Den 7 oktober 2006 dödades Anna Politkovskaja för sin oberoende journalistik. Hon var varken den första eller sista. Under de tio år som gått sedan mordet har pressen på ryska journalister och medieorganisationer ökat. Nadezhda Azhgikhina konstaterar samtidigt att det ryska medielandskapet inte är någon öken och understryker vikten av att nå ut med de oberoende röster som trots allt kämpar vidare till en internationell publik: ”Det blir också vår hyllning till Anna”.
Anna Politkovskaja var inte den första journalisten att mördas i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Dagen då hon mördades i Moskva, den 7 oktober 2006, bestod Glastnost Defense Foundations lista över döda av 211 namn. Vi som arrangerade en minneshögtid på Pushkintorget i centrala Moskva läste upp dessa namn med hög röst och det tog oss 40 minuter, något som drabbade närvarande ryska och internationella journalister.
Hursomhelst blev Anna Politkovskaja den första ryska journalist vars mord blev en internationell nyhet och som efter många år väckte nytt intresse för Ryssland och ryska medier. Tiotals internationella konferenser, filmer, böcker, debatter och artiklar har lyft hennes ikoniska mod och engagemang för yrket och mänskliga rättigheter för kolleger och allmänhet i många länder.
När vi minns Anna i dag minns vi samtidigt alla andra som har betalat för sanningen med sina liv. När vi stod på Pushkintorget 2006 trodde vi att det mordet skulle bli det sista. Vi hade fel. I dag har över 350 människor som har jobbat inom medierna i Ryssland dödats. Det handlar om människor som har dödats, försvunnit eller dött under oklara omständigheter.
Några av dem miste livet under konflikter, i Kaukasus och östra Ukraina. Många har dödats relativt långt från konfliktzonerna. De flesta tragedierna har slutat i straffrihet.
Enligt statistik från Unesco har i ärlighetens namn mindre än 10 procent av morden på journalister runt om i världen slutat med rättegång och påföljd för de ansvariga – mördare och hjärnorna bakom.
Så Ryssland är inget undantag.
Utbredd straffrihet
De flesta av de uppmärksammade morden har ännu inte utretts ordentligt. Mordet på Dmitry Kholodov från Moscovsky Komsomolets 1994 (2014 beslöt Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna att den Ryska federationen inte kunnat uppvisa en godtagbar utredning av fallet), mordet på tv-stjärnan Vlad Lietiev ”Rysslands Larry King” 1995, Larisa Yudina från Kalmykya 1999 (för ryska journalister var hon den första symbolen för en journalistik baserad på mänskliga rättigheter) Yury Shcekochikhins märkliga död 2003, 16 av 17 mördade journalister i Dagestan med flera. Utredningen av mordet på Politkovskaja är på is, även om några personer fängslats är Novaya Gazetas chefredaktör Dmitry Muratov besviken och saknar hopp.
Lyckligtvis rapporterade Glasnost Defense Foundations och Ryska journalistförbundets granskare inga mord 2015 och 2016. Men attacker mot journalister, misshandel, hot och olika former av censur är vardag.
Straffrihetskulturen – uppgifter om våld mot journalister negligeras av brottsbekämpande myndigheter, attacker och hot mot journalister passerar som regel ostraffade och lagar som stiftats för att skydda journalister fungerar inte som de ska – är ett reellt hot mot pressfriheten, och för själva den demokratiska utvecklingen. Senare tids medieregleringar, särskilt sedan 2014, skapar nya utmaningar för oberoende röster i medierna. Som chef för Mass Media Defense Center skrev mediejuristen och styrelseledamoten i Artikel 19 Galina Arapova att ”alla nyligen antagna lagar skapar ytterligare privilegier för statliga medier, särskilt statstelevisionen” och på samma gång ”använder myndigheterna administrativa resurser kraftfullt för att hålla pressen i schack och strama åt censuren runt enskilda journalister och medieorganisationer”.
”Strafflagen innehåller omkring 30 bestämmelser som kan användas mot journalister – från förtal och integritetsintrång till diskursen om statshemligheter, extremism och separatism”, tillade Arapova. Och den enda artikel som är avsedd att skydda journalister från trakasserier och som kriminaliserar ”hindrande av journalisters lagliga yrkesverksamhet”, artikel 144 i strafflagen, används mycket sällan.
