Att bli mött av okunskap, ifrågasättande och intolerans är en del av många transpersoners vardag. Som en konsekvens av detta förekommer psykisk ohälsa i högre utsträckning inom denna grupp som tvingas att leva med diskriminering och kränkningar. En omfattande undersökning gjord av Folkhälsomyndigheten 2015 visar att transpersoners situation inte förbättrats under de senaste tio åren, några av resultaten är till och med sämre än en tidigare undersökning från 2005. Undersökningen visar bland annat att fler än var tredje person som fyllt i enkäten allvarligt övervägt att ta sitt liv under det senaste året. Så mycket som varannan person hade dessutom upplevt kränkande behandling under de senaste tre månaderna.

Samhällets oförmåga att inkludera transpersoner visar sig på flera plan, inte minst i arbetslivet. Bland annat visar en arbetsmiljöundersökning, gjord av Göteborgs stad att personer som definierar sig som ”annat” upplever sin arbetsmiljö som sämre. Dessa personer ser dessutom mindre fram emot att gå till jobbet än cis-personer, alltså människor som följer de normer som finns gällande sitt biologiska och juridiska kön.

För att gå djupare i transpersoners utsatthet i arbetslivet bestämmer jag träff med Adam Valkendorff , en 25-årig transkille bosatt i Göteborg. Han definierar sig som man, men brukar välja könsalternativet ”annat” i undersökningar för att det känns mer bekvämt. Han är timanställd inom vården och har jobbat på ett flertal äldreboenden. Jag möter upp Adam Valkendorff vid spårvagnshållplatsen i den förort som han bor i tillsammans med sin flickvän. För att han ska kunna känna sig trygg och kunna prata öppet går vi hem till deras lägenhet för att påbörja intervjun.

Flera exempel på kränkningar

Att transpersoner mår sämre på jobbet än cis-personer är inget som förvånar Adam Valkendorff. Han konstaterar en aning uppgivet att för honom är det ganska självklart att det ser ut som det gör.

– Folk har generellt sett inte så mycket kunskap om transfrågor och det avspeglar sig även på arbetsplatsen. Det är säkert inte alltid illa menat, jag tror att det ofta handlar om ignorans eller okunskap. Om fler arbetsplatser hade tagit upp ämnet och frågat folk vad de föredrar för pronomen hade det gjort jättemycket. Då tror jag att fler hade känt sig mer inkluderade.

Att medvetet strunta i att säga rätt namn eller pronomen är den vanligaste kränkningen av transpersoner på jobbet, enligt Lukas Romson. Han jobbar som jämlikhetskonsult med fokus på hbtq-främjande och likabehandlingsarbete. Han är även samhällsdebattör och socialdemokratisk fritidspolitiker. Romson har i sitt arbete genom åren mött många transpersoner som delat med sig av sina historier.

– Jag har hört alla möjliga exempel på diskriminering, som oriktiga uppsägningar, trakasserier och sämre möjlighet till befordran när man inser att det är en transperson. Det finns även exempel på att man blivit nekad omklädningsutrymmen som man känner sig bekväm i. Jag har också hört historier om att man ska komma i ”rätt typ” av kläder. Det är också vanligt förekommande att man registrerar folk som antingen man eller kvinna i anställningsregister.

Adam Valkendorff berättar hur han själv ofta blir felkönad och att det finns situationer där hans transidentitet blir ett problem på jobbet. Som när han tvingas att byta om på en toalett för att det inte känns bra att använda något av omklädningsrummen.

Att Valkendorff trots den här typen av komplikationer känner sig någorlunda bekväm på sitt jobb tror han beror på att det är ett kvinnodominerat yrke. Han lyfter fram att om det mestadels hade varit män på arbetsplatsen hade han förmodligen inte känt sig lika bekväm, utan snarare väldigt obekväm. Arbetsplatsens kultur har en stor påverkan på transpersoners trivsel framhåller han.

