När det gäller jämställdhetsmyndigheten är mycket ännu inte bestämt, och finansieringen oklar. Avsikten är att den ska vara verksam från och med början av 2018, så både resursfrågan och de organisatoriska frågorna återstår att lösa. Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér kommer att tillsätta en organisationskommitté och betonar att mycket av arbetet redan pågår och är bra, vilket bekräftats i utvärderingar.

– Det är bara att det blir en svaghet när det gäller att föra över resultatet och att samverka så de myndigheter och universitet som redan i dag har uppdrag kommer att ingå helt eller delvis, och det är det vi ska lösa nu för att få så bra utväxling som möjligt. Men exakt hur det kommer att se ut, det kommer vi att återkomma till, säger Regnér.

Inte naiv

Den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor, till vilken särskilda pengar alltså finns avsatta i budgeten, kommer också att presenteras närmare senare under hösten, i den jämställdhetspolitiska skrivelse som ska läggas fram. 500 av miljonerna är sådana som fanns med sedan tidigare och 400 miljoner är nytillkomna. Statsbidraget till kvinnojourer på 100 miljoner årligen ligger utanför dessa summor.

Hur långt tror du att de här satsningarna kommer att räcka – fram till jämställdhet?

– Jag har jobbat med jämställdhetsfrågor i över 25 år och jag är inte naiv när det gäller resultat, men jag är ju ganska säker på att ett mer samordnat sätt att jobba med medlen och frågorna kommer att ha genomslag. Och att man inte har känslan av att behöva börja från början. Till exempel när det gäller det förebyggande arbetet som jag själv tycker är extremt angeläget. Målet måste vara att slaget inte utdelas eller att våldtäkten inte sker.

– När vi tillträdde satte vi igång ett antal uppdrag till olika myndigheter till Skolverket, Barnombudmannen, MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, red anm) och en överenskommelse med SKL (Sveriges kommuner och landsting, red anm) om att jobba förebyggande, men det är svårt att binda ihop det här till ett nationellt program, som jag vill skapa, om man inte har en sammanhållande kraft. Det är ett exempel på sådana effekter vi kan få ut, och där man också kan samla kunskap om vad som fungerat förut, för ganska ofta börjar vi från början igen även om vi är ett kunnigt samhälle jämfört med många andra länder i jämställdhetsfrågor.

En jämställdhetsmyndighet har stått på kvinnorörelsens och feministgruppers önskelista länge, och reaktionerna var omedelbara. Sveriges kvinnolobby hade en färdig lista med önskemål för den nya myndigheten, bland annat att den ska vara centralt placerad i Stockholm. Medan Vänsterpartiets kommunalråd Martina Skrak hade en annan idé och twittrade: ”Hurra det blir en Jämställdhetsmyndighet! Lägg den i Malmö @regner_asa @malmostad har jobbat bra med jäm.integrering.Det blir win-win!”

Ris och ros

Även om hurra- och äntligen-ropen var många, har det vaga upplägget öppnat för kritik. Varför inte förrän 2018? Och hur kommer det sig att ett politikområde som nu ska lyftas inte får ett eget departement? Dessa, men också frågor om frånvaron av realpolitiska åtgärder när det gäller lönediskriminering, kvinnors låga pensioner och den ojämlikt fördelade föräldraledigheten, lyfts av Feministiskt initiativs partiledare Gudrun Schyman och socialförsäkringspolitiska talesperson Lotten Sunna i ett debattinlägg.

RFSU betonar i ett pressmeddelande vikten av att tydliggöra uppdraget till jämställdhetsmyndigheten, att det intersektionella perspektiv som lyftes i jämställdhetsutredningen blir centralt, och att den ges ett tydligt mandat i förhållandet till andra myndigheter. När det gäller strategin mot mäns våld mot kvinnor befarar RFSU att viktiga grupper ska utelämnas och vill att begreppet breddas så att hbtq-personer, personer med funktionsvariationer och äldre inkluderas.

– Det finns en stor risk att man missar de grupper som inte innefattas i den begränsning regeringen har valt, säger Kristina Ljungros, förbundsordförande för RFSU.

I en intervju med Feministiskt perspektiv från i somras gav Åsa Regnér följande förklaring till att fokus ligger på mäns våld i heterosexuella relationer:

– För mig är det en stor framgång att man säger mäns våld mot kvinnor eftersom det så oerhört ofta är det som det handlar om. Talar man om våld i hemmet, och så, det har man länge gjort och lyckats dölja att det handlar om maktstrukturer som bygger på kön. Men självklart måste våld mellan personer av samma kön som lever tillsammans också uppmärksammas och man måste ha resurser till det.

Beredd på kritik

Åsa Regnér föregick delar av kritiken när Feministiskt perspektiv fick en kort intervju efter torsdagens presskonferens:

– När man lägger förslag om jämställdhetspolitik får man ofta höra att det var bra, men vi borde göra något annat, eller vi borde göra något någon annan gång. Säkert kan sådan kritik komma också mot det här förslaget, men jag tror samlat att det här kommer höja statusen och samtidigt öka medvetenheten om frågan.

I den jämställdhetspolitiska skrivelsen som Åsa Regnér ska lägga fram senare i höst lovar hon återkomma angående intersektionella perspektiv, både när det gäller våld och organiseringen av jämställdhetsarbetet. Och hon skickar en hälsning till Feministiskt perspektivs läsare.