Krig ses fortfarande som en rationell form av våld. Detta antagande genomsyrar patriarkala samhällen och stora delar av dess institutioner. Men militarisering är ingen automatisk process, utan något som skapas – och därmed kan stoppas. Och vi kan motverka utvecklingen på många sätt, bland annat genom att sätta ord på de företeelser vi vill bekämpa. Om detta och mycket mer talade Cynthia Enloe och Edda Manga på torsdagskvällen vid ett välbesökt samtal på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm.
Under rubriken Bortom krig, gränser och kontroll arrangerades i torsdags ett samtal med idéhistorikern Edda Manga och statsvetaren Cynthia Enloe. Arrangemanget initierades av Settings i samarbete med Kvinna till Kvinna, Kulturhuset Stadsteatern och Feministiskt perspektiv. Cynthia Enloe är forskningsprofessor och professor i statsvetenskap vid Clark University, Massachusetts och hedersdoktor vid Lunds universitet. Hon har studerat militarism och nationalism ur ett feministiskt perspektiv sedan 1960-talet. Edda Manga är idéhistoriker och författare med fokus på relationen mellan kolonialismens historia och globala maktstrukturer och har precis slutat som redaktör på Feministiskt perspektiv för att återgå till forskningen.
Moderator Jenny Rönngren, från Feministiskt Perspektiv, beskrev sammankomsten som ett toppmöte om framtiden, och började med att be om en lägesbeskrivning.
Edda Manga konstaterade att det inte ser bra ut. Krig, för vilka vi själva bär en del av ansvaret, har pågått länge, och nu har det dessutom skett en dramatisk svängning i det offentliga samtalet, där solidariteten och de mänskliga rättigheterna frångås och nationalisternas agenda sätter tonen. Sålunda stängs gränserna, något som inte bara drabbar dem som flyr utan också vårt eget samhälle.
Frågan gick vidare till Cynthia Enloe som vände på perspektiven genom att hävda att de fasor som skapas, det är de bra nyheterna. Har det skapats av människan kan människan också stoppa det; det ger hopp då det visar på möjligheten till handling.
Röster som förespråkar alternativa lösningar som sätter fred och solidaritet främst möts ofta av hån och löje, påpekar Jenny Rönngren. Det kallas naivt i en värld där hot per automatik bör mötas med militär repression.
– Samtidigt vet vi alla att det finns andra sätt. Men Kvinna till kvinna beskriver till exempel 9/11 som en vändpunkt, som gjorde det svårare. Håller du med, Cynthia?
– Jag är inte så säker på att det var en vändpunkt. Det är lite för hoppfullt att säga det, som om vi var på god väg mot något bra före det! Kanske i Sverige, på den tiden. Men om du var från Filippinerna eller Chile, eller Vietnam eller Grekland, då är jag inte så säker. Men det kan nog ha stängt ner diskussionsutrymme. Vad anser du, Edda, som är historiker?
Det är lite för tidigt för en historisk analys, replikerar Edda Manga. Men det kunde ha gått på flera sätt.
– Från den islamistiska revolutionära ståndpunkten framstår 9/11 som ett misslyckande, det var ingen vändpunkt. Det var inte uppenbart vad som hände först. Hur skulle vi skapa fred? Vi måste bekämpa fattigdomen sa en del. Sen fick vi krig istället och så har det fortsatt.
Vi kanske alla ser vändpunkter just i vår egen tid, säger Jenny Rönngren. Just nu är alltid rätt tidpunkt för förändring.
– När har det inte varit rätt tid att tala om militarism? utbrister Cynthia Enloe. För om vi inte pratar om det ser vi det inte och då kommer det fortsätta hända. Det är som med sexuella trakasserier. Får det ett namn kan det kartläggas och motarbetas. I annat fall det blir svårt att inse när det händer dig, och att kollektivt stå emot det. Så tidpunkten spelar roll och vi befinner oss i en tid där vi har börjat benämna saker de senaste 20 åren, den feministiska rörelsen har gjort det, och den postkoloniala rörelsen. Vi har inte så många ursäkter längre.
