”Tänk tanken att vara borta från den du älskar i tre år? Att inte träffa dina barn på tre år. Jag tycker att mina barn förändras mycket bara på en vecka”, skriver Rossana Dinamarca, som befinner sig till Almedalen och har en vädjan till riksdagskolleger som röstade för att inskränka asylrätten.
Jag är i Almedalen och har inte träffat mina barn på fem dagar. Jag saknar dem varje dag, men jag vet att när den här politikerveckan är slut så är vi tillsammans igen.
Stefan Löfven inledde sitt tal här med att tala om en kant som byggts runt dammen i Almedalsparken som gjorde att andungarna inte kom upp ur dammen, men att det åtgärdats med plankor. Och det är bra det, fortsatte Löfven, för att ungarna ska kunna komma upp ur dammen. Samtidigt gick en gummibåt i land full med aktivister från Folkkampanjen för asylrätt för att illustrera det som händer i detta nu utanför Greklands kust. Människoungar som som inte kommer upp ur havet på grund av, inte bara kanter, utan höga murar som byggts runt Europa.
Löfven sa rakt ut att tanken med regeringens flyktingpolitik är att färre ska söka sig till Sverige och det har gett önskat resultat, konstaterade han.
I de fall människoungarna kommer upp ur havet så ska de inte få återförenas med sina mammor och pappor. Och kommer de i land i Sverige ska de inte känna sig trygga med att få en fristad här, utan de ska leva i ovissheten och oron om var näst de ska ta vägen.
Jag har lyssnat på många socialdemokrater och miljöpartister som försökt förklara för mig varför det är viktigt att urholka asylrätten, men det enda jag tänker är: Varför är vi så empatistörda? Är det verkligen så svårt att föreställa sig att en skulle vara rädd för att dö om en befann sig i ett krig? Är det så svårt att föreställa sig att en som förälder skulle göra allt för att skydda sina barn?
Jag tänker bara på när nåt av mina barn skadar sig eller vaknar rädd av en mardröm. Allt som finns i mitt huvud då är att se till att de ska känna sig trygga och lugna. Jag plåstrar, blåser, pussar och kramar. Säger att det är ingen fara, att jag finns där, inget ont ska hända dom. Varför skulle det vara annorlunda för en förälder som är från Syrien eller Afghanistan?
Min mamma visste att risken för att hon och jag skulle överleva om vi stannade kvar i Chile var liten, att fly var inte ett val, det var ett måste. Därför att vi är människor, vi vill leva och vi gör allt för att våra barn ska göra det också. Är det verkligen så svårt att förstå?
Tänk tanken att vara borta från den du älskar i tre år? Att inte träffa dina barn på tre år. Jag tycker att mina barn förändras mycket bara på en vecka.
När Almedalsveckan tar slut blir det sommarvila. Till er som röstade för att inskränka asylrätten har jag en vädjan: Titta på er käresta, titta på era barn – hur länge skulle du klara av att vara borta från dem?
