Serieboken Fem historier om prostituerande kom i början av sommaren men har fått lite uppmärksamhet i den feministiska debatten. Utifrån intervjuer skriver och tecknar författaren Amalia Alvarez fram en komplexitet av röster, som med en vardaglig ton berättar om patriarkatet och rasismens våld. Det är en bok som inte fastnar i en förenklad debatt om offer eller fri, utan modigt tvingar oss att ställa de svåra frågorna om motstånd.
Omslaget är glansigt, svart och rött, med teckningar av klackskor och kroppskonturer. Det fångar såväl bokens anarkafeministiska ideologi, som den sexualiserade fantasin om Kvinnan som objekt vilka berättelserna återkommer till. Fem historier om prostituerande är en intressant seriebok, både ur estetiska och politiska utgångspunkter.
Den litterära strukturen för att berätta de fem historierna är rätt klassisk, med ett metaperspektiv där författaren äter middag med personerna hon har intervjuat, vilket öppnar upp för att berätta och prata om dem. Vi som läsare kan (skall) identifiera oss med författarens (i bokens början) okunnighet om prostitutionens villkor. Denna själva ram är rätt ointressant och känns ibland krystad, men de olika personporträtten, skapade genom riktiga samtal med människor som befinner sig i prostitution, är vackra, komplexa och fångande.
Rent intellektuellt hämtar den också inspiration från Latinamerika, med en översättning av det från feministiska rörelser utformade ordet ”prostituyente” för sexköparen – som på svenska blir den ”prostituerande”, vilket lägger skulden och anledningen till prostitutionen hos den kom köper sex, till skillnad från det i svenska feministiska kretsar mycket använda ordet torskar, som visserligen har en negativ klang men enligt författarens argumentation härstammar från den patriarkala fantasin om ”torskar som fastnar i horans nät”.
Serieboken är skriven på svenska, engelska och spanska, där jag personligen tycker att den spanska versionen mest fångar den vardaglighet som Alvarez lyckas skriva fram genom karaktärernas röster. Ibland upplever jag att boken är ostrukturerad och obearbetad, att den hade tjänats av mer redaktörsarbete, och i sista berättelsen om den som köper sex övergår boken från att vara en berättelse som verkligen uttrycker litterära röster till att nästan bli en politisk satir, vilket jag tycker känns tråkigt. Men detta är i min läsning småsaker, eftersom boken både fångar mig emotionellt, politiskt och intellektuellt och genom sin förmåga att skriva fram komplexa röster bidrar mycket till en feministisk debatt.
Komplexa röster
Det finns en öm ironisk ton hos de som talar, ett förakt för systemet, patriarkatet och kapitalismen, som mitt i berättelserna om våld och övergrepp ger karaktärerna styrka. De extremt artikulerade och radikala rösterna tvingar mig att handskas med mina egna patriarkala och klassföraktande fantasier, om hur (oartikulerade och svaga) de autentiska prostituerade är, vilket är bra. Ibland får rösterna dock en föreläsande ton, som säkert är ”sann” i relation till verkligheten, men som rent litterärt drar mig ifrån karaktärerna som levande människor. Mest fastnar jag för de små detaljerna; skratten, ifrågasättandet av intervjuarens frågor, vad som enligt rösterna är sunt förnuft. Genom dessa ”självklarheter” och emotioner blir karaktärerna inte bara objekt för en politisk uppvigling utan riktiga människor som jag inte bara ”känner för” utifrån ett ovanifrånperspektiv, utan respekterar, lyssnar och lär mig av.
Genom dessa små men detaljerade verktyg bygger Alvarez upp komplexa röster, som både är svaga och starka, lidandes och kämpandes, allvarliga och komiska. Förutom att det gör serieboken till spännande litteratur är just fångandet av komplexiteten extremt relevant i en debatt om prostitutionen och dess villkor, som allt för ofta hamnar i enkla konfliktlinjer. På det sättet är det politiskt också en modig bok, som vågar diskutera frågan bortom enkla sanningar (och dess allierade).
