Barnpsykologen Ahlem Belhadj är en ledande person inom den tunisiska feministiska rörelsen. Hon beskrivs som den ”arabiska vårens tunisiska hjältinna” och tilldelades Simone de Beauvoir-priset 2012, och var ordförande i Tunisian Association of Democratic Women 2011-2013.

Tunisien beskrivs som det enda framgångsrika landet efter den arabiska våren. Landet har inte bara gått över till demokrati utan även antagit en ganska sekulär konstitution. Hur sant är detta, särskilt ur kvinnors perspektiv?

– Tunisien genomgår en förändringsprocess. Vi har självklart haft en del framgångar. Att ha hållit två fria och rättvisa val under fem år är en sådan framgång. 2011 gick Tunisien till val för att välja den författningskommittén som skulle utarbeta förslaget till ny grundlag. Efter en till valomgång 2014 valdes en demokratisk regering. 2010 kunde ingen i Tunisien ens drömma om fria val i landet. En annan seger är yttrandefriheten och föreningsfriheten.

– Det viktigaste av allt är att vi har en konstitution. Grundlagen arbetades fram efter en väldigt viktig social debatt. Även om konstitutionen ännu inte kan kallas idealisk är det inte en dålig konstitution heller, med tanke på att islamisterna hade majoritet i författningskommittén (tillsatt 2011). Grundlagens viktigaste aspekt är att den inte baseras på sharialagar. Dock är artikel 1 i grundlagen problematisk. Enligt denna artikel erkänns Tunisien som ett fritt, demokratiskt land samtidigt som islam har deklarerats vara landets religion. Detta kan misstolkas. Det framgår inte om islam är statens religion eller samhällets. Samtidigt, på den positiva sidan, finns åtaganden om universella mänskliga rättigheter. När det gäller kvinnors rättigheter är framgångarna många. Kvinnor erkänns inte bara som jämlika, det finns många åtaganden om att stärka kvinnor politiskt och sätta stopp för våld i hemmet. Det finns också ett konstitutionellt påbud om könsbalans: varje parti sätta 50 procent kvinnor på vallistorna.

Men på samma gång hotas många rättigheter som tunisiska kvinnor hade under den störtade regimen. Till exempel vill fundamentalister legalisera polygami. Socialkonservatism och puritanskt våld ökar. Hur skulle du beskriva läget nu, på den femte årsdagen av revolutionen?

– När vi talar om framgångar avser vi inte en fullständig och total framgång. Framgången är bara i förhållande till andra arabländer. Vi kämpar fortfarande för principerna som väckte liv i och inspirerade revolutionen. Hittills förblir många av revolutionens uppgifter ouppfyllda. Den gamla regimen finns fortfarande kvar. Våldsinstitutioner återstår att omstrukturera. Vi går igenom en stor ekonomisk kris. Terrorism är på frammarsch medan social rättvisa förblir svårfångad.

– När det gäller kvinnors rättigheter skulle jag hävda att de är kopplade till generella politiska och sociala rättigheter. Tunisiens kvinnorörelse har alltid betonat att kvinnors rättigheter inte förverkligas i frånvaro av demokratiska rättigheter, social rättvisa och frihet för alla. Den tunisiska revolutionen har bekräftat denna hållning.

– Efter revolutionen var processen för att arbeta fram konstitutionen en intressant lärdom i det avseendet. Den satte igång en samhällsdebatt om kvinnors rättigheter. Det var en stor social debatt som involverade stora delar av befolkningen. Resultatet av debatten blev att en stor majoritet ville upprätthålla jämställdhet för kvinnor.

– En annan viktig aspekt av hela den här processen och debatten var islamisternas nederlag i valet 2014. Mer än en miljon kvinnor röstade emot dem på grund av deras ställningstagande mot kvinnors rättigheter.

– Tunisiska feminister har dock en lång väg kvar att gå. En viktig uppgift är att anpassa de gamla lagarna efter den nya konstitutionen. Lagarna är verkligen diskriminerande. Några andra arabländer har till och med bättre lagstiftning om kvinnors rättigheter än Tunisien. Sedan har vi feminiseringen av fattigdom. Våldet mot kvinnor är en annan stor utmaning. Terrorism utgör ett nytt hot mot kvinnors känsla av säkerhet.

”Jämställdhet” och ”civila rättigheter” har varit kvinnorörelsens krav sedan revolutionen 2010-2011.

I kölvattnet av den arabiska våren har våldet mot kvinnor antagit nya former och vuxit som fenomen. Likaså utgör fundamentalisters valframgångar i islamiska länder nya hot mot kvinnor när demokratiska friheter vinns. Anser du att denna situation understödjer argumentet att kvinnors rättigheter har haft bättre beskydd under ”modernistiska” diktaturer?

