Sommaren och pridefestivalerna går mot sitt slut. Och när slagorden om gemenskap har slutat eka på gatorna återfinner sig en mörkare vardag, där mångas enda trygghet är en partner eller drömmen om en. Och trots att bröllopsbilderna i mitt Facebookflöde är vackra finns det också något obehagligt med dem, en krampaktig känsla av att det är så här man måste göra för att inte bli ensam. Samtidigt som både bostads- och jobbkontrakten skall ”liberaliseras” i en allt mer utbytbar kapitalism verkar drömmen om ett evigt kärlekskontrakt stå fast, ja nästan stärkas. Svenska kyrkan har under sommaren varit tvungen att gå ut och problematisera den nykonservativa trenden med att fäder skall lämna över brudar vid altaret. Jag är inte bjuden på något bröllop så får nöja mig med att swipa höger på Tinder medan jag ser ikapp Gift vid första ögonkastet.

En ripoff utan kameror och klasshat

Gift vid första ögonkastet var vårens stora tv-snackis, ett program där människor genom olika typer av experter vägleds till någon som de skall gifta sig med, som de aldrig har träffat. Programmet och SVT har fått kritik, både från tidigare deltagare, men också från kulturkritiker som menar att det förstärker stereotyper. Efter att ha blivit arg på hur serien skildrar klass och kön bestämde sig Emily Fernsten och vännerna Lisa Nissen och Tanja Mikkonen för att göra en egen variant, utan tv-kameror och äktenskap, där istället kärleken är i fokus. De kallade sitt arrangemang för själarnas förening och fick in 110 ansökningar.

– Tror allt startade i maj. Jag och några kompisar pratade om viktiga ämnen som drömtydning och reality-tv, många av oss var osunt intresserade av Gifta vid första ögonkastet, att de till exempel inte låtsades om klass överhuvudtaget, att kvinnan tyckte (arbetarklass)mannens brist på resvana, att han inte hade koll på fina viner, utan hellre drack en öl i soffan till fotbollen eller hur det nu var, att det var ganska osexigt. Tror vi helt enkelt ville ordna en queer version av Gifta vid första ögonkastet, i Tinderappens era typ.

Drömmen om kärlek eller om en perfekt partner

Av de hundratio ansökningarna valde de ut tio personer som nu skall få gå på två drömdejter med sin matchning. Det var blandade brev från hela Sverige, men övervägande från storstadsregionerna och queers. Matchade gjorde en socionom, en beteendevetare och en astrolog.

– Absolut. Det ena var att alla verkar längta en massa. Jag kände personligen att jag gick från ett främlingskap inför mänskligheten och allt vi håller på med, till att i alla fall tillfälligt känna ”åh vi är alla samma – jag är ett med universum” haha… förenade i längtan och smärtan typ, på nåt vis.

– Ett annat fenomen som känns mer tveksamt är den här renlighetsivern, som även finns i ”alternativa” sammanhang och som återfinns i förvånande många brev. Alltså som att den potentiella partnern ska vara en nyrenoverad lägenhet? Många söker någon som är rökfri, fri från alkohol, droger, laster, fet mat… Helst ska de träna (fast inte maniskt) och aldrig ha avnjutit en Billys panpizza. Min kropp är min borg… eller min partners kropp är min borg? Tänker också att det finns en klassaspekt i detta, att fet mat, ”passivitet”/ soffliggande, festa, anses… äckligt? osmakligt? Många beskriver den de söker som driftig, den ska vara i nuet, inte för negativ. Att personen dessutom ska vara psykiskt ”ren”, nyrenoverad med hjälp av terapi, redo för att lämna det gamla bakom sig eller i alla fall ha accepterat det, känner jag mig också ambivalent inför. Men obs att det ju inte är ”våra” sökande som är dumma, det är samtiden, och ett fenomen i samtiden som jag ville lyfta fram, inte enskilda individer.

Roland Paulsen är doktor i sociologi och har deltagit i debatten om nätdejting. Framförallt har han skrivit om hur prekära arbetssituationer möter en repressiv arbetslinje, men jag ringer upp honom för att prata om om kärlek och de mönster Emily Fernsten beskriver.

– Det som har hänt med nätdejtingen är att allt har blivit så mycket mer transparent om man jämför med hur romantiska relationer bildats tidigare. Då avslöjar sig en otrolig förtingling, att man tänker att jag har olika egenskaper, jag är så här snygg, så här utbildad etcetera och så tänker man att man ska göra maximalt utbyte på det här kapitalet. Och i den processen, som jag ser det, så agerar man i total kontrast till vad kärlek borde handla om, för det som händer är att vi ser inte människor, utan vi ser olika egenskaper som skall maximeras.