Cynthia Enloe och Edda Manga. Foto: Sandra Ahlqvist
Ofta framställs krig som att de är oundvikliga, att ändamålen helgar medlen. Finns det rättfärdiga krig?
Idén om det rättfärdiga kriget är en universell idé, säger Edda Manga, och den går långt tillbaka. När spanjorerna intog Nya världen var det i rättfärdighetens namn.
– Jag studerade hur man försöker rättfärdiga något med en universell standard. Men något som är rättvist för en part är alltid orättvist för den andra. Om du har tillräckligt med makt för att ställa upp de regler som säger om ett krig är rättfärdigt eller inte, då kan du använda det konceptet, och det är en del av problemet. Om vissa länder dominerar i internationella relationer, då kommer allt som dessa gör att vara rättfärdigt och fredsbevarande, och det de andra gör är terrorism. Så nej, det finns inga rättfärdiga krig. Det är dags att börja tala om statsterrorism. För det glöms bort. Men vi använder vissa namn, och det är alltid politiskt.
Enloe menar att det är användbart att se hur patriarkatet upprätthåller detta. Kvinnor måste tro att de behöver skyddas, att de är känslomässigt intelligenta men inte så logiska. En viktig sak när det handlar om patriarkat och militarism är föreställningen om att det är manligt att vara rationell. Och uppfattningen som följer av den, att om du inte är rationell, då kan du inte ha någon uppfattning om rättvisa.
– Jag tror att militariseringen och maskuliniseringen av rättvisa är väldigt nära besläktade med varandra. Och Jennys poäng om dem som talar om fred, det handlar om feminisering. Naivitet är djupt könat, det ska diskreditera människor som inte har en manlig uppfattning om militär rättvisa. Så se upp när någon kallas naiv. Män kallar andra män naiva för att feminisera dem. Förståelsen av tusentals krig visar oss hur avgörande den feministiska analysen är. Det är ett pågående arbete.
Det förment rationella paradigmet upprätthålls också av flertalet institutioner. Edda Manga nämner den starka tilltron till den militära experten, vars kunskaper är ideologiskt skapade men som med sina hänvisningar till fakta alltid är den som blir tagen på allvar.
Vilka alternativ kan det då finnas utanför dessa strukturer? Cynthia Enloe berättar om ett besök i Génève där hon deltog i ett möte om Syrien. Hon och andra gräsrötter försökte komma fram till vilka som borde vara med vid förhandlingsbordet.
– Vi försökte övertyga makthavarna, i det här fallet representanter för England, USA och Ryssland, att de måste ta in kvinnor, aktivister från civilsamhället i Syrien. Sådana som försökte skapa mikrovapenvilor och hjälpkonvojer, som förde konversationer över etniska gränser samtidigt som regeringen och andra försökte skapa fientlighet mellan grupper.
Enloe talar om att ”reweave the social fabric”, väva om den sociala väven. Och då har dessa kvinnor rätt kunskap, en kunskap som var enkel att förstå, men den accepterades inte som expertis eftersom den saknade vapen.
– Det faktum att din inträdesbiljett till vilken fredsförhandling som helst är att du har ett vapen, det är en bisarr, irrationell idé. Men det är normen. Och alternativet är att föreställa sig dem som har erfarenheten, kunskapen och engagemanget att laga den sociala väven. Gå ut på nätet och titta på foton av vilka som är med vid Syria peace talks i Wien. Försök hitta kvinnor. De finns där, men de sitter längs väggen för de ska springa ut och faxa saker. Det måste vara 30 personer runt bordet och inte en enda kvinna eller aktivist.
Samtalet avslutas med frågor från publiken. En av dessa rör just kvinnors deltagande vid fredsförhandlingar, och Cynthia Enloe utvecklar sina tankar kring detta. Av stor vikt är att precisera när i landets genushistoria kriget bryter ut. Var det i en tid när kvinnor hade börjat bli jämställda med män i fråga om exempelvis läskunnighet? Eller något annat?
