Jag var ett marint däggdjur som höll till

vid stilla havets norra kustlinje

jag levde på alger och sjögräs

jag var helt tam

jag kunde inte dyka

jag kunde inte ta mig upp på land

jag jagades för mitt kött

och för mitt skinn som användes till båtar

och för mitt underhudsfett som brann länge

utan att sprida rök eller lukt

västerlänningar upptäckte mig år 1741

tjugosju år senare var jag utrotad

Sjökon är täckt med ett tjockt skinn, mer lik barken på en uråldrig ek än huden på ett djur: det är svart, skabbigt, skrynkligt, grovt, hårt och segt; det saknar hår och är nästan ogenomträngligt för en yxa eller en spjutspets.

ni kallade mig ibland barkdjur

jag var uråldrig när jag levde

jag gjorde aldrig någon illa

jag var en fridsam varelse

ni kallar det en tragisk historia

men jag hade aldrig hybris

Från nacken till stjärtfenan störs ytans jämna struktur endast av cirkulära rynkor men på sidorna är den ytterst grov, särskilt kring huvudet, och är täckt av många skålformade upphöjningar liknande skaftlösa svampar.

georg wilhelm steller dog nästan under expeditionen

men kom hem med beskrivningar av mig och andra

varelser han mött

han var inuti mig

beskrev hur många fingrar

han kunde föra in

i min vagina

nu bär jag hans namn

och det är tomt som

ett urblåst ägg

det finns inte längre några

kroppar för vetenskapen

att penetrera

Jag observerade många gånger hos djur som hade fångats och dragits i land med en krok, att stora delar av ytterhuden hade slitits av till följd av den våldsamma skadegörelsen mot dess kropp och stjärt samt dess motstånd med sina framfötter, och att den trasiga bit

ytterhud som täckte armarna och stjärtfenan

var som en hov.

han skrev att mitt huvud var väldigt stort

i förhållande till min kropp

men jag kunde använda mina små framben

till en massa saker:

simma

promenera i strandkantens grunda vatten

stödja mig på klipporna

gräva efter sjögräs

slåss

och omfamna min älskade

i ett samlag som påminde wilhelm

om hans egna erfarenheter

Under våren kommer de tillsammans

på mänskligt vis, huvudsakligen om kvällen när havet är stilla. Men innan de möts utför de ett amoröst förspel. Honan simmar försiktigt fram och tillbaka i vattnet, med hanen efter sig. Honan undflyr honom genom många vändningar

tills hon själv, nu otålig inför längre fördröjning, som om hon vore trött
och under någon form av tvång, kastar sig på rygg när hannen rusar mot henne och bevisar sin passion, och de

faller in i varandras armar.

detta hände för sista gången våren 1767

kanske var den sista av oss havande

med en hopplös framtid

vi sörjde våra döda och

litade på alla varelser vi mötte

som en uråldrig ek

som bara står där

med hjärtan inristade

i sin tysta kropp