan introduceras ytterligare en manligt kodad röst som säger: ”Du kan kalla mig kriminell, förbrytare.” Förbrytaren säger att våldet och vandaliseringen i samhället kommer fortsätta.
Journalisten intervjuar två barn, Hicham och Isak, vilka exalterat berättar om all vandalisering de sysslat med. Allt från en liten bit hasch eller diskmedel i lärarens kaffe, till avklippta sladdar och uppeldade papperskorgar. Och sedan till läraren igen, som berättar om sin bakgrund. Den fattiga uppväxten i en släkt där nästan alla led av psykisk ohälsa eller missbruksproblematik. Läraren berättar om de gamla kollegornas fördomar om fattiga människor med just missbruksproblematik, sådana som kom från förhållanden liknande hens egna. Läraren säger också något om att saker inte alltid är som de verkar, för att sedan berätta om en tidigare chef, mannen som gjort Klassresan. Från miljonprogram till villa, bil, examen, chefsposition, fru och barn. Likväl kunde chefen inte relatera till och stötta sina egna barn när de blivit rånade av andra barn, för barnen som rånade hans kom från förhållanden liknande hans egen bakgrund.
Så hoppar det mellan de olika karaktärerna vars berättelser alla har en sak gemensamt: de handlar om utsatthet och våldsamma strukturer. Om utnyttjandet av papperslösa personers utsatthet för gratis arbete. Om fattigdom, om hopplöshet, om trångboddhet i välfärdslandet Sverige. Mural är en skarpt samhällskritisk pjäs med många fina kvalitéer. Att låta rivningshuset och dess hyresgäster bli ett verktyg för att peka på de många problem som finns i vårt land och som sällan diskuteras i politiken är ett skickligt drag. Rent ljudmässigt är pjäsen enkel, endast lite musik hörs mellan berättelserna, vilket här fungerar fint.
Däremot kan det vara lite svårt att hänga med, då alla karaktärer inte presenteras riktigt ordentligt. Läraren, förbrytaren och konstnären introduceras som just dessa. Men andra karaktärer som de två samtalande personerna får vi veta mindre om, vilket stör upplevelsen en aning. Är de syskon? Är de älskare? Är de vänner? Eller bara före detta kollegor? Jag vet inte, och det irriterar mig. Rösterna skildrar akuta politiska misslyckanden, men misslyckas med att riktigt engagera mig. Fast, när jag har lyssnat färdigt för tredje gången, vill jag ändå rekommendera pjäsen. Kanske särskilt våra politiker bör lyssna.