Utbytbara människor, drömmar om ägande

– När arbetslivet, ekonomin blir mer och mer prekär för flertalet, så skulle man kunna tänka sig att det intima blir en fast punkt där man hittar förankring, och jag tror det är så många förutsätter sig att livet ska se ut, ”Jag har ett jobb eller en arbetssituation som är outhärdligt men jag skall hitta en kärlek som kan täcka upp för allt det där och där ska jag få utlopp för alla mina önskningar…”

– Man skall inte dra för stora växlar på populärkulturella uttryck men det bästa tecknet på det är ju det här programmet Gifta vid första ögonkastet, idén där är ju att det finns något som är rätt för dej, man tar bort det individuella valet och överlåter det helt åt experterna. Och jag tycker ändå det är väldigt symptomatisk, på hur auktoriteten har gått från att vara klassisk patriarkal, till att bli byråkratisk och expertcentrerad. Det är en intressant svängning ändå för när romantiken var revolutionär så var det just en av de typiska ploterna i romantisk litteratur: att det är någon från överklassen som förälskar sig i någon i underklassen, och att kärleken då går över gränser. Men nu går vi mot något helt annat, den perfekta matchningen.

Åtråvärda sexobjekt men inga troféfruar

– Ett enkelt argument för att se klassbundenhet är vilka som har tid att träna. Det är ofta väldigt svårt att sätta fingret på vad som är attraktivt men i vår kultur i dag här i Sverige så är detta med övervikt någonting som vanligen inte anses attraktiv, och då kan man konkretisera och kolla på hur överviktiga personer har det i nätdejting-världen för att få grepp om detta. Det jag upptäckte när jag intervjuade människor som hade, om man ska generalisera det man brukar kalla för fetma inom medicinen, det var ju att de blev trakasserade. Inte männen, men däremot kvinnorna, och där kommer ju en genusaspekt som är väldigt viktig när man talar om erotiska kapital, för männen går det att väga upp det här på ett annats sätt, man blir inte lika utsatt. Så det erotiska kapitalet inkorporerar massa olika maktdimensioner och framstår ändå samtidigt som väldigt naturligt, vilket gör det så bedrägligt.

– Jag tror främst att det är det sociala värdet som det handlar om. En sak som flera av de överviktiga kvinnorna som jag intervjuade berättade om var att de inte alls hade svårt att hitta en sexuell partner, det fanns massa med män som ville ligga med dem. Däremot kunde samma man som legat med dem ha svårt för att vistas i allmänna miljöer med dem, hålla handen när man går på gatan och sånt, därför att även om de är åtråvärda sexuella objekt så är de helt enkelt inga troféfruar, på det sättet.

Visioner bortom marknaden och tvåsamhetens logik

Du kritiserar 68 revolten, fri kärlek och allt sånt där, vad skulle en vänster eller en radikal rörelse i dag ha för idéer om kärlek, tycker du?

– Vi har marinerats sen barnsben i föreställningen att man skall träffa en partner som ska ta bort varenda spänning i livet, den föreställningen tror jag alla har, och det är väldigt svårt att trolla bort den även om man på intellektuell väg inser att det här är ju nästan psykotiskt orealistiskt. Men att ändå försöka inse att den här socialiseringen har skett tror jag är viktigt.

– Sen nästa steg då, det är ju hur skall vi hantera det. Och där tror jag att det måste komma någon form av etisk vändning när det kommer till kärlek. Som det är nu har vi en hyperhedonistisk logik som samtidigt resulterar i väldigt lite njutning. Motstånd kan vara att ändå försöka ta avstånd från förtingligandet, att anstränga sig för att inte värdera egenskaper utan att se på varandra med en annan blick, det tror jag trots allt att man kan öva på som individ. Men det är ju på det individuella planet och jag är ju inte säker på att vi kommer att hitta någonting där utan det bör ju också göras till en politisk fråga, och där har ju sociologin och samhällsvetenskapen inte kommit så långt än.

Emily Fernsten håller med om att det behövs radikala visioner. Men fortsätter ändå att tro på kärleken bortom kapitalismens kommersialisering.

– Jag tror på kärleken, och tror på att kärleken är värsta kraften, alltså både i till exempel förälskelsefasen, där man på nåt sätt är i upplösning, vilket ju är jobbigt men också värsta utvecklingspotentialen på nåt vis. Och att det liksom är ett bra sätt att praktisera solidaritet, omtanke, omhändertagande på en mikronivå, även om ja, detta är ju inget nytt och knappast oproblematiskt eftersom det såklart utnyttjats i alla tider på ett b sätt.

– Vi behöver på något vis liksom ”göra upp” med förväntningarna kring den romantiska kärleken, tvåsamhetsnormerna, att en separerar vänskap och romantisk kärlek som två väsensskilda saker. Vänskapen ju har mycket att lära av den romantiska kärleken, med tröst och bekräftelse, omhändertagande, delad ekonomi, delat liv.

Både nätdejting och långvariga relationer är fyllda till bredden med maktordningar och normer. Ändå fortsätter många människor att längta efter den romantiska kärleken. På fredag är det 80 år sedan poeten, socialisten och bögen Federico Garcia Lorca mördades, skjuten av fascister i brinnande inbördeskrig.

På många sätt påminner världen han mördades i om i dag, en värld där fascismen gick framåt på alla fronter, och där det måste ha varit svårt att hålla hoppet om en annan värld levande. I dikten Kasida 2 skriver han:

Jag fortsätter tindra men hoppas, precis som Emily Fernsten att kärleken, vilken den än är ska kunna göra oss mer solidariska. Att den inte ska vara ett sätt för oss att undvika att höra gråten utanför de gråa murarna, utan istället göra våra öron ännu ömmare, mer lyhörda, beredda att kämpa för andra.