Jag vill inleda denna text med att redogöra för den historia som samarbetsprojektet Trado är skrivet genom, men som endast bitvis synliggörs i sig själv. Jag vill tala författarskapets biografi såsom en förutsättning för textens tillkomst. Det är i motsättning till just detta påstående som Trado skrivs: tre böcker undertecknade Athena Farrokhzad, Svetlana Carstean, samt Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean. De är författare, poet och dramatiker, samt författare, poet och journalist.

Syftet med deras första möte inom ramen för en översättningsworkshop – arrangerad av Rumänska kulturinstitutet 2012 – var en försoning, eller ett upprätthållande av skillnad mellan litteraturer och stater, ekonomier. Att ombes tala samma språk, eller i alla fall försöka göra detta, kan vara att förväntas glömma sitt eget. Att översätta varandra kan vara att upprätthålla orienteringspunkterna utifrån vilka närmandet sker. Jag står här, och du står där. Vi skakar hand, och fram kommer en text. Vi gör det offentligt, we overcome. Sedan går vi hem igen, var och en åt sitt håll.

Avsikt att omförhandla

Detta överslätande av materiella skillnader är ett stort problem för samtida poesi- och litteratursammanhang i dag. Eventen, festivalerna, där bilden av ett utbyte ersätter omförhandlingen av tillgång. Där samtalet blir en estetik och inte ett verktyg. Där mötet sällan förväntas fortsätta i en varaktig relation med möjlighet till reell förändring av såväl litteraturen i sig, som politiken i och genom vilken litteraturen skrivs. Kanske är det för att det inte var meningen att det samtal som Farrokhzad och Carstean ännu befinner sig i skulle fortsätta, som det just kunde göra det.

I litteratursamtal både före och efter Trados release har författarna förklarat hur översättningsworkshopen övergick i att de båda översatte varandras redan utgivna diktverk: Vitsvit och Skruvstädsblomman (Florea de menghina). Att det tar mig lång tid att finna den rumänska titeln som Vitsvit nu har fått, då jag gör en sökning med en svenskregistrerad ip-adress är bara ett tecken av många som pekar på den skillnad som Trado i det gemensamt skrivna vill omförhandla.

Jag ska strax komma till vad det är Trado, vill, och vad den gör med min läsning. Men först: översättningarna. De utfördes, och texterna lästes på nya språk. Svetlana Cârstean gavs ut på Bonniers och hennes författarskap introducerades inom ramen för de ekonomier genom vilka litteratur och skrivande möjliggörs i detta land, där ett fåtal institutioner – må det vara skolor eller förläggare – styr den linje som texten avkrävs följa. Inte sällan är det samma linje som den ekonomi som publiceringen beror på, tecknar. Vitsvit (Albdinalb) gavs ut av det rumänska förlaget Pandora. Min horisont omöjliggör kännedomen av hur den mottogs. Däremot vet jag att dess engelska översättning är hyllad av de som besitter en sådan språklig förståelse.

Oskadliggjort motstånd

Orsaken till att jag talar om förlag handlar inte om jag vill stämma in i den självreproducerande kören av kritik mot Bonniers publicistiska monopol. Istället vill jag understryka de skillnader som följer med även i Trado. Ur ett samarbete mellan landets största arbetsgivare för textarbetare, och Ramus, ett mindre förlag som beskriver sig i termer av att personerna bakom översätter och ger ut den litteratur som de själva vill läsa, visar publiceringen av Trado på att intressen kan delas, men också upprätthållas i sina skillnader då de just möts. Det är genom denna dialog som jag vill läsa Trado: i förhandlingen med de materiella grunder på vilka litteraturen äger rum.

Athena Farrokhzad publicerade en gång svar till en inbjudan som hon hade fått, på Facebook. Det var ett förslag till ett möte, mellan det som hon i medialt schablonspråk representerar såsom kulturvänster, och den borgerliga mecenaten som när detta motsatsförhållande. Farrokhzad svarade att hon inte såg någon poäng i denna dialog, eftersom de ideologiska grunderna redan var tydligt klargjorda – något som en dialog skulle överskugga och därför oskadliggöra det motstånd som den inbjudande instansen, borgerligheten, ville hantera. Mötet mellan henne och Svetlana Cârstean är dock ett annat, eftersom det ägde rum på deras eget initiativ. Ingen inbjudan eller initierande akt krävdes, inte ens från dem själva.

I samtal om processen redogör författarna för detta oplanerade möte som inte begränsades av översättningen, men som även fortsatte in i skrivandet av den egna texten. På var sitt håll hade de börjar skriva om varandra. När och hur upptäckten av detta skeende ägde rum är dock mer dolt, liksom planen av Trado som koncept heller inte presenteras såsom en metod med tydligt mål. Istället presenteras boken såsom ett pågående, något som i viss mån skymmer det faktum att relationen numera är en identitet, och att översättningen är ett säljande koncept.

