Det kanske mest iögonfallande i Guatemala, förutom det häpnadsväckande bergslandskapet, är de färgglada och symbolsprängda vävda blusar, huipiles, som mayakvinnorna bär. Tillsammans skapar de små museer i vardagen, såsom på bussen, på marknaden eller i bergsbyarna som avlöser varandra längs den panamerikanska landsvägen.

Huipilen är ett traditionellt och fortfarande vanligt förekommande klädesplagg i delar av Mexiko och Guatemala. Den löst sittande blusen består av två, ibland tre, rektangulära tygstycken som är ihopsydda på sidorna med hål för huvud och armar, och bärs av kvinnor i alla samhällsklasser.

Ofta indikerar plagget från vilken plats personen kommer och vilket mayafolk hen tillhör, men migrationen, framför allt från landsbygden till stan, har lett till att det är få som strikt håller sig till sin hemtrakts specifika huipil.

Den utbredda rasismen och diskrimineringen av mayafolket i samhället har gjort att många unga mayakvinnor överger den traditionella klädedräkten. Precis som deras far- och morföräldrar tvingades göra under kriget 1960-1996.

Politiskt ställningstagande

Rosa Chávez, poet, konstnär och kulturarbetare, bestämde sig i tonåren för att låta huipilen bli kvar garderoben och satte i stället på sig jeans och t-shirt. Det var en ren och skär överlevnadsstrategi.

– Iklädd huipil är du så mycket mer utsatt. Folk tar sig sådana friheter, säger hon.

Rosa Chávez.

I dag tar hon på sig huipil när hon känner för det eller när hon behöver eller vill dela med sig av den energi och andlighet som plagget utstrålar. Det har bland annat lett till att hon i trappan på arbetsplatsen, det spanska kulturcentret i Guatemala City, har fått höra: ”ner med dig indian, ur vägen”.

Haydeé Valey, advokat specialiserad på mänskliga rättigheter och urfolksaktivist, som bor i Guatemala City har dock aldrig tagit av sig sin huipil.

– Jag har alltid burit huipil. Men det har gått från att handla om tradition till att den senaste tiden vara ett politiskt ställningstagande, säger hon och fortsätter:

– Att bära huipil i Guatemala är en daglig kamp mot hela det här samhället och alla människor som alltid förkastar, diskriminerar och förminskar urfolkskvinnor.

Vid hennes sida sitter vännen Lucia Xiloj, även hon advokat, specialiserad på urfolksrättigheter:

– Jag skulle skämmas över att överge huipilen med vetskap om vilken kamp min mormor och mamma har drivit för rätten att bära plagget och att bära det med stolthet.

Rik på symbolik

Lucia Xiloj bor och arbetar i Guatemala City, men kommer från Chichicastenango, belägen på närmare 2 000 meters höjd ett par timmar nordväst om huvudstaden – den region från vilken en majoritet av ursprungsbefolkningen, som utgör drygt halva populationen, kommer – och där landets största marknad – ett välbesökt turistmål – finns.

Som ett resultat av två världar, växlar hon mellan olika stilar på huipilen.

– Det är mest av praktiska skäl. Här i stan kör jag bil och behöver kunna röra mig på ett annat sätt. Det är också varmare. Dessutom är huipilen från ”Chichi” jättedyr och fin, men när jag är hemma har jag alltid på mig den, säger hon.

Bild tagen i samband med en lokal folkomröstning 2009 i enlighet med urfolkskonventionen, ILO-konvention 169, mot gruvutvinning i urfolksterritorium i staden San Mateo Ixtatán.

En äkta huipil är handvävd och kan ta över en månad att färdigställa. De ceremoniella blusarna för bröllop, begravningar och ritualer är de mest genomarbetade. Dessa har i dag fått konkurrens av betydligt enklare fabrikstillverkade huipils från Kina, som finns att köpa för en billig peng på var och varannan marknad.

Design kopieras av företag

Rosa Chávez menar att det ger vissa, som annars inte skulle ha råd, möjlighet att köpa en huipil. Men det som går förlorat är den genom generationer nedärvda energin.

– Det är en uppsättning av symbolik i en huipil, men bara en expert i framställning av vävnader kan förklara innebörden av siffrorna, färger, ja allt som en huipil representerar, till hur man producerar den, räknar trådar och så vidare, säger Haydeé Valey.

Huipilens skönhet har exploaterats genom åren. Den kommersiella användningen är utbredd, dels i folkloristiska sammanhang riktade mot turister, och dels används och kopieras dess design och utformning av modeföretag.

– Det är inte okej att ett traditionellt plagg av betydelse för mina morföräldrar används för att dekorera en sko. Det är en stor förolämpning, säger Lucia Xiloj.

Hon menar att det är ett problem att samtidigt som traditionella mayaplagg används i tillverkning av kläder, skor och väskor, och därigenom både människor och kultur exploateras i modevärlden, fortsätter de som bär huipil att behandlas rasistiskt.

Kräver immateriella rättigheter

Ett annat viktigt ämne är frågan om de immateriella rättigheterna. Sedan i år har en grupp mayakvinnor organiserade i Asociación Feminina para el Desarrollo de Sacatepequez (Afedes) tagit upp kampen för dessa rättigheter. Deras talesperson är Angelina Aspuac.

– Vi kräver att de immateriella rättigheterna för våra textilier och mayadräkter skyddas i lagen, säger hon.

Den 28 juni infann de sig i konstitutionsdomstolen där en rättslig process inleddes för att kräva att den guatemalanska staten skapar ett rättsligt regelverk för att skydda framställningen av mayatextilier. Detta i egenskap av uråldrig kollektiv kunskap som fortsätter att bäras upp av nu levande mayakvinnor.

”Vävnaderna är de böcker som kolonin inte kunde bränna”, har Afedes skrivit på sin facebook-vägg.

Afedes ser kommodifieringen (kommersialiseringen) och den kulturella approprieringen från utländska företags sida som ett hot mot kulturen, eftersom det innebär användning och försäljning av vävnaderna helt utanför dess ursprungliga kontext och utan att skaparna av denna konst gynnas ekonomiskt.