Och komplexa berättelser
Här finns unga och förbannade Serge som ser ut som ett barn och säljer fantasin om ett. Serge, som först arbetade som städare och skådespelare, men som när hen fick sparken började prostituera sig. Hen ser sig visserligen som ett offer för patriarkatet och kapitalismen, provoceras samtidigt av den normalitetens ideologi och självtillräcklighet som gör att den ”respektabla” arbetarklassen och inte ser sig själv som det.
Här finns Anna, som bär på ett foster hon inte har rätt till. Anna som när polisen såg henne bli köpt utvisades ”för att hon arbetade med turistvisum” samtidigt som den svenske prostituerande gick utan att straffas. Roliga, ironiska Anna som driver med nyliberalismens vilja att legalisera surrogatäktenskap som ett ”vanligt jobb” – ska man då gå till arbetsförmedlingen? Skicka in cv:n där det står att man inte gråter när man lämnar sitt barn?
Samspel mellan bild och text
Samtalet med Mei är vackert beskrivet. Teckningar när hon och författaren äter sushi och dricker vin i en avslappnad miljö varvas med våldsamma kommentarer om prostitutionens praktik. Som svar på om hen har blivit våldtagen skrattar hen och säger ”Bah, vilken dum fråga sötis, vad tror du, att fittan blir våt av en rulle pengar?” Det är den rösten, rösten som beskriver våldets självklarhet i en värld där män kan köpa ”riktiga” kvinnor för pengar, som jag berörs mest av, en röst som inte försöker övertyga någon, men som i sin lågmälda insikt av den tvångsmässiga exploateringen gör mig både arg och sorgsen och imponerad av karaktärens känslomässiga och intellektuella styrka.
Vad gäller relationen mellan text och bild är delen om Corona också intressant. Samtidigt som teckningarna visar hur hen klär på sig sin kvinnlighet, en bild i taget, talar hen om hur patriarkala diskurser om kvinnor påverkar hen när hen prostituerar sig, hur männen erotiseras av tystnad, underordning och andra former för bekräftelse av sin maskulinitet. Hen talar om det beteende som många marxistiska och feministiska forskare konstaterat; att tvingas ”stänga av sig själv” för att orka, en total alienering. I slutet av berättelsen sätter hen på sig en svart mask över ansiktet, som i sin form påminner om en livmoder, men som samtidigt går att koppla till den motsägelsefulla försvarsstrategin av skydd/försvinnande som hen har talat om.
Alvarez är en duktig tecknare, och genom arbetet med bilderna fångar hon prostitutionens dubbelhet. Å ena sidan visar hon de berättande som riktiga människor, å andra sidan tecknar hon genom inzoomningar, ”avhuggna” kroppsdelar och gråsvarta, nästan läskiga abstraktioner som bildmässigt verkar för att fånga den våldsamma objektifieringen som de prostituerade berättar om. Det är svårt att beskriva objektifiering, utan att objektifiera ännu mer, framförallt i bild men jag tycker att Alvarez lyckas, och bilderna stärker berättandet, berättandet stärker bilderna.
Ett bidrag till den feministiska kampen
Rösterna är alla mot att legalisera prostitution, och ser det inte som ”vilket arbete som helst”, men är utifrån en anarkistisk, marxistisk och feministisk förståelse av samhället osäkra kring gränserna för utnyttjande, i ett system som per definition är utnyttjande. De är också noga med att kritisera den svenska ”jämställda” självbilden, då den verkliga praktiken, också i Sverige, trots en lag som inte skall straffa de som utnyttjas, är att skydda makten och skuldbelägga de som drabbas av dess våld. Inte minst blir det detta argument särskilt synligt i relation till Sveriges asylpolitik, som skapar en kategori av människor som lever bortom lagen och är extra känslig för och beroende av polisens repression.
Som ett bidrag till den feministiska debatten kring prostitution är det en liten men viktig bok, som vill lära sig av inte minst latinamerikanska och spanska erfarenheter av politisk organisering och styrka, utan att för den delen godta liberala diskurser om den lyckliga horan. Boken avslutas också upproriskt och slagkraftigt, med en våldsam dröm om att hämnas de som tar sig rätten att köpa andras kroppar.
