I dag håller Sametinget, i samverkan med DO och Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet, ett rundabordssamtal med inbjuden internationell expertis följt av ett öppet seminarium. Målet är att påbörja arbetet med att få till stånd en sanningskommission för att lyfta fram och bearbeta de orättvisor som svenska staten begått mot samer. I våras publicerade Svenska kyrkan boken De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, ett slags vitbok för att möjliggöra uppgörelse och försoning. May-Britt Öhman, forskare på centrum för genusvetenskap, har läst och saknar frågan om makt och mark i en annars så viktig intervention.
I våras kom kyrkan med boken De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi, ett slags vitbok med Daniel Lindmark och Olle Sundström som redaktörer. Jag vill börja den här artikeln med att framhålla att Svenska kyrkans ”vitbok” överhuvudtaget har tillkommit tack vare att samer drivit på från olika håll ända sedan 1970-talet. Betydelsen av att Svenska kyrkans nu har publicerat denna ”vitbok” bör också påpekas. Trots att det ofta påstås att Sverige är ett sekulärt samhälle så är Svenska kyrkans inflytande ännu omfattande. Kyrkan har 6 miljoner medlemmar, 60 procent av Sveriges befolkning. Fastigheterna – kyrkorna och församlingshemmen – är det faktiska utbud som finns för viktiga ritualer i väldigt många människors liv; dop, konfirmation, bröllop och begravning. Svenska kyrkans betydelse som samhällsaktör kan knappast överskattas.
”Vitboken” är ett omfattande verk. Den består av två band, över tusen sidor uppdelade i 37 artiklar, inklusive kartan över samiskt territorium. Uppställningen av författare är imponerade med namnkunniga inom forskningsfältet. De flesta är verksamma eller pensionerade från akademin men det finns även ett par självklara namn med från utsidan av akademin, såsom Maja Hagerman känd från sina omfattande arbeten om rasbiologi, den samiske prästen Erik-Oscar Oscarsson, den pensionerade rektorn och samiske släktforskaren Johannes Marainen, samt inte minst Lars Thomasson, en förgrundsperson i kampen för samiska rättigheter som har gjort omfattande forskningsinsatser och hedrade 1994 Umeå universitet med att acceptera att bli hedersdoktor. Uppställningen är imponerande och varje artikel läsvärd. Det som slår mig är dock att det är svårt för den som inte har god kännedom om personerna eller om samiska namn att veta vilka samer som är med bland författarna. Att forskare och författare får tillfälle att framhäva sin urfolkstillhörighet är självklart i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Det ger en viktig dimension till perspektiven som framhålls i artiklarna. Många läsare kommer att fundera över från vilken position författaren skriver helt enkelt. Vilka egna erfarenheter har författaren av samiskt liv och leverne? Teman som behandlas i antologin är alltifrån försoning, etiska perspektiv, religion och religiösa praktiker, hur kyrkan bidrog till att samerna förlorade sina samiska namn, specifika samiska kulturuttryck, språk, utbildning, och förstås rasbiologi och mänskliga kvarlevor.
Det finns en del onödiga sakfel i några av artiklarna som bör avhjälpas med en så kallad ”erratalista”. Mer problematisk är dock kartan över samiskt territorium som behöver såväl en förklaring som ett vetenskapligt underlag. Användning av kartor för att beskriva samisk närvaro – eller frånvaro – har länge varit ett ideologiskt verktyg, vilket framhålls i Carl-Gösta Ojalas eminenta artikel Samisk förhistoria och samisk arkeologi i Sverige från 2012.
Min allvarligaste invändning handlar dock om något som helt saknas i antologin, nämligen markfrågorna. Rasismen som avgörande del av kolonisation, övertagande av territorium, är ett känt faktum från postkoloniala studier och att den uppenbara aspekten inte berörs är minst sagt problematiskt och underminerar hela antologins anspråk på dels att vara just en ”vitbok”, dels på att vara vetenskaplig.
