På torsdagen slog beskedet ner som en bomb: Bob Dylan föräras Nobelpriset i litteratur. Fastän kulturdebatter som bekant är eldfängda så var det nog länge sedan som en utmärkelse väckte sådana reaktioner.

Är musik ens att betrakta som litteratur, var det många som frågade sig. Den världsberömda författaren Suki Kim frågade på Twitter, högst berättigat, hur en vit, manlig sångförfattare i USA kan tilldelas ett litterärt pris när det finns så många andra stora författare och poeter i världen utanför den västliga kulturzonen.

Redan här får frågan flera bottnar. Om nu en musiker ska få litteraturpriset så är kanske inte Dylan ett dåligt val. Där finns ju både högt och lågt, och ingen kan väl förneka det enorma inflytande som han har haft på hundratals andra stora musiker. Detta är också ett beslut som ligger i linje med de senaste årens nobelpris i litteratur, där även poeter, novellister med flera, har prisats.

Detta är i sig helt rätt. Det är inte Svenska akademiens uppgift att snäva av litteraturen som genre till att enbart omfatta skönlitteratur i romanform. Dramatiker har prisats förut, exempelvis den nyss hädangångne Dario Fo. Gränsen mellan dramatiskt och musikaliskt framförda texter är stundtals hårfin.

Däremot kan ju frågan ställas ifall Dylan verkligen var det bästa valet, givet att ledamöterna i akademien vid flera tillfällen i det förflutna har påpekat att priset inte ska delas ut på grundval av försäljning och popularitet.

Men Suki Kim pekar ut ett större och i mina ögon betydligt allvarligare problem med valet av pristagare. För vilken gång i ordningen är det nu, som nobelpriset i litteratur delas ut till en man? De senaste 100 åren har priset delats ut 85 gånger till män och 14 gånger till kvinnor. Det kanske verkar orättvist mot Svenska akademien att räkna med en så lång tidsperiod, där ju stora sociala förändringar och feministiska landvinningar har hunnit göras? Nåväl, om vi bara skulle se på de senaste tjugo åren i stället så har vi 15 män som prisats, kontra 5 kvinnor.