Förra helgen vann hon tävlingen Ortens poesi. Och redan nu på lördag håller hon i festivalen Betongpoesi. Feministiskt perspektiv har fått prata med Sveriges nya poetstjärna Mariama Jobe om hur det är att tävla i poesi, om temat Suedikreol och att ibland mellan alla politiska texter, också våga skriva om sig själv.
Någonting håller på att hända med poesin. Den är inte längre inlåst i finrummet och efter mycket kamp och diskussioner om representation börjar fler få tillgång till den. Kanske har poesitävlingarna varit grundläggande i den här förändringen, där närheten till platsen och tillåtelsen att blanda med andra uttryck som hiphop och spoken word har bidragit till en levande diktmiljö. Tävlingen i Ortens poesi har pågått i Kista sedan i juni med delfinaler och läsningar. Juryn har bestått av författaren Mara Lee, estradpoeten Sabrina Ibenjellal och rapparen Ali Khamis. Förra helgen avgjordes tävlingen och Mariama Jobe kammade hem vinsten.
Hur kändes det att vinna förra helgen?
– Det var faktiskt min största tävling och för mig fick jag vinsten dagen jag ställde upp i kvalet den 9 juli. När mitt namn ropades upp till första plats så kände jag en tyngd lastas av från mina axlar. För jag gillar ju inte tävlingar, det biter lätt på självförtroendet när så duktiga poeter står på scen och slår ut varandra. Det är skönt att veta att andra ser en, hör en och faktiskt vill lyssna på en.
Varför finns det ett behov av tävlingar som denna?
– Tävlingar som den Alex Rodallec arrade behövs eftersom det är så orten håller vernissage. Vi bjuder inte in folk till museum och vinprovningar som de gör i innerstaden. Vi bjuder in människor till att ta del av vår konst och kultur genom att hålla en dialog för dem på scen. Det behövs flera tävlingar som denna eftersom de ger så mycket mer, inte bara till de utomstående utan för oss. Vi behöver scener, plattformar och rum som inte är vita och medelklass anpassade, där vi får vara oss själva och prata om sånt som oftast tystas ned. Alex vill skapa en sån plats, där två världar möts och Suedikreolen talar för sig själv.
Och du skall läsa på festivalen Betongpoesi redan nu på lördag igen?
– Flera poeter skall uppträda, men inte i form av en tävling. Pressen att imponera på domarna försvinner och kvar finns bara poeterna och deras dikter.
Från koloniala föreställningar till politiskt motstånd
På eventet förklarar arrangörernas tävlingens tema: ”En kreol är ett språk eller en kultur som uppstår från mötet mellan två eller flera språk eller kulturer på grund av migration eller kolonialism. Kreolspråk föds inte direkt i mötet, utan först när en ny generation talar den som sitt modersmål, och med den kommer en ny identitet nånstans emellan den föregående generationens och den nya platsens kulturer, lite det Erik Lundin beskriver i låten Suedi. En egen kultur. Ett eget språk. En egen poesi. Suedikreolen syns sällan i poetiska sammanhang bortom hiphop i vilka den för första gången fått respekten den förtjänar.”
Vad betyder temat suedikreol för dig?
– Suedikreol är ju ett ord som uppstår mellan två världar. Det är ett språk som andra generationens barn kanske mest alltid har någonstans i fickan. Suedikroel är mötet mellan vad svenska läraren lärt mig och vad jag hör där jag bor. Suedikroel är likt språket i ständigt rörelse. En dag introduceras turkiska ord till förortsbarnen och en annan dag skriker de alla chaga,chaga,chaga. Suedikroel betyder allt det min förort betyder för mig. Allt. Vi använder ett annat språk på jobbintervjun som skiljer sig från den suedikreol vi brukar när vi stiger av pendeln i Jordbro. Där ordföljen är fel, grammatiken brister och ordvalen är vågade och men betydelsefulla. Suedikroel speglar allt det vi har i förorterna. Det speglar de fem nationer som bor i mitt trapphus. Suedikreol är mitt modersmål.