– Den förståelsen när en konflikt bryter ut hjälper oss att förstå vad som behövs i fredsförhandlingen. För utvecklingen fortsätter även när det är krig. Kvinnor som bedrivit aktivistarbete förstår att du inte får en hållbar fred om den är patriarkal. Som att frågor om sexuellt våld ska tas med i överenskommelsen, det ska inte överses i ”fredens” namn.
Vid två tillfällen kommer Sveriges roll i den globala militarismen upp. Norrbotten har till exempel blivit en testplats för drönare. Drönaren är också ett exempel på den nya tidens högteknologiska krigföring. Den är en led i visionen om ett ”renare” krig, menar Cynthia Enloe.
– Drönarkrig handlar om teknikens rationalitet. Tanken att krig kan bli mer rationella än de är med människor på marken har en lång historia. Det är förstås inte så rent, det skapar förödelse på marken, och det har visat sig att operatörerna drabbas av svår mental stress. Vi måste höja medvetenheten och framför vår egen kritik som vi använder mot all slags krigföring.
Utvecklingen av drönaren har förändrat våra idéer om krig, säger Edda Manga. Vi har regelverk för krig som har uppställts i en annan tid, att du ska skona civila till exempel, det förändras radikalt. Och drönaren som inte har en avsändare, vem kan då anklagas? Så både ideologiskt och juridiskt tänjer drönaren på gränserna.
En annan åhörare skulle vilja att diskussionen sätts i relation till kapitalismen. Cynthia Enloe konstaterar att också kapitalism bygger på tävling, det är återigen den manliga rationaliteten.
– Det är normalt att ha fiender, hierarkier är det mest effektivt sättet för att organisera samhället. Detta är patriarkala idéer men det har normaliserats i kapitalismen och nationalismen.
Edda Manga invänder att nationalismen inte riktigt bygger på samma premisser.
– Om vi ser på kapitalism som en slags rationalitet, så kan vi se tendenser till att staten har tagit över den rationaliteten i hur den administrerar samhället. Jag talar om marknadifieringen av institutionerna. Vi har ett stort demokratiproblem. Staten förlitar sig inte på folket utan på marknaden och tillväxten. Nationalister reagerar på detta, för att när staten inte har behov av folket så gynnar det inte folket längre, som i välfärdsstaten. Nationalisterna är nostalgiska. Vi måste försvara demokratin och feminismen är en viktig allierad. Men det finns många rörelser som kan vara med. Det är en utmaning, hur ska vi till exempel tänka på medborgarskap, som nationalitet eller något annat?
Relationen mellan nationalism och feminism är skakig. Nicaragua, Vietnam, Angola, det finns många länder där starka nationalistiska rörelser har rönt framgång men där besvikelsen hos lokala aktivister senare har blivit tydlig. Eftersom det handlar om tillhörighet handlar det om att bygga gränser. Är du med oss eller utanför? För många feminister låter inte det produktivt.
Frågan om militärbasen i Norrbotten återkommer från publiken. Vad ska man göra åt natofieringen av Sverige?
Edda Manga tror att svaret delvis finns i frågan: Att ge företeelsen ett namn.
– Många i Sverige är inte medvetna om det som sker tror jag. Det måste berättas. Det är det första. Sen har vi många principer där vi är överens. Det är vår plikt att stå emot detta.
Hon får medhåll från Cynthia Enloe. Prata om det, på alla sätt, även i vanliga konversationer.
– Säg ordet natofiering, och prata om norr. Jag har förstått att för många här i Stockholm inte tänker på Norrland.
Den komplexa situationen för de grupper av kurdiska kvinnor av olika nationalitet som bekämpar IS hinner också avhandlas, liksom något om inkludering och exkludering i den feministiska rörelsen. Jenny Rönngren avslutar med uppmaningen att se hur militarism är närvarande i våra egna liv och utmana detta, kanske med ytterligare sammankomster som denna.
Här kan du se samtalet i sin helhet:
Your browser does not support iframes.