– Denna motsättning är falsk. Jag menar att vi alltid haft möjligheten att säga: varken diktatur, eller islamisk fundamentalism. Den feministiska kampen i den muslimska världen borde handla om att få demokratiska stater som respekterar kvinnors rättigheter. Islamisterna, till och med de moderata, kan inte respektera kvinnors rättigheter. De kan inte på ett adekvat sätt bemöta kvinnors krav.

– De tunisiska feministernas exempel visar att det går att kämpa emot både diktaturer och islamister. Vi var emot Ben Ali och vi har stått emot islamismen. Efter revolutionen krävde vi som feminister demokrati även om det skulle ta islamisterna till makten. Vi måste bekämpa islamisterna med demokratiska medel. Vår kamp visar att det är möjligt. Jag vågar påstå att den demokratiska övergången i Tunisien var möjlig för att den feministiska rörelsen i landet var stark.

– Faktum är att om feministers rörelse är motorn i sociala förändringen, möjliggör den för progressiva krafter att besegra de exploaterande krafterna, eftersom feminism attackerar patriarkatet, som delar upp samhället på grund av kön, såväl som den attackerar kapitalismen som delar upp människor i dominerande och dominerade.

Hur ska det gå i de länder där feministiska rörelsen är svag och marganiliserad? Till exempel i Saudiarabien eller Afghanistan, där de flesta kvinnor inte ens gå utanför sina hem?

– Jag anser att de feministiska rörelserna måste bygga upp sig så att de inte är så små som de för närvarande är i vissa muslimska länder. Det är den enda lösningen. Hur gör vi det? Det finns inga genvägar eller enkla svar. Men Tunisiens lärdomar är att: feministiska rörelser i de muslimska länderna kommer att behöva koppla ihop sig med breda rörelser för social rättvisa. Feminister måste engagera sig i klimatfrågan, facklig kamp, rättigheter för förtryckta grupper som hbtq-personer och så vidare. På så sätt kan vi ställa kvinnofrågan till hela samhället; politiska partier, fackföreningar, föreningar och på arbetsplatser.

Kvinnor protesterar mot religiösa fanatiker och deras syn på kvinnor utanför parlamentet.

I Tunisien var den självständiga kvinnorörelsen inte stor på grund av Ben Ali. I tunisiska General Labour Union, eller UGTT (tunisiska LO) utgör kvinnor mer än 50 procent av medlemskåren. Kvinnor har lett otaliga kamper från UGTT-plattformen. Alltså agerade den feministiska rörelsen inte i solidaritet med UGTT utan tvärtom var kvinnor en integrerad del av UGTT. Kan Tunisien vara ett exempel att efterlikna i muslimska länder som Saudiarabien där sociala och politiska atmosfären är mycket olika?

– År 2011, när världssamfundet lade märke till kvinnors delaktighet i arabiska våren, inte bara i Tunisien och Egypten, utan överallt, var de förvånade. Innan den arabiska våren, antogs det att inga kvinnorörelser fanns i regionen. Arabiska våren visade att det inte stämde. Verkligheten är komplex. Under den senaste decenniet eller så, har kvinnors situation förändrats i regionen. Det finns en ny generation kvinnor som kämpar för sina rättigheter och använder nya verktyg för att engagera sig i olika kamper. Det gäller även Saudiarabien. Det stämmer att saudiska kvinnor ofta är engagerade i kamper för att vinna symboliska, och ibland små, rättigheter. Alla behöver inte hålla med dem heller. De ägnar sig ändå åt att kämpa. Fler och fler kvinnor i den arabiska världen vägrar acceptera att vara underkuvade. Den arabiska våren har katalyserat den processen.

Men man kan också säga att de processer som frigjordes av den arabiska våren också fört med sig katastrof för arabiska kvinnor? Utökad våld är en aspekt, folkfördrivningar till följd av konflikter som i Syrien har exponerat kvinnor för sexuellt utnyttjande, fysisk otrygghet, barnäktenskap och så vidare. Hur kommenterar du det?

– Våld mot de arabiska kvinnorna är inget nytt. Men nivån på våldet har aldrig varit så hög som i kölvattnet av arabiska våren. Vi kan förklara det på två sätt (kanske fler).
För det första ökar våldet generellt när stabilitet saknas och väpnade inbördeskrig rasar, men, särskilt våldet mot kvinnor ökar flerfaldigt i konfliktområden.
För det andra är våld ett verktyg för att kontrollera kvinnors medverkan i offentliga och politiska sfärer. Som vi vet deltog kvinnor aktivt i den arabiska våren. Deras deltagande mötte motstånd även i Egypten och Tunisien. Våld används ofta för att motstå förändringen som inleds med kvinnors deltagande. På ett sätt tyder detta våld på att kvinnor hävdar sig. Det betyder dock inte på något sätt att jag har överseende med våldet.