Tvingas lämna plats

Hur förhandla med detta tillstånd, och samtidigt dröja kvar i begäret efter ett samtal som inte handlar om dig, eller om mig, men om oss – och om vad det innebär att vi är tillsammans? Behovet är befogat i en identitetstörstande kultursfär, där nyanseringen präglat även diktens tvinande muskulatur. I en fräsch paketering kan varje ord betyda ett annat, och insisterandet på ett faktum eller ett tillstånd; på dikten i sig själv, undanskyms. Det är därför som Trado är ett projekt som riskerar haverera av sin egen goda vilja, men som misslyckas med detta eftersom viljan kanske inte är så god ändå, tack och lov.

Trado utgörs av tre böcker varav en rymmer Farrokhzadska och som vanligt undersköna diktsynteser, men där familjen ersätts av henne, Cârstean, och författarskapets kontext mellan städer och språk. I den andra boken noterar jag hur Cârsteans journalistiskt präglade prosalyrik skriver om Farrokhzads hemort Bagarmossen, och om det gemensamma kriget med och i tiden: vardagen och historien, minnet och dess konstanta beroendeförhållande till nationen. I den tredje boken finns det gemensamma översättningsarbetet – och skrivandet. Där står samtal vid frukostbordet, såväl som konkreta publicistiska göromål i centrum. Som läsare måste jag lämna plats.

Språk och förväntan

Häri författarnas ömsesidigt litterära beroende. För, just så beskriver de båda sin relation och sitt textarbete de senaste åren: något som de inte kan välja bort. Här är essän mycket tydlig, ja nästan didaktiskt bekräftande av ömsesidighetens konsekvenser: fraktion. Denna spricka är orsaken till titeln; Trado, ett ord med etymologiska relationer till både översättning och till förräderi: ”[s]krivandet börjar med begäret att förråda”, skriver författarna i essäns inledning. Men, i självuppfyllande och smärtande vackra fraser omöjliggör detta förräderi mitt deltagande i detsamma. Vilka frågor ska jag ställa till en text med ett sådant självförtroende, att den förlåter sig själv innan våldshandlingen är utförd?

Jag tvingas förbli tyst, istället för att fråga varför detta litterära frukostbord är viktigt för litteraturen? Självklart är det livsviktigt, men en sådan vikt ryms inte i en text som positionerar sig mellan den ena raden och den andra. Trado är därför ett projekt där teorigrund och poesigrund, biografi och socialpolitisk kontext, väver en orubblig grund som bara kan hyllas växer.

Av samma anledning vet jag precis hur en recension som denna skulle kunna skrivas, eftersom det språk som den förväntas använda fungerar likadant. I sin postmodernt subjektiva objektivitet när också recensionens ord sig själva, och målar ut hur de båda författarnas samråd, i en varsam osmos väver lyrik som sakta punkterar den tystnad som de båda författarna har mött i språket, i hemmet och i historien. Med samma ord kan jag skriva hur de nu i en gemensam, men likväl brusten stämma, kan överrösta, uttala, översätta – inte sina kroppar, men i alla fall hur dessa kroppar möjliggör uttala sig själva.

Perfekta texter

För att inte fastna i denna linjärt estetiska översättning, och utarming av diktens egentliga innebörd, måste jag därför, när jag läser boken, uttala mig själv och det som står skrivet. Är det ett möte? Och om så, varför måste det annonseras? Som bäst upplevde jag de båda böckerna signerade av en författare vardera när jag höll dem en i var hand, och läste en sida åt gången. Höger, vänster, vända blad, vända blad. De femtio sidorna igenom kunde jag iscensätta det som den tredje, och centrala boken ska representera. Paketerat på så vis att den gemensamma essän är länken mellan de båda författarskapen, lämnas inget utrymme för mig att fråga: bråkade ni inte, kommer ni att fortsätta, eller: var slutförandet av projektet förlagens förslag eller ert eget?

Jag vill inte ställa dessa frågor för att jag på något vis upplever texterna som bristande eller övermättade. Tvärtom är de perfekta – inte minst den centrala diktessän, där översättningsarbetets metoder flätas in i de båda författarnas diktkroppar som här är i ett sällan förgivet taget samråd. Kanske handlar det snarare om just slutförandet. Att Trado finns är fantastiskt, men varför finns den redan, eller alls, att läsas av mig?

