I Utan personligt ansvar, uppföljaren till Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, förälskar sig Ester Nilsson i den känslomässiga otillgängliga men kroppsligt tillgängliga skådespelaren Olof Sten. När teater Tamauer sätter upp Utan personligt ansvar på Hagateatern i Göteborg är scenen ett schackbräde. Kärleken som lek, eller kärleken som spel? Olof och Ester har nog olika åsikter om den saken, och kämpar i två timmar om vems verklighetsbild som ska gälla. Har de ett förhållande eller inte? Olof Sten är nämligen redan gift med Ebba, enligt egen utsago lyckligt, och dramat ligger i Esters kamp för att få honom att inse att han vill samma sak som henne.

Vad vill Olof? Vill han ha Ebba och Ester, vill han ha Ebba och Ester vid sidan av, vill han någonting alls eller vet han ens vad han vill? Vi vet inte och för att vara en pjäs som pratar så mycket om Olof är det märkligt hur lite vi vet om honom, egentligen. Han står inte i fokus alls, till skillnad från Esters bild av honom.

Tragisk underton

Helt klädda i rött, kärlekens färg, turas Amelie Thorén, Sara Klingvall och Jan Ericson om att vara Olof, Ester, Esters vänner och den efterkloka berättaren. Allra mest glöd i spelet finns nog i scenerna där vännerna ömsom bekräftar och protesterar mot Esters bild av relationen.

I stunden är det tydligt nog vem som pratar, särskilt dialogerna mellan den analytiska Ester och den undflyende Olof. I efterhand glider ändå alla röster ihop, de är inte tydligt åtskilda i spel eller gestaltning – är de alla kanske egentligen Ester? Berättaren och Ester delar samma analytiska språk, samma vetenskapliga angreppssätt på relationer.

Trots att Ester vet att förälskelsen aldrig är logisk, försöker hon med vetenskaplig noggrannhet analysera sin och Olofs relation. Det är en rolig pjäs, där Esters intellektualiserande förhållningssätt till den okontrollerbara kärleken får en tragisk underton som man inte kan annat än skratta åt när det är så smart formulerat. För hur smart hon än är hjälper det inte när känslorna styr hennes tolkningar i den riktning hon själv vill. Varför hon vill ha Olof framgår egentligen aldrig men det kanske inte är meningen. Deras relation framstår heller aldrig som särskilt innerlig – de stunderna är omnämnda men inte skildrade. Det handlar om kärlek och otrohet, men det är inte relationen som står i fokus utan snarare Esters längtan.

Allt på spel

Vi får också en vagt marxistisk analysmodell av hur Olof utnyttjar kärlekens krafter och alltid ser till att ligga på plus i relationen till Ester – ett resonemang han naturligtvis besvarar med att kärlek inte handlar om pengar. Genom att aldrig lova något, genom att aldrig ge mer än han får och genom att ändå handla som om han lovat något behåller Olof makten i den relation han till och med vägrar kalla ett förhållande. Esters avancerade analyser av kontrasten mellan Olofs ord och hans handlingar hjälper henne inte att förstå honom förrän det är för sent. Här är kärleken en maktkamp för när någon har mer än vad den hinner med och någon annan har mindre än den behöver kan relationen dem emellan aldrig bli jämställd, aldrig bli på lika villkor. Som mellan en otrogen äkta make och hans älskarinna.

I en desperat handling försöker Ester återta makten över deras relation. I inledningen har vi fått veta att hon anser att i kärlek måste man våga chansa och riskera att bli sårad, och här ställer hon till slut allt på spel. Ett lyckligt slut på ett kärleksdrama kan förstås lika gärna låta så här: ”Gör sedan som jag, lämna oss bakom dig och sluta höra av dig till mig”.