– Låt mig på samma gång påpeka att det här våldet mot kvinnor också har väckt upprördhet. I några arabiska länder, har ny lagstiftning antingen införts eller håller på att införas, för att stävja våldet mot kvinnor. Återigen är dessa lagstiftningsinitiativ till stor del svar på att kvinnors kräver sina rättigheter. Medan Egypten har infört ny lagstiftning mot sexuella trakasserier, införde Libanon nya lagar mot våld i hemmet för ett år sedan. Algeriet och Tunisien har det också gjorts sådana försök att lagstifta mot kvinnor-specifikt våld.

De rättigheter som tunisiska rörelser vann är märkliga med tanke på islamiska fundamentalisternas majoritet i författningskommittén. Hur tog feminister itu med dem under processen med att arbeta fram konstitutionen?

– (Skrattar). Vi använde många strategier. En var att engagera dem i debatter. Vi övertygade dem. Många islamister röstade med oss. Till exempel i frågan om jämställd representation röstade islamisterna med oss. Inledningsvis var de inte för jämställdhet. Men när islamisterna tänkte vägra att acceptera våra krav, gick vi ut på gatorna och demonstrerade mot dem.

Hur rekryterar och organiserar islamister kvinnor? Hur motverkar ni som feminister deras strategier för att vinna över kvinnors stöd?

– Inledningsvis hade de inga organiserade strukturer i sina partier för att rekrytera eller organisera kvinnor. Efter revolutionen har hundratals kvinnoorganisationer bildats för att organisera kvinnor. Några av de här organisationerna är kopplade till islamistiska partier. Ett fåtal av dem talar också om islamisk feminism. Dessa islamiska feminister är dock ännu inte så välorganiserade som sina motsvarigheter i Marocko, Malaysia eller Egypten. De har hittills inte varit särskilt framgångsrik.

– Vår största meningsskillnad med islamister är i fråga om jämställdhet. De är med på kvinnors jämställdhet i den offentliga sfären men i den privata sfären, betonar de den islamiska principen om ”Qawama”. Med hjälp av Qawama antyder de specifika roller för män och kvinnor såsom Sharia föreskriver. De hävdar att män är familjeöverhuvuden enligt Sharia. På samma sätt motsätter de sig lika arvsrätt för kvinnor i Sharias namn.

Hur du argumenterar emot när de citerar Sharia som argument?

– Ibland tillgriper vi alternativa tolkningar av Koranen. I vissa fall hänvisar vi till den universella rätten till jämställdhet och internationella normer.

De unga kvinnorna då, är de också engagerade i kamperna?

– Unga kvinnor är aktivt engagerade på många fronter. Många är engagerade i rörelsen för övergångsrättvisa. De kampanjar mot försoning med den gamla regimen. De vill ha rättvisa för den gamla regimens offer. En annan viktig kamp där unga kvinnor är aktiva i gäller hbtq-rättigheter. De kräver mer individuella rättigheter. Men de är också engagerade i breda kamper för ekonomiska rättigheter och sysselsättning.

Vilka var de största framgångarna under 2015? Vad blir de stora utmaningarna under 2016 för tunisiska feminister?

– En långdragen kamp för lagstiftning mot våld i hemmet kommer troligen att bära frukt 2016. Om vi ska lyssna på departementet för kvinnofrågor kommer vi ha en kvinnovänlig lag mot våld i hemmet i mars 2016. 2015 uppnådde kvinnor en liten men symbolisk seger med några förändringar som gör det möjligt för kvinnor att resa internationellt. Tidigare, behövde kvinnor sin makes tillstånd för att skaffa pass för sig och sina barn. De behöver inte detta tillstånd längre.
Men har vi en lång väg kvar att gå som jag nämnt tidigare. En långsiktig kamp är att få tunisiska lagar att överensstämma med vår nya konstitution.

En nyårshälsning till Feministiskt perspektiv?

– Jag har träffat Feministiskt Perspektiv tidigare i Tunis. Att veta det finns feminister i andra länder intresserade av tunisiska feministers kamp är betryggande. Den internationella solidariteten är alltid uppmuntrande. Man känner att att man inte är ensam. Även om vi kanske ställs inför olika problem, betraktas segrar för svenska feminister som segrar också för tunisiska kvinnor.

– Man skulle önska att det fanns en tidning som Feministiskt perspektiv i Tunisien. Vi hade faktiskt en feministisk tidning på 1980-talet, kallad Nisa (kvinnor).

Ahlem Benhadj och Souad Reseb.