I december 2015 undertecknade den sydkoreanska och den japanska utrikesministern en överenskommelse gällande de sydkoreanska kvinnor som kidnappades, misshandlades och sedan våldtogs av japanska ockupationsmakten under andra sino-japanska kriget och andra världskriget. Det uppskattas att 2000 bordeller inrättades, där 200 000 kvinnor och flickor från bland annat Burma, Filippinerna, Japan, Kina, Korea och Thailand utnyttjades och misshandlades, och att cirka 70 procent av dem inte överlevde våldet.
Enligt överenskommelsen skall Japan be officiellt om ursäkt och en fond på en miljard yen, motsvarande 70 miljoner kronor, avsättas för de utsatta sydkoreanska kvinnor som ännu är i livet. Överenskommelsen har mött motstånd hos den sydkoreanska allmänheten som anser att summan är löjeväckande liten och överenskommelsen ofullständig; 383 civila organisationer och 335 individer, har gått samman i ett uppror för att förmå den sydkoreanska regeringen att revidera den.
Den nuvarande regeringen har hittills inte hörsammat kraven. Den 22 mars hölls ett nytt officiellt möte mellan Sydkorea och Japan där representanterna diskuterade hur de skall gå vidare och implementera den överenskommelse som länderna har ingått. Enligt presstalespersonen för sydkoreanska utrikesministeriet skall fonden sättas upp efter det sydkoreanska parlamentsvalet den 13 april och det japanska valet till representanthuset i juli.
Partiet Saenuri-dang, som har majoritet i nationalförsamlingen, kommer som det ser ut idag att gå vidare med den överenskommelse som partiets representanter har arbetat fram. Flera oppositionspolitiker har dock lovat att utarbeta en bättre överenskommelse om de kommer till makten efter parlamentsvalet. Hur det blir med den saken återstår att se, men den sydkoreanska allmänheten fick stöd i sin kritik av FN:s kvinnokommitté, när den nyligen träffade representanter för Japan gällande CEDAW, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, och lade fram sina slutsatser om hur landets regering lever upp till konventionen. En av deras slutsatser är att Japan behöver göra mer i sin överenskommelse med Sydkorea.
”Ringaktande uttalanden”
FN:s kvinnokommitté, som utgörs av närmare 20 experter, har tidigare haft möten med representanter för Japan 1994, 2003, 2004 och 2009, där de har diskuterat den japanska statens erkännande och ansvarstagande samt kompensation till de berörda kvinnorna. I samtalen med representanter för den japanska regeringen uppmanade kommittén de japanska ledarna och representanterna att ”avstå från att göra ringaktande uttalanden” om de kvinnor som kidnappades och våldtogs av den japanska ockupationsmakten. Kommittén syftar bland annat till biträdande utrikesministern Shinsuke Sugiyamas uttalanden tidigare i år i vilka han förnekade att den japanska regeringen och armén var delaktig i att upprätta bordeller vid militära baser under kriget. Biträdande utrikesministern sade bland annat att den japanska regeringen inte kan bekräfta någon av militären eller myndigheterna påtvingad mobilisering. Detta förnekade Sugiyama mot bättre vetande, eftersom historikern Yoshiaki Yoshimi redan 1992 lade fram dokument från Japans institut för försvarsstudier, som visar att regeringen, varhelst armén drog fram, inrättade utrymmen där kidnappade flickor och kvinnor placerades för att användas av militären efter behag.
FN:s kvinnokommitté avfärdade därtill påståendet att överenskommelsen som Japan och Sydkorea ingick i december är en ”slutgiltig och oåterkallelig” lösning på frågan. Överenskommelsen lämnar en del övrigt att önska, enligt kommittén, som anser att den inte utgår från de utsatta kvinnornas perspektiv.
Rätt till helande
Inför verkställandet av avtalet med Sydkorea behöver Japans regering acceptera de utsatta kvinnornas perspektiv och garantera dem sanning, rättvisa och kompensation, samt se över hur den skall kompensera de efterlevande till de kvinnor som hunnit dö. Kommittén uppmanar den japanska regeringen att erkänna de utsatta kvinnornas rätt till helande genom att be om förlåtelse och förse dem med en fullständig och effektiv kompensation samt ett skadestånd som de kan vara nöjda med. Därtill behöver Japan ta sitt ansvar genom att återinföra kapitlen om de kvinnor som kidnappades och hölls som slavar under ockupationsmakten i de japanska skolböckerna. FN:s kvinnokommitté rekommenderar därför den japanska regeringen att inkludera kapitlen i skolböcker och garantera att kunskapen, med korrekta fakta, om denna del av den japanska historien sprids till allmänheten.
Nu har överenskommelsen även ifrågasatts av jurister inom nätverket Minbyun, som företräder 29 kvinnor och 41 släktingar till drabbade. Minbyun-juristerna har vänt sig till Sydkoreas författningsdomstol för att pröva överenskommelsens grundlagsenlighet. Enligt juristerna ger överenskommelsen de berörda kvinnorna rätt att söka kompensation från den japanska staten, men den säger ingenting om hjälp med ansökan eller ersättning för utgifter (i samband med ansökan) från vare sig Sydkorea eller Japan, vilket juristerna menar bryter mot grundlagen. I sin framställan till författningsdomstolen framhåller Minbyun-juristerna dessutom att offret har rätt att delta vid förhandlingar som berör det.
