Bland talarna på konferensen i Berlin fanns också Tysklands Europaminister, hbtq-aktivisten och romerförsvararen Michael Roth, liksom Soraya Post, EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ (Fi), samt Gilda Horvath, framstående programledare i österrikisk tv, och romsk aktivist:

– Vi har exempel på mycket lyckad integration, med romer som har tagit riktiga jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Och vi vet vad som krävs, sade hon.

Det var Anna Striethorst, tysk socialdemokrat, anställd vid Soros-finansierade Open Society i Budapest, som i somras började mobilisera till denna massiva samling för kampen mot romerhat och diskriminering. På flera sätt manifesterade det officiella Tyskland att det nu finns ett öppet ställningstagande på regeringsnivå för att stödja romers kamp – konferensen hölls inne i själva utrikesdepartementets hjärta, med omfattande säkerhetsarrangemang, och förutom att Europaministern deltog i konferensen fanns flera regeringstjänstemän på plats.
Europaministern berättade under sin programpunkt att han själv hade bestämt sig för att ta en tydlig ställning.

– Jag har två verksamhetsområden som jag prioriterar framför allt annat. Det gäller hbtq-personers situation, och det gäller romernas situation. Och jag är stolt över att kunna peka på att vår regering håller med mig. Av 216 olika demokratiprojekt som regeringen har avsatt medel för, över hela Tyskland, gäller över hälften romer och sinters förhållanden. Något liknande har aldrig förekommit.

Romer bortprioriteras

Flera romska aktivister uttryckte i sina reaktioner på utrikesministerns tal att de nu hoppas att Tyskland ska använda sitt enorma inflytande för att pressa länder som inte alls prioriterar kampen mot romerhatet att ändra sin politik. Andra var pessimistiska:

– Sedan många år känner hela Europa till misären och segregationen bland romer i stadsdelen Neukölln här i Berlin. Och jag är ledsen att behöva säga det, men trots allt prat om åtgärder har ingenting förbättrats för invånarna där. Så med vilken rätt kan Tyskland komma och sätta press på andra stater? undrade Lucie Fremlova från universitetet i Brighton.

Utrikesministern gled undan den specifika frågan och konstaterade att det även i Tyskland finns stora brister, men att regeringen ändå är besluten om att göra vad som krävs. Inklusive att utöva påtryckningar på andra stater:

– När vi tar upp dessa frågor med regeringar som prioriterar bort romerna, får vi ofta svaret att ”vi inte kan särbehandla romerna”, att man inte vill satsa på att åtgärda fattigdom och arbetslöshet just i den romska folkgruppen. Men satsa på att åtgärda fattigdom och arbetslöshet bland alla, då! Det kommer hur som helst att hjälpa även romerna.

Konferensen i sig hade ett budskap, att Europas stater måste satsa hårdare på att nå romska barn med utbildningsinsatser. Samtidigt, så länge arbetsgivare i alla länder misstror romer så spelar det mindre roll hur utbildade de är – de kommer ändå att hamna långt ifrån arbetsmarknaden, till och med om de har universitetsexamina.

Flera talare, däribland Soraya Post och Dijana Pavlovic, lyfte fram betydelsen av skiftet från planekonomi eller socialdemokratiska modeller till en hårdför nyliberalism i stort sett över hela kontinenten, och hur denna omvandling drabbat det romska folket.

Sonja Licht, romsk aktivist från Belgrad, pekade på utvecklingen i hennes hemland:

– I Jugoslavien hade i stort sett alla romer ett arbete. Nu är 95 procent av de serbiska romerna arbetslösa. Och all utveckling går åt fel håll, Europas romer får det sämre för varje år.

Ett uttalande som möttes av kraftigt gillande från många i publiken.