– De flesta av mina kompisar som är transpersoner har varit i både liknande och värre situationer. Jag har en kompis som jobbar på ett ställe där det finns en stark machokultur och han har fått kämpa mycket för att bli rätt behandlad. Det var till exempel väldigt svårt för honom att fixa en ny anställning när han bytte personnummer och att få en ny id-bricka. Det blir så onödigt komplicerat.

Att tag sig fram på dagens tuffa arbetsmarknad med otrygga timanställningar och osäkra arbetsvillkor är för många unga en stor utmaning. Jag frågar Adam Valkendorff hur han upplever arbetsmarknaden från sin minoritetsposition. Han förklarar att han tycker mindre om att hoppa runt bland olika arbetsplatser, men att han är tvungen att göra det i nuläget. Framför allt är det väldigt påfrestande att på varje ny plats behöva förklara sig och möta folk som undrar. Att det kan bli extra tufft i arbetslivet för transpersoner på flera olika sätt är något som Adam Valkendorff betonar.

– Det blir ännu mindre att man vågar säga ifrån. Jag har varit rädd många gånger bara för att gå på anställningsintervju. Jag har tänkt att de väljer bort en när de ser ens namn och sen ser de hur man ser ut. Att de tycker man är konstig eller att de inte kan sätta fingret på vem man är. Man känner att man har tur som ens fick ett jobb.

Få anmäler

Trots omfattande problem är det få transpersoner som anmäler diskriminering överhuvudtaget, och gällande arbetssituationen är det ännu färre. Först nu driver Diskrimineringsombudsmannen (DO) det första fallet sedan diskrimineringslagen om könsöverskridande identitet eller uttryck kom för sju år sedan. Det innebär att det finns ett stort mörkertal, menar Lukas Romson.

– Jag hör ofta talas om fall som skulle kunna vara diskriminering, men jag hör väldigt sällan att folk tänker anmäla. Det kan finnas olika orsaker till det. Gruppen som sådan kan ha dålig information om diskrimineringsskydd. En annan möjlig orsak är att man är så van vid att bli illa behandlad att man inte ser det som kränkande.

Att stå upp emot diskriminering och själv utbilda människor runt omkring en kan vara ett tungt ok att bära för den som själv blir utsatt. Adam Valkendorff hänvisar till den psykiska ohälsa som många transpersoner lever med.

– Jag är dålig på att ta plats som transperson och undviker helst att diskutera eftersom jag känner mig krävande. Jag tror att det i många fall är som så att folk helt enkelt inte orkar kräva sin plats. Folk mår ju rätt dåligt som det är. Man vill väl att det bara ska flyta på någon gång.

Att fler arbetsplatser behöver jobba med frågor som rör tolerans och antidiskriminering är påtagligt. Adam Valkendorff berättar att det på hans jobb har införts hbtq-dagar, men att de hålls väldigt sällan. Enligt honom behövs det göras mycket mer för att öka kunskapen kring transfrågor.

– Sådana dagar tar oftast upp homosexualitet och det är väldigt mycket fokus på sexuell läggning. Man klumpar ihop de här begreppen och tror att de är samma sak. Hela transbegreppet går därför helt förlorat, för att inte tala om queerbegreppet. Men det är väl ett pyttelitet steg i rätt riktning.

Lukas Romson framhäver att det finns flera självklara saker som arbetsplatser kan göra.

– Man kan ha ett transperspektiv på likabehandlingsarbetet och lägga in det redan i analysprocessen, där man startar sitt arbete. Man kan titta på attityder och styrdokument. Det är också viktigt att titta på hur kunskapen och kompetensen ser ut hos ledningen. Utan ledningens stöd blir det sällan ett bra resultat.

Göteborgs stad i framkant

2014 blev Göteborgs stad först med att införa könsalternativet ”annat” i sina medarbetarundersökningar. Nu har kommunen även tagit beslut om att införa ett tredje könsalternativ i stadens statistik och i enkätundersökningar, något kommunen är ensam om i landet. Adam, som har Göteborgs stad som arbetsgivare framhäver hur han upplever att staden gör mer än andra städer för att främja hbtq-personers rättigheter. Göteborgs hbtq-råd har varit pådrivande för införandet av fler könsalternativ. Rådets samordnare Anna-Carin Jansson berättar hur det påverkat stadens arbete.