Nytt kallt krig
Medieexperter beräknar att över 20 nya regleringar och lagändringar som begränsar journalisters och mediers arbete har antagits av parlamentet sedan 2014. Många av dem är motsägelsefulla och har aldrig diskuterats ordentligt med yrkesverksamma eller experter.
Implementering av befintlig lagstiftning är också ett problem, medierna ställs inför missbruk av lagar, framför allt antiterrorlagar. Restriktiv reglering av internet är också ett problem. Några lagar introducerar hårda straff eller kan innebära nedläggning av mediekanaler, till exempel kan obscent språk i medierna leda till bötfällning, att hemsidor blockeras eller att mediekanalen stängs. ”Yarovaya-lagen”, ett nytt initiativ av parlamentsledamoten Yoravaya, kräver full kontroll på internet, något som av tekniska och finansiella skäl är omöjligt enligt experter.
Det är ingen överdrift att säga att de nya begränsningarna för medierna, såväl som för icke-statliga organisationer, är tätt sammanlänkade med antiryska sanktioner, uppenbara reaktioner på politiska spänningar och verkligt skadliga för yttrandefriheten och civilsamhället i Ryssland.
Det nya kalla krigets skuggor mörknar och förstör medieklimatet. Mainstream-medier producerar anti-västlig och anti-amerikansk propaganda som svar på anti-rysk propaganda och utbredda framställningar av Ryssland som ett nytt ondskans imperium. Många journalister vågar inte bekämpa propaganda och vill inte riskera sina jobb. Självcensuren är verkligen stark, inte minst under branschkris och nedskärningar.
Likväl är det ryska medielandskapet ingen öken, och många oberoende och intressanta medieföretag agerar fortfarande i landet och producerar intressant innehåll och innovativa strategier, både inom ledarskap och forskning, mod, engagemang för journalistikens uppdrag, mänskliga rättigheter och rättvisa. Det är synd att deras erfarenheter inte är så kända utomlands.
”Vårt yrke väljer vi varje dag”
Ryska medier genomgår en kris. Den ekonomiska krisen har krympt utrymmet för olikheter, många oberoende röster har inte överlevt, en del tryckta medier fann skydd på internet, många har lagts ner. Bristen på en transparent mediemarknad och den statliga dominansen i medieindustrin, är tillsammans med monopolet på distributionen och beroendet av statliga annonser på en liten annonsmarknad, problematiskt.
Men huvudproblemet i dag är bristen på professionell solidaritetet medieaktörer emellan, svag solidaritet mellan journalister, och allmänhetens brist på kunskap om vikten av oberoende journalistik, både för sin egen och det gemensammas skull.
Den ryska allmänheten är passiv, det senaste valet visade detta tydligt. Att höja medvetenheten om journalistik som en kollektiv nyttighet och något som angår alla, och att utveckla professionell solidaritet skulle kunna vara det främsta verktyget för att överkomma straffrihetskulturen och minska trycket på mediefriheten.
Ryska journalistförbundet (RUJ) försöker utveckla den här medvetenheten. Den 7 oktober ordnar RUJ en minneshögtid och visar pjäsen Journalist. Livet på en sekund., baserad på texter av Politlovskaya and Shchekochikhin, som satts upp av unga skådespelare, på journalistklubben i Moskva.
Det är viktigt att unga människor uppmärksammar de som dog för det sanna ordet. Det är vårt hopp. Hopp om att hjärnorna bakom morden på Anna och andra ska ställas till svars i domstolarna. Att journalister inte ska möta våld och hot och att den ryska publiken ska stödja en allmän utveckling med fria och ansvarsfulla medier.
De tio år som gått efter mordet på Anna har varit en väldigt tuff tid för ryska medier och ryska journalister. Och det är viktigt att vara ärliga och inse att framtiden beror också på oss. Vårt yrke är ett yrke vi väljer varje dag. Det är viktigt att komma ihåg. Det är viktigt att nå ut med rysk journalistik och dess oberoende röster till en internationell publik. Det blir också vår hyllning till till Anna.
