”Jag läste just att julhandeln spås att omsätta närmare 78 miljarder under december. Det är nästan dubbelt så mycket som 2016 års budget för politikområdet migration. Konsumismen verkar måttlös. Och är en gigantisk förnekelse av angelägna samhällsutmaningar vi står inför.” I årets sista mediekrönika skriver Maria Jacobson om alla bakningsprogram på tv, julkonsumtionen, och tvånget att njuta samtidigt som samhället krisar.
Hela Sverige bakar. Hela Sverige bakar junior. Hela Australien bakar. Hela England bakar. Leila bakar. Roy Fares bakar. Hela jävla världen bakar på tv.
Jag vill absolut inte förlöjliga dem som gillar att baka, eller som deltar i tävlingar. Var och en blir salig på sin tro som det sägs. Själv är jag ointresserad av bakning. Tävlingsmomentet roar mig inte. Då behöver jag ju inte titta på programmen, eller hur? Nej. Men de börjar bli så påträngande att det är svårt att bortse från dem som fenomen och tidsmarkör. Ungefär som de renoverade köken. Eller tv-matlagningen.
Bakningshysterin är motsägelsefull. Vissa säger att bakverk inte är nyttiga. Andra menar att det är okej att äta en kaka ibland. För somliga utlöser bakverk ångest för att det är lätt att gå upp i vikt om en äter för många. Ett allt viktigare värde är det estetiska. Bakverk kan se ut som konstverk. Ofta är de svulstiga, avancerat komponerade och säkert ligger en hel del kreativitet bakom.
Ett bakverk kan betraktas som en miniatyr av konsumtionskulturen. En vacker yta, läcker men tar fort slut. Det väcker ett begär. Kör igång dopaminet. En slukar det snabbt och får en kortvarig njutning, ungefär som engångsknull.
Har du funderat över vad som händer med alla bakverk som bakas i tv? Vem ska äta dem? Skänks de bort, exempelvis till Stadsmissionens kök? Slängs de? I alla fall symboliserar de ett överflöd som är direkt smaklöst.
Frågan är om bakprogrammen är ett uttryck för husmorstrenden. Det verkar vara hyggligt jämställt i programmen. Bakning brukar associeras till traditionell femininitet. Men bakning är inte synonym till kvinna. Om ett traditionellt könsmönster följs höjs statusen på en ”mjuk” verksamhet när män är inblandade. Då sker en maskulinisering av fältet bakning. I bakprogrammen är både kvinnor och män aktörer i privatsfären, den sfär i medierna där kvinnor finns oftare än män. Av programdeltagarna blir vissa säkert proffsbagare på arbetsmarknaden, alltså i den offentliga sfären. Det blir spännande om vi får en bagarboom och om den i så fall utgörs av främst män.
Självklart är programmen konceptproducerade, det vill säga formatet går att använda i princip överallt. Ett internationellt mångmiljonmaskineri på en marknad som förstått att folk vill hålla sig till den lilla världen när den stora världen blir alltför konfliktfylld och ogripbar.
Jag läste just att julhandeln spås att omsätta närmare 78 miljarder under december. Det är nästan dubbelt så mycket som hela 2016 års budget för politikområdet migration. Konsumismen verkar måttlös. Och är en gigantisk förnekelse av angelägna samhällsutmaningar vi står inför. Den tär på jordens resurser. På klimatet. Exploaterar människor i andra delar av världen som jobbar för skitlöner. Situationen för människor på flykt. Det påstås att det är kris i Sverige när det gäller dessa människor. Men Sverige går bra enligt marknadens logik. Tillväxten tuffar på. Arbetslösheten har minskat. När det gäller julklappar och tv-bakning är det inte kris.
Filosofen Roland Barthes skrev en gång att varje tids berättelser har en ledsagande funktion för hur samhällsmedborgaren bör förhålla sig till verkligheten. Bakning kanske inte tillhör vår tids stora berättelser, det vore att överdriva, men ändå finns något uppfostrande eller i alla fall uppfordrande över tv-bakandet. Som om det finns ett outtalat tvång över det hela.
Jag har känt av något tvångsliknande i situationer där bekanta pratar om maten de lagar, recepten de byter, kryddorna de odlar, flingsaltet och så vidare. Jag uppfattar det som en medelklasskod. Det sitter långt inne att säga att en lever på snabbmakaroner och ärtsoppa i plastkorvsförpackning för 8.90 på Willys i ett sådant sammanhang. Det skulle bryta en oskriven regel, norm, i sammanhanget.
Min tolkning är att när något förläggs det till den privata sfären döljs samhällets konflikter om bland annat resursfördelning. Det betyder inte att den privata sfären är oviktig, tvärtom. Också där finns konflikter som täcks över med ett idylliserande. Bakning framställs som lustfyllt att göra och som något en gör för en annan att njuta – en kärlekshandling – men anknyter till en marknadsregim där för den lämpliga värden lyfts upp.
Av medicinska skäl undviker jag socker och äter inte längre bakverk. Jag minns dock hur härlig sockerchocken var vid eftermiddagsfikat. Märkligt nog gick det fort av avvänjas. Men att jag provoceras av tv-bakandet kanske egentligen handlar om en omedveten längtan efter smarriga bakelser.
