Det är stimmigt utanför Kilen på Stockholms Stadsteater minuterna innan Minnesstund har urpremiär. Teatersalen fylls snabbt av en märkbart förväntansfull publik. De första skratten gör sig hörda redan efter några minuter, när Bahador Foladis karaktär Jon ängsligt och förvirrat berättar för sambon Rosemarie (Emelie Jonsson) om hur han råkat söka till sociologikursen istället för socionomprogrammet.

Paret avbryts i sitt samtal om framtiden av Minna (Katarina Ewerlöf), moder till den bortgångne Zackarias. Minna vill att Jon, vem hon minns som en av Zackarias bästa vänner, ska närvara vid minnesstunden. Och Jon, som blir överrumplad av Minnas besök och sin egen oförmåga att minnas varken henne eller den avlidne, tackar ja.

På scenen rör sig även Lethe, syster till den döde Zackarias. Hon (spelad av Kirsti Stubø) plågas av ett traumatiskt barndomsminne som aldrig riktigt bekräftats i familjen, och sörjer sin bror. Här finns också fadern Hugo (Per Sandberg), forskaren som till förmån för sina studier av daggmaskar alltid försummat familjen. I bakgrunden rör sig Kujje (Kristofer Kamiyasu) nästan skugglik, som ett oönskat bihang. Han refereras till som ”haschdåre” och blir ofta föremål för publikens skrattsalvor. Under ytan tycks han vara den som brydde sig mest om Zackarias. Tillsammans tillbringar de en konstig kväll för att hedra minnet av Zackarias och återskapa en bild av vem han var.

Enastående gestaltningar

Storyn påminner om Jonas Hassen Khemiris kritikerrosade roman Allt jag inte minns. Pjäsen handlar om minnet, hur våra liv varje dag formas som en direkt konsekvens av vad vi minns från det förflutna, och hur vi minns det. Minnesstunden blir en absurd display av vilken makt som ligger i händerna på den med mandat att formulera berättelsen. Denna minnets nyckfullhet låter Alejandro Leiva Wenger vara ständigt återkommande i dialogen. Replikerna är ett montage av språkets makt, stundom sorgsamma, men också rappa och roliga.

Ljud och ljussättningen är underbar. Skådespelarna gör enastående insatser i sina rolltolkningar, och den glesa scenografin tillåter all uppmärksamhet att riktas mot deras gestaltningar. Men ändå saknas något för att min upplevelse av pjäsen ska vara fulländad. Vissa delar av pjäsen känns som avstickare som den hade klarat sig bättre utan (som när Rosemarie raggar på Kujje). Jag vill veta mer om karaktärerna än det som berättas, för att kunna känna med dem. Minnesstund underhåller mig, men drabbar mig inte.