I Arenarapporten Kreol – ett spöke går runt i orten, från förra året, för Lewend Tasin och Anton Landehag ihop kreolspråket med politisk kamp. De senaste årens förortsorganiseringen, inte minst med fokus på Megafonens arbete i och med Husbyupproren, skrivs fram som en rörelse i relation till kreolspråket, där andra generationens erfarenhet av exil blir till ett politiskt språk – kreol. Men vad betyder egentligen kreol? Ordet kreol är en fransk och engelsk version av det spanska ordet criollo och kan kopplas till både kolonisering och uppfostring. Ordet pekar på ättlingar i kolonierna, men forskare är oense kring om det är slavättlingar eller kolonisatörer som bär ordets egentliga innebörd.
I Sydamerika blev criollo en kategori i det koloniala kastsystemet, en klass bestående av människor som visserligen var födda i kolonierna men vars spanska börd ändå kunde styrkas. Här kopplas ordet alltså till rasistiska föreställningar om äkta blod och privilegier i dess följder. Kreolbegreppet kommer visserligen rent ordmässigt från denna koloniala ide men kan förstås som det antirasistiska svaret på det. I Kap Verde, en ögrupp i Atlanten som var ett centrum för slavhandel, möttes svarta slavar från olika kulturer och språk och ur deras akuta situation växte ett blandspråk fram, ett kreolspråk, som slavägarna inte kunde förstå. Men till följd av postkoloniala teorier har kreolisering sedan 80-talet pratats om som något som också kan hända i väst, en process som både visar att kulturer inte är fixerade och lyfter kollektiv och subjekt mot rasismen som växer fram bortom den nationella identiteten.
Jean Bernabé, Patrick Chamoiseau, Raphaël Con- fiant och Mohamed B Taleb Khyar, alla karibiska konstnärer, skrev under 1990-talet artikeln ”In Praise of Creolness” där de tar kreolbegreppet från en akademisk diskussion om språk, kultur och identitet till ett politiskt initiativ för en kreolidentitet, en grupp som kan kämpa för frigörelse och övervinnande av ekonomiskt och rasistiskt förtryck. Det politiska temat har varit väldigt närvarande i tävlingen Ortens poesi, men också i andra av de poesitävlingar som arrangeras i olika förorter.
Vad handlar dina texter om?
– Mina texter handlar oftast om tunga ämnen så som rasism, sexism, ignorans, den svenska passiviteten, flyktingpolitik, förortsfrågor, segregation etc. Mina texter, krönikor, dikter, debattartiklar speglar samtiden. De talar om det upptrappade gatuvåldet i förorterna i Sverige som median vänder kinden till. De ifrågasätter människor som värdesätter vita och europeiska liv vid tragedier men inte när folk dör i tredje världen. Mina texter handlar om sånt som folk måste läsa. Men på sistone har jag hittat tillbaks till de texter jag brukade skriva i gymnasiet, de som handlar om mig. Ibland skräms jag att läsa upp de egodikterna men det var just en sån dikt som fick mig kvala till finalen och en liknande som fick mig att vinna tävlingen.
Har du skrivit länge?
– Jag lärde mig skriva sist i klassen. Men jag har skrivit ända sen dess. Jag ”skrev” böcker i grundskolan. Som barn ville jag bli som Astrid Lindgren. Andra barn ville bli astronauter men jag ville bli författare. Det är inte många som vet det men jag hade grov scenskräck som barn, jag vågade inte prata inför folk, läste aldrig högt i klassrummet och hade väldigt svårt att uttala ord och göra mig förstådd. Min storasyster Isatou fick agera som min tolk under vår barndom. Så när jag vann tävlingen kändes det skönt att veta att jag faktiskt kan göra mig förstådd. Det kändes jättebra.
