”Den tid vi lever i nu kommer att gå till historien som skammens tid. Den stora skammens tid då välmående länder i väst började en smygande trend som underminerar mänskliga rättigheter, då regeringar med flit attackerade, underfinansierade eller struntade i de institutioner som finns för att bevaka våra rättigheter.” Det skriver Gudrun Schyman i sin första torsdagskrönika i Feministiskt Perspektiv.
Hur är det ens möjligt att så många fortfarande, på fullt allvar, diskuterar våldsanvändning som ett sätt att uppnå säkerhet? Hur kan så många fortsätta att bejaka denna destruktiva och miljardslukande verksamhet samtidigt som människor svälter ihjäl, barn inte får utbildning, kvinnor dör av graviditeter och flera tiotals miljoner människor måste fly för sina liv?
Den tid vi lever i nu kommer att gå till historien som skammens tid. Den stora skammens tid då välmående länder i väst började en smygande trend som underminerar mänskliga rättigheter, då regeringar med flit attackerade, underfinansierade eller struntade i de institutioner som finns för att bevaka våra rättigheter. Över 70 års hårt arbete och framgångar när det gäller mänskliga rättigheter riskerar att gå förlorade, sa Amnesty Internationals generalsekreterare Salil Shetty vid presentationen av årsrapporten för 2015/2016. Amnesty International varnar också för att regeringar mer och mer riktar in sig på – och angriper – aktivister, advokater och andra som arbetar för att försvara mänskliga rättigheter.
När skyddet av mänskliga rättigheter utmålas som ett hot mot säkerhet och nationella ”värden” i det egna landet, då kränks och försvagas mänskliga rättigheter. Exemplet Polen är talande. Regeringen där har i uttalanden sagt att det är homosexuella, feminister, marxister, liberaler och normupplösare står mot rättrogna polacker som värnar familj, tradition och fosterland. Visionen om det trygga samhället, där män är män och kvinnor är kvinnor och där folket är enat och enhetligt, presenteras som kultur- eller socialkonservatism, med en stat som slår vakt om kultur, familj och harmoni.
Vi känner igen tongångarna här hemma. Både nationalisternas visioner och regeringens tal om att människor på flykt är ett hot mot vår säkerhet och välfärd.
När stödet för nationalismen ökar i Europa så syns det tydligast vid landets gränser. Slutenheten tar sig materiella uttryck. Murar, taggtråd, tårgas och transportörsansvar. Mot de människor som flyr undan det väpnade våld som västvärldens alltmer avancerade vapen tillfogat dem. Det militärindustriella komplexet skär guld med täljkniv. Det mänskliga lidandet är gigantiskt och globalt.
Att Sverige i det här läget tänker agera värdland för NATO men stänga gränserna för flyktingar är en fullständig absurditet. Rädslans politik når nya höjder. Det vi behöver idag är att vi erkänner vårt ömsesidiga beroende av varandra som människor, att vi inser att detta, tillsammans med omsorgen om planetens överlevnad, är villkor som aldrig kan förhandlas bort. Utan ren luft dör vi. Utan rent vatten dör vi. Vi är lika beroende av det som fostret är i den kropp som bär det. Här ligger sambandet mellan individ och samhälle och mellan människan och jorden.. Fixeringen vid godtyckligt skapade nationsgränser dödar människor varje dag.
När nationalismen går framåt måste vi våga höja blicken och beskriva ett samhälle som ser till helheten och som ständigt stärker respekten för mänskliga rättigheter. ”Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös” skrev en gång författaren Stig Sjödin(1917 – 1993). Han hade helt rätt.