Det är ju just markfrågorna som ligger till grund för allra flesta av dagens konflikter mellan svenska staten och samer och inte minst trauman och konflikter inom det samiska samhället. För att överhuvudtaget förstå konflikterna måste man förstå konkurrensen om markerna och vattnen, med renskötseln som samiskt oumbärligt kulturarv och levande tradition i fokus.
Renskötseln har av Sverige som kolonialmakt upplevts stå i vägen för det ”moderna” samhället, särskilt i samband med industrialiseringen med start på sent 1800-tal. Renskötseln har också blivit det som svenska staten med olika instrument har lyckats skapa en söndra- och-härska situation kring. Det är helt enkelt en kolonial situation som medför att samer i dag har svårt att enas och åstadkomma förändring.
Svenska kyrkan är såväl markägare som skogsägare och har ett avgörande inflytande i dessa frågor. Om Svenska kyrkan på allvar skulle ta ansvar för att tydligt sätta sig emot intrången i renskötseln och värna marker och vatten mot förstörelsen som nu accelereras för varje år skulle oerhört mycket vara vunnet. Det är nya gruvor, nya industriprojekt, vindkraftprojekt och militarisering, som hotar ödelägga samisk kultur helt och hållet. Bakom allt detta står staten i dag och driver på för fortsatt respektlös exploatering. Argumentet är ofta att det går att samsas, det nya ledordet är ”dialog”. Men ”dialogen” är inte allvarligt menad från statens sida. Det är istället utradering som framstår som en medveten ambition. Löften om ”jobb” för den lokalbefolkning, som till stor del under 1900-talet av svenska statens politik utdefinierades som samer och tvångsassimilerades till svenska lönearbetare ställs mot renskötselns överlevnad, och förlorarna är båda sidorna inklusive miljön och den långsiktiga överlevnaden på landsbygden.
Många samer mår såväl fysiskt som psykiskt dåligt och det uppstår återkommande konflikter på lokal nivå. Dessutom har även olika grupper av samer ställts mot varandra på grund av tvångsförflyttningarna av nordsamer från Karesuandoområdet under 1900-talet, vilket nämns kort i Gunlög Furs uppsats. Tvångsförflyttningarna som berodde på just markfrågor har lämnat långtgående spår och trauman som än i dag har negativa konsekvenser. Här borde kyrkans roll ha behandlats, men istället undviks frågan.
Rasismen och övergreppen mot samer kan inte förstås utan att markfrågorna berörs och analyseras på djupet. Från silvergruvorna i Nasafjäll på 1600-talet, till gruvorna och vattenkraften på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, likaväl som i dag.
Jag frågar mig varför markfrågorna undviks i antologin och söker svaret i hur arbetet organiserats. I artikeln av Daniel Lindmark, professor i kyrkohistoria och Olle Sundström, docent och universitetslektor i religionshistoria vid Umeå Universitet, som beskriver Svenska kyrkans vitboksprojekt, hävdar man att det saknades forskarkompetens på området om markfrågorna:
I dag har markfrågorna stark aktualitet i det samiska samhället. Vitboksprojektets styrgrupp har därför haft ambitionen att uppmärksamma kyrkans relation till den samiska markanvändningen. Trots stora ansträngningar har det inte varit möjligt att åstadkomma en systematisk genomlysning av denna fråga. Flera forskare har kontaktats, men förutom individuella svårigheter att medverka har bedömningen varit att det är svart att hitta källmaterial som belyser hur kyrkan har förhållit sig till de samiska markfrågorna. Gudrun Norstedts artikel behandlar på ett förtjänstfullt satt anläggandet av kyrkplatser i det samiska området från 1600-talet och framöver, men det hade varit önskvärt med ytterligare studier av både kyrkans markinnehav och kyrkans förhållningssätt till samisk markanvändning.
