Det är vi vuxna som ska rädda barnen. Med envishet, kärlek och färggranna ballonger. Det tänker jag på när jag sett Suzanne Ostens nya film Flickan, mamman och demonerna. Varför känner jag mig då så nedstämd, när jag sakta lämnar biografen och går ut i det strålande solskenet, en vacker vårdag i Stockholm?
Suzanne Osten har gjort tio långfilmer, alla efter egna manus. Hennes debutfilm Mamma (1982), med Malin Ek i huvudrollen, var ett kärleksfullt porträtt av Ostens egen mamma, filmkritikern Gerd Osten som på 40-talet kämpade för att bli filmregissör. Filmen slutar oförglömligt med en närbild på Birgit Cullberg, som lånar sitt ansikte till den nu åldrade Gerd, som till slut gav efter för sin sinnessjukdom.
Mamma betydde oerhört mycket för mig – såsom många av Ostens pjäser och även henne själv: Jag minns hur Suzanne Osten höll brandtal till feminismens lov på Feministfestivalen på Kafé 44. Vilken energi, vilken kraft! Man ville bara släppa allt och följa henne!
Sedan kom den burleska och filosofiska filmkomedin Bröderna Mozart (1986), och så den märkliga Skyddsängeln (1990) – ett familjedrama i svart-vitt – med Philip Zandén som attentatsmannen som ohjälpligt sjunker in i sitt mordoffers kärleksfulla famn. Dessa tre filmer har jag burit med mig länge, jag har funderat på dem och skrivit om dem.
Svårt att se Ostens filmer
Men i övrigt har jag haft mycket svårt för Suzanne Ostens filmer. Det handlade om en massa saker som väcktes hos mig som jag kanske hellre ville hålla bort, jag vet inte, hennes filmer kanske verkligen är kniven i mitt öga. Men att se hennes filmer blev svårt, jag kände mer och mer att jag inte förstod, eller ville förstå.
Någonstans kände jag efter ett tag att jag inte behövde hennes fanbärande, hennes genomträngliga glöd, hennes oresonlighet. Jag minns till exempel hennes reaktioner på Bengbulan, som först inte blev någon succé, varken hos kritiker eller publik. Och sedan skulle hon, regissören Osten, förklara för oss varför vi hade så fel, som om hon trodde att hon kunde tvinga oss till biosalongerna. (Jag minns att Osten hyrde en biosalong också för egna pengar för att ge sin film en ny chans – men jag kanske har drömt!)
Jag började tycka att filmregissörer – ja, alla skapande personer – borde hålla tyst och låta publiken möta verken i fred och kritikerna kunde väl få göra sina jobb efter bästa förmåga - eller oförmåga. Men att vara den som både skapar och tolkar – i en och samma person – det var något som jag alltmer kom att se som fel väg för konsten – inte minst filmkonsten.
Uppföljaren till Mamma
Så det var med en rejäl oro i kroppen som jag gick och såg Flickan, mamman och demonerna, Suzanne Ostens nya film. Jag såg ju genast att den handlar om så mycket av det som både format Osten som konstnär och människa. Jag skulle kunna kalla hennes nya film för en uppföljare till Mamma: Här berättas vad som hände efter att mamma inte fick göra film och om dottern som växer upp som ett maskrosbarn. Skådespelarprestationerna, i det som till stora delar är ett kammarspel, är lysande: Maria Sundbom är mamman som är sagolik som en prinsessa i ena stunden, läskig som en häxa i andra, en mamma som ständigt arbetar med obegripliga projekt och talar med sina ”demoner”, och som talar om att vara ”hel och ren” men som släpper iväg sin dotter till skolan, luktandes kiss i en smutsig vit klänning. Esther Quigley i rollen som dottern bär mycket av filmens berättarperspektiv och är helt beundransvärd, här anar jag helt säkert Suzanne Ostens geni som regissör.
Men det som gör mig sorgsen är att Osten, som hittills alltid varit den som gått i bräschen, huggit upp stigar åt oss andra, tolkat stjärnorna och de mystiska budskapen, hittat orden och meningen bakom det obegripliga och svåra, ja, här, är hon så konventionell. Här, i den här filmen, följer jag berättelsen om flickan Ti som tillsammans med sin mamma Siri låser in sig i en lägenhet i Stockholm och går in i en fantasivärld. Tills Siris syster, som hela filmen igenom varit orolig för sin systerdotter och letat efter dem, hittar dem och ”räddar” Ti. Det finns en snäll skolfröken också, som i ett par fina scener visar sin oro för den alltmer förslummade Ti. Dessa scener i skolan tycker jag bäst om. Och det är kanske främst i dessa ensemblespel i klassrummen som jag känner igen den Osten som jag tyckte så mycket om.
En mamma som går vilse
Det finns så många andra vackra, vilda, farliga, obehagliga filmer och berättelser om barn som far illa. Jag tänker på Pans labyrint, Spirited Away, Coraline, Alice i Underlandet… I de filmer jag tänker på finns ett emancipationstema, en väg genom en labyrint för att hitta ett svar och en räddning. Men Ti, hon är en rådig och modig flicka, som både vågar slåss med klassens tuffing på skolgården och kräva att hennes mamma ska ta hand om henne. Och varför, varför är det inte genom hennes stigfinnarförmåga som Ti hittar vägen ut ur hennes mammas mardrömmar? Dessa mardrömmar är spännande att titta på, bitvis, med demonerna som dyker upp där man minst anar dem och ögonen, de utklippta ögonen som påminner mig mycket om en berömd mardrömsscen skapad av Salvador Dali i Alfred Hitchcocks Trollbunden.
Det jag har svårast att bära med mig ut i solskenet, efter att ha sett Suzanne Ostens film, är att det inte är Ti, barnet, som befriar sig själv – som i de andra sagorna. Filmen blir på så vis bara en bild av ett outplånligt minne, minnet av mammans som går vilse bland högar av tidningar i en lägenhet som stinker av sopor. Jag förstår Ostens sorg och längtan. Men jag kan inte se hur denna film om dessa barndomens demoner är stor filmkonst.
