Jag var ett marint däggdjur som höll till
vid stilla havets norra kustlinje
jag levde på alger och sjögräs
jag var helt tam
jag kunde inte dyka
jag kunde inte ta mig upp på land
jag jagades för mitt kött
och för mitt skinn som användes till båtar
och för mitt underhudsfett som brann länge
utan att sprida rök eller lukt
västerlänningar upptäckte mig år 1741
tjugosju år senare var jag utrotad
Sjökon är täckt med ett tjockt skinn, mer lik barken på en uråldrig ek än huden på ett djur: det är svart, skabbigt, skrynkligt, grovt, hårt och segt; det saknar hår och är nästan ogenomträngligt för en yxa eller en spjutspets.
ni kallade mig ibland barkdjur
jag var uråldrig när jag levde
jag gjorde aldrig någon illa
jag var en fridsam varelse
ni kallar det en tragisk historia
men jag hade aldrig hybris
Från nacken till stjärtfenan störs ytans jämna struktur endast av cirkulära rynkor men på sidorna är den ytterst grov, särskilt kring huvudet, och är täckt av många skålformade upphöjningar liknande skaftlösa svampar.
georg wilhelm steller dog nästan under expeditionen
men kom hem med beskrivningar av mig och andra
varelser han mött
han var inuti mig
beskrev hur många fingrar
han kunde föra in
i min vagina
nu bär jag hans namn
och det är tomt som
ett urblåst ägg
det finns inte längre några
kroppar för vetenskapen
att penetrera
Jag observerade många gånger hos djur som hade fångats och dragits i land med en krok, att stora delar av ytterhuden hade slitits av till följd av den våldsamma skadegörelsen mot dess kropp och stjärt samt dess motstånd med sina framfötter, och att den trasiga bit
ytterhud som täckte armarna och stjärtfenan
var som en hov.
han skrev att mitt huvud var väldigt stort
i förhållande till min kropp
men jag kunde använda mina små framben
till en massa saker:
simma
promenera i strandkantens grunda vatten
stödja mig på klipporna
gräva efter sjögräs
slåss
och omfamna min älskade
i ett samlag som påminde wilhelm
om hans egna erfarenheter
Under våren kommer de tillsammans
på mänskligt vis, huvudsakligen om kvällen när havet är stilla. Men innan de möts utför de ett amoröst förspel. Honan simmar försiktigt fram och tillbaka i vattnet, med hanen efter sig. Honan undflyr honom genom många vändningar
tills hon själv, nu otålig inför längre fördröjning, som om hon vore trött och under någon form av tvång, kastar sig på rygg när hannen rusar mot henne och bevisar sin passion, och de
faller in i varandras armar.
detta hände för sista gången våren 1767
kanske var den sista av oss havande
med en hopplös framtid
vi sörjde våra döda och
litade på alla varelser vi mötte
som en uråldrig ek
som bara står där
med hjärtan inristade
i sin tysta kropp