En marknadsekonomiskt inriktad aktör som George Soros är knappast ute efter att driva på en marknadskritik inom det romska samfundet. Samtidigt är en stor del av den internationella romska aktivismen i dag, på ett eller annat sätt, beroende av Open Society och dess förgreningar. En konferens som den i Berlin kostar flera miljoner kronor att anordna, under en enda dag – och då hade många av deltagarna själva bekostat resor och uppehälle, och tyska staten stod för säkerhet och lokaliteter. Få självständiga romska aktörer skulle ha möjlighet att dra ihop ett sådant arrangemang.


Pavlovic kräver förändring

Men även om mötesdagordningen var inriktad mer mot utbildnings- och kulturfrågor fanns det möjlighet för deltagarna att ta diskussionen till andra områden. Feministiskt perspektivs utsände tog en förlängd rökpaus med Gilda Horvat och Dijana Pavlovic, och på röktillåtet avstånd från utrikesdepartementets välbevakade port fick Dijana Pavlovic resonera kring frågan:

Vad behöver hända för att vi inte ska sitta här om fem år, på en ny konferens, och diskutera samma frågor en gång till?

– I ett land som Rumänien läggs en hel del pengar, inte minst från EU, på projekt som ska gagna romerna. Men inte ens en fjärdedel av pengarna kommer verkligen till dem – resten försvinner i korruptionen och till gaje (icke-romer på romani, reds anm) som profiterar på hjälpen. Det här måste ändras, EU måste hitta sätt att förmedla stödet direkt till dem som behöver det, inte gå via korrupta regeringar, säger Dijana Pavlovic.

Gilda Horvath hakar på:

– Jag jobbade i åtta år på arbetsmarknadsenheten i Wien. Vi hade rejäla budgetar för att arbeta med långtidsarbetslösa romska unga. Vi frågade oss: Vad kan de redan? Vad är de vana med? Och många hankade sig fram på insamling och återvinning av sopor, av material som slängs osorterat. Så vi riktade in våra insatser på att ge personerna praktikplatser på företag som också jobbar inom detta område. Var och en fick ett halvår på sig med lönen betald från oss för att lära sig hur man sköter ett vanligt jobb.

Så – efter det halvåret: Vad hindrade arbetsgivaren från att helt enkelt bara ta in en annan gratisarbetare?

– Ingenting, och detta hände förstås. Men det här halvåret gav en referens för framtida arbetssökande. Plötsligt hade den unga något att peka på; att hen redan hade skött ett jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Och, lika viktigt: Vi hade påverkat familjerna. När det plötsligt blev avgörande för familjens ekonomi, när det skulle komma in en normal lön varje månad, så aktiverades föräldrar och syskon också. Det kunde vara så enkelt som att övriga familjen såg till att praktikanten kom ur sängen på morgonen och kom i tid till arbetet. Men det här kunde vi bara uppnå genom att finnas i familjerna, ha täta kontakter med hemmet.

Men många romer kanske känner starkt motstånd mot att släppa in myndigheter i hemmet.

– Ja, så var det naturligtvis hos oss också. Men eftersom arbetsmarknadsenheten hade förstått problemet och anställt romer, som mig, så kunde vi ändå nå familjerna. Vi lovade dyrt och heligt att all information om familjerna stannade hos oss, på vår enhet, och fick inte delas med kommunen, polisen eller någon annan myndighet. Efter ett tag så litade familjerna på oss, och vi började få iväg ungdomarna på jobb.

Så hur är det nu?

– I stort sett alla har riktiga jobb. Det är en succé. Vi har haft 3 000 deltagare. Vi har börjat jobba med de unga kvinnorna – vad vill de, vad kan de? Så länge vi får arbeta på det här sättet så lyckas vi, säger Gilda Horvath. 
De båda väninnorna, båda välkända romska aktivister även bland gaje i sina respektive hemländer, enas om att framgångsfaktorerna har varit att offentliga aktörer har insett behovet av att ha romska anställda, och att ta utgångspunkt i kunskaper och önskemål som redan finns bland de unga.