Min soldat, någonstans i Sverige. Det är 1939 och krig har utbrutit i Europa. Svenska män ligger i beredskap och Ulla Billquist reser land och rike runt för att med sina sånger ingjuta mod och höja moralen hos mannarna. Med Min soldat blir hon en form av landssymbol under de kommande åren. Redan innan hade hon befäst sin position som firad sångerska av lättsamma melodier som Säg hur har du det med kärleken i dag, Köp rosor och Ett glas champagne. Men knappt fyllda 39 tar Ulla Billquist sitt liv sommaren 1946. Självmord talades det då ogärna högt om, men det var ändå märkvärdigt tyst i efterdyningarna av den tragiska händelsen. I Lasse Zackrissons nya film, När molnen skingras, berättas en framgångssaga med mörka mörka undertoner.

Vägen till berömmelsen började när Ulla Billquist som 16-åring rymde till Stockholm för att få sjunga och spela teater. Hon hade gift sig tidigt, med en man som också var aspirerade skådespelare. Efter att ha medverkat i revyer med både Ernst Rolf och Thor Modéen lade hon fokus på sången. Hon nådde snart omåttlig popularitet och spelade in minst en stenkaka i månaden. Hennes produktion uppgår till 370 inspelningar och hon var förmodligen sin tids bäst betalda kvinnliga artist. Turnéer och olika typer av engagemang avlöste varandra.

Få vittnesmål

Men att komma Ulla Billquist in på livet tycks inte ha varit lätt, varken för hennes vänner – hon beskrivs som skygg och självkritisk – eller för Lasse Zackrisson, som arbetat med sin film i 15 år. Det finns nästan inga vittnesmål från Ulla själv, förutom sångerna som ofta specialskrevs för henne, alternativt valdes ut av henne. Sålunda skulle det kunna gå att tolka in något av hennes egna erfarenheter i dessa. Zackrisson har främst samlat information genom att tala med dem som stod Ulla Billquist nära; barn, den sista av hennes tre äkta män, kollegor och vänner. Hon umgicks i en frisinnad vänkrets, med schlagerkompositören Kai Gullmar, som var öppet homosexuell, och sångerskan Zarah Leander till exempel. Och Brita ”Bibs” Conradsson, en av de närmsta vännerna, som Zackrisson träffade regelbundet, fram till hennes frånfälle 2014. Mycket av filmen bygger på hennes vittnesmål.

När Ulla Billquist begick självmord i sin lägenhet på Östermalm den 6 juli 1946 hade homosexualitet bara varit avkriminaliserat i två år. Det betydde inte att det var accepterat. Skälet till lagändringen var främst de stora problem med utpressning som rådde, något som också mycket väl kan drabbat Ulla Billquist. Filmen uppehåller sig en hel del kring de oklara omständigheter som omgav självmordet, liksom det uteblivna eftermälet. Ulla hittades på köksgolvet, med gaskranen öppen. Hon hade en kudde under huvudet, och bredvid henne låg en kudde till. Var det meningen att någon skulle följa Ulla Billquist in i döden, och i så fall vem? En hemlig kärlek? Varför fanns det inget brev? Frågorna var många, men i tidningen dagen efter att man funnit henne fanns bara en notis på sidan 12: Ulla Billquist borta.

Tystades ner

Lasse Zackrisson tror att historien tystades ner dels av den närmaste kretsen kring Ulla Billquist, av något slags omtanke, att hennes rykte inte skulle fläckas. Men även om dessa personer var inflytelserika i nöjesvärlden, så måste ännu starkare intressen ha verkat för den kompakta tystnad som vidtog, menar han. Den status hon fått under krigsåren, inklusive en nära relation till Folke Bernadotte, hade gjort henne till en symbol för Sverige som helst skulle behålla sin stjärnglans. Många teorier lär ha florerat under offentlighetens radar, och som filmen nu lyfter upp. Här förekommer personer som säger sig veta för vem den andra kudden var ämnad, men som är lojala in i döden i sin tystnad.

Emellertid; Ulla Billquist gavs ett eftermäle, tre år efter sin död. Hasse Ekmans mest erkända film, Flicka och hyacinter, om den olyckliga Dagmar som tar sitt liv för en kvinnas skull lär vara historien om Ulla Billquist.

– Ekman ger henne upprättelse, det tycker jag är det stora, säger Lasse Zackrisson. Även om folk inte visste att det handlade om henne, så framför han problematiken.

I Flicka och hyacinter finns ytterligare en aspekt av intresse. Det finns en schism mellan de båda kvinnorna som är av politiskt slag. Karaktären Alex, som lär vara baserad på Zarah Leander, rör sig i högerextrema kretsar, medan Dagmar, som då skulle vara Ulla, tar avstånd från detta.

Nationalromantiska stämningar

Under 30-talet rådde nationalromantiska och tyskvänliga stämningar i Sverige, också bland artister och konstnärer. Konstmusikens relation till nazism och rasism har granskats en hel del, medan populärmusiken är ett mer outforskat fält, det är just Zarah Leander som mest frekvent brukar framhållas. Umgänget med Leander skulle kunna utgöra en indikation – som alltså motsägs i Flicka och hyacinter.

Huruvida avståndstagandet är Ekmans eller Billquists går dock inte att säga, konstaterar historikern Mats Deland i en kommentar till uppgiften att Billquists namn dyker upp i arkivmaterialet från det gamla nazisistiska Lindholmspartiet. Att hennes sista man, Gunnar Hahn var medlem i Samfundet Manhem som 1934 startades av Carl Ernfrid Carlberg, välbärgad portalfigur i den svenska naziströrelsen, har också gett upphov till spekulationer.

Mats Deland, som inte hade hört talas om högerextrema kopplingar till Ulla Billquist tidigare, menar att ledtrådar får sökas på annat håll när det handlar om personer som sedan länge är borta och inte själva kan berätta. Arkivmaterialet från Lindholmspartiet består dock endast av fragment.

Vänner och släktingar till paret som Zackrisson intervjuat uppger att varken Ulla eller Gunnar uttryckte några extrema åsikter, varför han valt att inte gå vidare med det spåret i filmen.

Heterosexuell fasad

Hennes liv säger också något om hur tillvaron tedde sig för en artist som råkade vara kvinna. Giftermålen kan ha haft flera funktioner; att ha en mans efternamn under ett flackande turnéliv kunde innebära en mer fredad tillvaro, liksom det givetvis upprätthöll den heterosexuella fasaden. Det kan ha varit ett bakomliggande skäl till att hon 1943 gifte sig med Gunnar Hahn som varit hennes ackompanjatör i flera år. Hur hon ställde sig till hans politiska åsikter, och vilka dessa egentligen var, är frågor som vi kanske aldrig får svar på, precis som omständigheterna kring hennes självmord förblir höljda i dunkel. På baksidan till en av de samlingsskivor som gavs ut på 70-talet skriver Wiveka Billquist, brorsdotter till Ullas första man, bland annat följande: ”Men jag är övertygad om att Ulla skulle vilja att man, när man i dag lyssnar på henne, glömmer hennes egna problem och slutar söka förklaringar till hennes för tidiga död”. När molnen skingras ger snarare intrycket av att Ulla Billquist faktiskt ville berätta något om sitt motsägelsefulla leverne. Det som framkommit kan vi lyssna till, övriga svar får fortsätta att sökas.

I sången Kärlekens små ord (Kai Gullmar – Gus Morris) fick texten vara oförändrad när Ulla Billquist sjöng in den, trots att det handlar om ”små flickor”. Talande, om en så vill.