Påståendet om att det var omöjligt att finna kompetensen håller inte. Det finns i dag åtminstone två seniora disputerade forskare i Sverige som har kompetens på just frågor som rör markrättigheter och exploateringar och som är vana arkivforskare men som överhuvudtaget inte har tillfrågats. Det är istället en fråga om ambitionsnivå för och organisation av vitboksprojektet. Jag är övertygad om att de samiska deltagarna i styrgruppen har bidragit på ett utmärkt sätt och säkerligen haft ett stort inflytande. Men jag är också helt övertygad om att det skulle sett annorlunda ut om Svenska kyrkan vågat steget att låta samiska forskare leda och organisera arbetet utifrån just samiska perspektiv på vad som är viktigt för det samiska samhället. Ingen allmän förfrågan – eller ”call” som vi kallar det i akademin – har heller gjorts. Jag är säker på att med ett sådant förfarande hade uppsatser om markfrågorna kunnat komma in.
Jag vill framhålla att antologin i flera artiklar analyserar rasismen, rasbiologin och inte minst frågan om samiska mänskliga kvarlevor på ett förtjänstfullt sätt. Men det som saknas är alltså mer djupgående analyser och även ny forskning som just belyser kopplingen mellan rasbiologi, etnisk rensning och markexploateringar – kolonialism helt enkelt.
Med det sagt så är min förhoppning att antologin tillgängliggörs och marknadsförs internt inom Svenska kyrkan och gentemot universitetslärare, studenter och inte minst lärarstudenter så att kunskaperna förs vidare. Min förhoppning är även att samer nu fortsätter att driva på för att intentionen i Vitboksprojektet förs vidare. Det får inte tillåtas stanna vid denna publikation som ett avlatsbrev att lägga till handlingarna. Svenska kyrkan kan – om man vill – ta betydelsefulla steg mot förändring och avkolonisering, genom att ge utrymme för samiska röster, ge samer inflytande på allvar och börja se sig själv i den koloniala spegeln. Ett tredje band med fokus på markfrågorna som inkluderar existerande och pågående ny forskning borde vara ett naturligt nästa steg.
Om detta blir aktuellt hoppas jag dessutom att man vågar satsa på att öka inflytandet från samiska forskare och jag hoppas även att det blir fallet i arbetet med Sanningskommissionen. Detta därför att samiska forskare kombinerar en kännedom om arkiv och egen kompetens i forskningens hantverk med kunskap om grundläggande frågor av vikt för det samiska samhället. Samiska forskare interagerar dessutom kontinuerligt – både i sitt värv och sin vardag – med samiska samhället och samiska organisationer. De har även internationella forskningsnätverk med urfolksforskare där kunskap och erfarenhet finns. Att ha god kännedom och erfarenhet ifråga om etiska förhållningssätt utifrån urfolksmetodologi och samiska perspektiv måste få vara en viktig ledstjärna i arbetet. Den utomordentligt välgjorda och gripande antologin om nomadskolorna När jag var åtta år… (Huuva och Blind, 2016), som tillkom under just samisk redaktionell ledning och också utgör en del i Svenska kyrkans vitboksprojekt bör kunna tjäna som gott exempel.
Självklart finns det även omfattande kompetens och erfarenhet även hos icke-samiska forskare som bör involveras, men nu om någonsin i samband med vitboksprojekt och Sanningskommission finns det anledning att särskilt framhålla den dubbla kompetens och erfarenhet som finns hos just samiska forskare och som redan anses vara en självklar tillgång i Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland.
Jag hoppas även att Sveriges regering väljer att skjuta till omfattande forskningsmedel för ett större forskningsprogram som bereder plats för samiskledd och bred samiskrelaterad forskning inom området. Det är hög tid att satsningar görs på att lyfta fram detta som pågått under lång tid och att visa på dess negativa konsekvenser för dagens samiska och svenska samhälle, både ifråga om sociala relationer men även relationer till miljö och natur. I samisk tradition är nämligen det grundläggande förhållningssättet att alltid ha kommande generationer i åtanke och därför inte förbruka eller förstöra det som är deras rättmätiga arv. Det är något som det svenska majoritetssamhället förhoppningsvis vill ta lärdom av.