– Det allra viktigaste med rutan ”annat” är att den har tydliggjort att det finns normer och öppnat upp för frågor som: Hur jobbar vi för en inkluderande stad? I budgeten finns även ett särskilt fokus på dem som inte definierar sig som man eller kvinna.

Denna ruta fångar dock inte upp de transpersoner som definierar sig som man eller kvinna, om de inte som i Adam Valkendorffs fall väljer alternativet ändå. Anna-Carin Jansson framhäver att denna grupp försöker man fånga upp genom skrivelser och ett tydligt uppdrag om att den normkritiska kompetensen ska öka i stadens alla verksamheter.

Att Göteborg skulle bli den stad som tar täten för hbtq-personers rättigheter har verkligen inte varit någon självklarhet. Anna-Carin Jansson berättar om hur staden har haft ett dåligt utgångsläge för att arbeta med sådana här frågor och att det har varit en lång uppförsbacke för att nå dit kommunen är i dag.

– Tidigare pratade man om staden som bögknackarstad, så det har verkligen hänt mycket. Jag tror att det beror på att hbtq-frågor kopplades till arbetet med mänskliga rättigheter och att det finns en bred politisk samling kring dessa frågor här. Göteborgs hbtq-råd är det enda kommunala hbtq-rådet i hela Sverige och här kommer vi rakt in i systemet. Även civilsamhället har gjort en betydande insats för hur det ser ut i dag.

Precis som Adam Valkendorff framhåller Anna-Carin Jansson hur viktigt det hålls en dialog på arbetsplatsen och att man aktivt jobbar för allas trivsel.

– Det är väldigt viktigt att synliggöra normer och ställa frågor som: Vad pratar man om på arbetsplatsen? Vad är det man inte pratar om? Vad utgår man ifrån? Det behövs en chef som vågar leda samtalet och kan hitta sin egen position gällande normer.

Nödvändigt med nationella åtgärder

För att stärka transpersoners ställning i arbetslivet krävs det inte bara att enskilda arbetsplatser eller kommuner tar tag i frågan, det nationella skyddets utformning är viktigt för framtida utveckling. Lukas Romson menar att det inte behövs nya lagar, men att den nuvarande diskrimineringslagen om aktiva åtgärder bör uppgraderas till att omfatta alla grupper som har diskrimineringsgrunder. Kravet på aktiva åtgärder innebär i praktiken att arbetsgivare ska arbeta aktivt för att främja lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Idag gäller dock kravet på aktiva åtgärder huvudsakligen jämställdhet. Även etnicitet och religion eller annan trosuppfattning omfattas i viss mån, men inget annat. Det finns därmed inga krav på att ha med arbete med könsidentitet i likabehandlingsplanen och det förebyggande arbetet går därför förlorat.

– Det aktiva arbetet med att förebygga diskriminering är jätteviktigt, det är där förändring sker. Det är först när det finns krav på aktiva åtgärder som det kommer att börja dyka upp resurser. Det finns ett antal utredningar som föreslagit kravet på aktiva åtgärder. Vi får väl hoppas att det kommer till skott någon gång.

Utbildning, tolerans och förebyggande arbete tycks vara botemedlet mot nedsättande behandling av transpersoner i arbetslivet. Lukas Romson och Anna-Carin Jansson gjorde klart att hårt arbete krävs från både arbetsgivare och beslutsfattande politiker. Men tills en förändring sker är Adam Valkendorff bara en av många transpersoner som får lida i det tysta på arbetsplatser runtom i landet.

På vägen till spårvagnen efter intervjun hör jag Adam Valkendorffs ord i mitt huvud: ”Jag tror att folk i allmänhet inte fattar hur svårt och tufft det är.”