En annan fråga som går att ställa berör utgivningstriptyken. Nej, jag kan inte läsa de båda delarna av Farrokhzad respektive Cârstean samtidigt, och än mindre kan jag läsa också deras gemensamma essä därtill. Här måste läsningen, liksom skrivakten, få ta tid. Den måste brista i sin överensstämmelse och den måste förlora sig själv. Mycket riktigt publicerades de tre böckerna i tre enskilda, bundna entiteter. Men, ändå betalar den som inte recenserar boken – som för övrigt likväl omtalas i singularis – för en vacker ask där de tre böckerna presenteras gemensamt? Här utgör inte paketet en detalj, men en central komponent i frågan om vad för läsning som förväntas göras av det pågående arbete som här presenteras som färdigt.

Jag är övertygad om att Farrokhzad och Cârstean är medvetna om denna ekonomi – som för övrigt är densamma som orsakar att denna recension ska produceras cirka 78 gånger fortare än texten som den behandlar. I allas vårt ofrånkomliga misslyckande i att omförhandla vad som är, vad som står skrivet eller hörs läsas, skriver författarna därför nytt. Det är de misslyckade revolutionerna som manar till ny kamp, och som påminner om tiden mellan uppresning och fall. Detta uttalar författarna. De tar inte bara tid, de gör även om den. Här är förräderiet en metod, och samtidigt förklaringen till behovet av densamma. De måste förråda den tid som ett möte, en översättning, och en initierad förståelse tar. Den måste svika sitt eget språk för att finna ett nytt, ett med vars ord skulden över händelsen kan uttalas:

Publicerad enighet

”[H]ändelsekedjan kastas om”, och med orden följer oskriven historia, kroppsliga minnen, utebliven närvaro och platsers förväntade innebörd. Ja, Trado är på många vis en översättning i och av tid, vars verkan inte går att beräkna. Själva skriver författarna att ”[n]är översättning ingriper i ursprunget finns inte översättning och original, då finns bara skrivande”. Detta skrivande står nu att läsas, vilket är ännu en översättning och som jag här vill synliggöra genom min egen text. Därmed tar Trado inte slut, men börjar om och om igen.

Det skulle kunna vara livsfarligt i det att den och jag som läser därmed kan föda sig, mig, själv, och inte en annan. I reproduktion av självet, av den unisona subjektsposition som det dissonanta författarskapet utgör i sin publicerade enighet, motsätter Trado, eller i alla fall min läsning av Trado, behovet av det främlingskap som översättningens ansvar förhandlar. Det är ett ansvar för något som varken läsaren eller den som skriver vet vad det är. Så lyder metoden: Att förråda och därför lova att stanna kvar, och Cârstean och Farrokhzad möts i en tid som inte är deras egen. För, bara då kan de också göra texten och tiden till sin. De skriver:

”Översättningsakten innebär inte bara att översätta en text. Det innebär också att översätta hela den värld från vilken texten härrör”. Detsamma gäller läsaren – subjektet som inte ryms i det vi som författarna skriver mellan texterna. I de tydliga riktningarna från Farrokhzad och till Cârstean, eller från Cârstean och till Farrokhzad, trampas begärsstigarna upp i varje ansats. Där skriver vi:et outtröttligt fram sången mellan dessa kamper, mellan de tidsliga och språkliga tillhörigheter som föder och göder denna otidsenliga gest, och skriver att ”[f]ör att överleva måste man översätta sig själv”.

Förräderi och försoning

I en sådan överlåtelse av gomspalt och hjärnbark förnekar det skrivna att det också läses. Därför vill jag tala om Trado som en organisering och en förhandling av utrymme i tid där även läsaren måste delta. Organiseringen kräver möten och ett möte är till sin natur exkluderande. I Trados förräderi av det kännbara: av hemspråket och av modern vars namn inte längre uttalas likadant, måste jag därför underkasta mig texten för att kunna delta – eftersom dess översättning sker just ovanför mig: i över-sättning. Det är även fullt rimligt, förutom att skeendet skrivs fram som ett annat.

I förräderiets ständiga försoning – något som måste ske för att sveket ska kunna upprepas – skingras orden och rollerna i den ordning där de står skrivna, och i förlusten av dessa förflyttas skulden från ordet till munnen, vars ansikte ännu är förtäckt. Istället för att lägga språken på hög väljer munnen att tala annorlunda, men tillsammans med flera. Dessa flera är läsarna, som inte känner till skillnaden mellan de två blommorna med samma namn: nattens drottning och nattens drottning.

Blomman, vars identiska namn i de båda författarnas hemländer och bostadsområden eller barndomar inte överensstämmer med doften och formen, är en tydlig symbol för hur det gemensamma namnet måste brista för att ett varaktigt samtal ska vara möjligt. På samma vis representerar den hur Trado lyckas översätta allt utom sig själv och sitt namn, som just inte är bara ett. Detta kvarstår åt läsaren, och åt Cârstean och Farrokhzads fortgående – men bortom mässornas offentlighet inofficiella – relation att bevisa.