”Ska Svenska kyrkan möta den kommande tidens stora budgetåtstramningar måste den utvecklas i en riktning mot mer deltagarkultur och mer ideellt engagemang. Då duger det inte att skicka prelater på flotta besök till Trinidad-Tobago under förevändningar om att stärka det kyrkliga samarbetet, men inte ens erbjuda några resestipendium för medlemmarna.” skriver Mattias Irving, med anledning av aktuella granskningar.
Det är svårt att vara kyrka. Å ena sidan ska man vara del av en världsvid kristen gemenskap, och det kräver faktiskt ett visst mått av resande. Å andra sidan måste man också vara lokalt förankrad i sitt församlingsarbete. Församlingar är ofta stora arbetsplatser med många anställda. Det är inte svårt att komma upp i sexsiffriga belopp när det är 35-40 personer som ska resa. Stora belopp, som medlemmarna ska betala.
Nu granskas resorna, och det är välkommet. Först ut under luppen är Visbys biskop Sven-Bernhard Fast, kanske mest känd för allmänheten för att under kuppartade former ha givit prästkragen åter till den präst som haft sex med mycket unga flickor i kyrkans lokaler. Även då visade Fast upp en flagrant aningslöshet inför den mediala granskningen. Då flydde han undan Aftonbladets reportrar och ”kände inte för att prata”.
Nu svarar han visserligen på frågor, men svaren är allt annat än smickrande. Administrativa malörer till biskopens favör är sådant som händer. Men att en person i ledarposition plötsligt får in femsiffriga belopp som de inte har rätt till och sedan förnekar det till Aftonbladet – det är den typen av blunder som man bara begår om man är mycket rik eller mycket inkompetent.
Dessvärre är problemet större för Svenska kyrkan än att en lokal chef blir följetong i skandaljournalistiken. Nu publicerar Ekot en stor granskning av resekulturen, och stjärngrävaren Bo-Göran Bodin har tagit många spadtag i den svenskkyrkliga myllan. Värå-Stråvalla församling i Varberg har till exempel åkt på Premier League-fotboll i England för att ”jämföra likheterna mellan gudstjänst och fotboll”. Den som känner supporterkulturen vet att det inte nödvändigtvis är en så snurrig jämförelse, men för det syftet hade det gott kunnat duga med ett studiebesök till närbelägna Göteborg och Allsvenskan.
Det blir direkt löjeväckande när man läser en kyrkorådsordförande i Huddinge motivera en resa för hundratalet personer till Malta för 800 000 kronor, med att man behövde skapa ”vi-känsla” och att ”vi gjorde den värderingen då”. Ekots mycket långa lista över församlingarnas resor, ofta utan kvitton eller med luddigt definierade program, skvallrar om en kultur där man har tappat känslan för vems pengar man spenderar. Det är tydligt att många ser kyrkoavgiften som en självklarhet. Men den årliga penningen till församlingarna krymper stadigt.
Ett ständigt krympande Svenska kyrkan behöver fråga sig vilka man egentligen är kyrka för. Är det så att kyrkoavgiften bäst förvaltas genom att skicka förtroendevalda och medarbetare till London och Madrid vartannat år, och vad säger det om kyrkosynen? Tydligare uttryckt: Varför är aldrig medlemmarna i församlingen inkluderade i dessa resor?
Om kyrkan ska vara världsvid, då är resandet ett måste. Detta är den hållning som jag läser in i Stockholmsbiskopen Eva Brunnes svar på Ekots granskning. Men kyrkan är större än de anställda och förtroendevalda. Jag som medlem i Svenska kyrkan är lika mycket del i den världsvida kristna gemenskapen som någon kyrkoherde. Det är ju detta som är det radikala med kristenheten. Ändå finner jag inte på Ekots långa lista ett enda fall där medlemmar ur församlingen inkluderats i resandet.
Ska Svenska kyrkan möta den kommande tidens stora budgetåtstramningar måste den utvecklas i en riktning mot mer deltagarkultur och mer ideellt engagemang. Då duger det inte att skicka prelater på flotta besök till Trinidad-Tobago under förevändningar om att stärka det kyrkliga samarbetet, men inte ens erbjuda några resestipendium för medlemmarna.
Samtidigt skickar det ekumeniska Sveriges Kristna Råd årligen ut följeslagare till Palestina för att leva på Västbanken och bevaka hur de mänskliga rättigheterna efterlevs. Uttagningen är fri för alla att ansöka till. Man behöver inte ens vara kristen. Så kan visionen om den världsvida kyrkan också omsättas i praktiken.
I en tid av stor internationell nöd borde Svenska kyrkan resa mer än någonsin. Man borde omedelbart sätta upp möjligheter för medlemmar att resa till och vittna om läget på Lesbos, i Turkiet och på andra platser där flyktingkatastrofen är vardag. Vi borde resa och vittna om det varmare klimatets hot mot skapelsen, men också om de sociala och politiska framstegen i världen. Det finns ju så mycket att berätta.
