– Vems stad?

Demonstranterna svarar.

– Vår stad!

De ropar framför stadshuset i Serbiens huvudstad. Ingen ställer sig på den perfekta gräsmattan, demonstranterna trängs intill de prydliga rabatterna. Visselpipor delas ut men har inte en chans mot högtalarna vid scenen. Det gör ont att stå nära.

Protesten handlar om mer än Belgrad. De vill inte bara avsätta borgmästaren.

– Vi är emot regeringen, detta handlar om hela Serbien. Vi vill väcka folket, säger Ivana Bulatovic som är med i varje marsch.

– Och jag pratar inte bara om byggprojekten.

Hon syftar på en natt i april i år då 30 maskerade män körde in i ett av Belgrads attraktiva kvarter vid floden Sava. De band förbipasserande, beslagtog deras mobiltelefoner och rev sedan hela kvarteret. De gamla byggnaderna som föll stod i vägen för ett nytt prestigeprojekt, Belgrade Waterfront, finansierat av samma bolag som rest världens högsta skyskrapa Burj Khalifa i Dubai.

Ännu har ingen ställts till svars.

– Maskerade män kan inte göra såhär framför regeringen i ett fungerande land. De arresteras. Här sker det på uppdrag av regeringen.

Kvällens protestmarsch tågar från stadshuset och börjar röra sig mot domstolen.

– Det som hände i april var en trigger. Besvikelsen var redan stark. Vi har alltid haft problem med korruption här men detta var droppen.

Som jurist har Ivana Bulatovic sett korruptionen från botten och upp, från affärsrätt till brottsrätt. Det är sorgligt tycker hon att hon inte reagerar som förr.

– Systemet äter mig bit för bit, jag demonstrerar för att försöka behålla något av mig själv.

Ilska och frustration

I dag såg kollegan hur frustrerad hon var i rätten. Ivana Bulatovic fick rådet att hålla ut tills kvällen. Ta med en trumma och slå ut ilskan, sade kollegan till henne. Hon tillhör de privilegierade, är välutbildad och har en lön hon kan leva på. Att till och med hon är här visar hur illa systemet faktiskt är, säger hon.

Poliserna, de flesta i civila kläder, följer tåget som stannar vid rödljusen.

– Vi är inga, skrämmer ingen. Det är ju synd att jag inte är rädd.

Vännen Dijana Simic påpekar att de redan har lyckats med något. Utan deras protester skulle alla gamla kvarter nere vid floden ha rivits.

Savamaladistriktet där ett kvarter jämnades med marken och några svar ännu inte grävts fram.

Nu står ett drygt 50 meter långt stängsel framför gruset där husstumparna tittar fram. En ensam vakt vänder ryggen till när han ser kameran och drar sin plaststol bort från högarna med tegelklossar, slår sig ner längre bort.

Här ska femstjärnigt byggas: hotell, lägenheter och kontor.

Ett kvarter från den tomma platsen driver Drago Djekic sin pub. Drygt 50 inramade fotografier av Tito och röda handskrivna bokstäver på väggen: ”Proletärer i alla länder …”

Drago Djekic gör espresso med Tito vid sin sida.

Drago Djekic vill inte prata politik, kallar sig nostalgiker och puben är för dem som liksom han vill ta en öl och minnas Jugoslavien. Hit kommer studenter, konstnärer, akademiker och arbetare, mest unga, flera kvinnor har haft möhippa här.

– Inte bara vi serber, här dricker också albaner från Kosovo, säger han när jag frågar om puben är kontroversiell.

– Problemen började med Belgrade Waterfront-projektet. En man kom och erbjöd hyresvärden – som äger fler fastigheter på gatan – en miljon euro.

”Puben var min dröm”

Drago Djekic trodde han skulle tvingas stänga ner redan i somras. Men det krävdes mycket pappersarbete, förklarar han, så försäljningen har stoppats. Han gick med i de första demonstrationerna men tycker det känns hopplöst att protestera. Han är liten, måste jobba och har slutat att tänka på vad som sker i stan.

– Någon medicinsk diagnos behöver jag inte. Tänker jag på morgondagen blir jag galen. Puben var min dröm, här skulle jag jobba livet ut.

– Hur ska det gå för dig? frågar jag.

– Problem är inte främmande för mig. Jag flydde från Kosovo 1999 och började om här. Om tre år har affärsmännen, polisen och de kriminella kommit överens. Då får jag flytta igen.

– Jag klarar mig.

Ivana Bulatovic i marschen.

Tillbaka till demonstrationen som har fått tillökning längs vägen, prideflaggor viftas, människor i alla åldrar ansluter men de flesta är ändå unga.

– De som är äldre demonstrerade på 90-talet och såg allt bli värre och värre, säger Ivana Bulatovic.

Med sina 27 år är hon egentligen för ung att vara pessimist, tycker hon. Ändå vågar hon inte säga att ”Låt inte Belgrad drunkna” kommer lyckas. Men tänk om.

– Jag röstar på politiker jag saknar förtroende för. Jag röstar alltså inte på dem, jag röstar bort de allra sämsta. Alla partier har ju varit med sedan 20 år. Valen är en illusion, vi saknar reell valmöjlighet.

Så vad vill demonstranterna ha i stället, frågar jag.

– Dit har vi inte kommit än, svarar Ivana Bulatovic.

– Det har vi visst, avbryter Dijana Simic. Vi vill ha det som i riktiga demokratier där makten är transparent och granskas.

Hon tror detta är början på en gräsrotsrevolution.

– Nästa år ser du kanske 150 000 här.

Belgrad har vaknat, ropar demonstranterna. Serbien har rest sig.