Regiaktuella Anna Pettersson saknar roller som djupdyker i en människas existentiella frågeställningar och en människas inre. Det berättar hon i ett samtal med Makda Embaie om allt mellan maktstrukturen inom talteatern till konstens roll i samtiden. Hedda Gabler hade urpremiär 31 augusti och spelas under hela hösten på Dramaten.
Uppsättningen är ju en del av Bergmanfestivalen, finns det någon relation mellan din tolkning och Ingmar Bergmans?
– Jag ser på det på samma sätt som till exempel Strindberg och Ibsen. När de verkade var de extremt radikala, utmanande och experimentella men i dag behandlar vi dem väldigt musealt, vi hamnar i klichéerna av den tid vi beskriver och det blir lätt en romantisering eller sentimentalisering av dess tid och klichéer. I det ingår maktstrukturer med frågor som behöver tas upp i dag så jag tänker egentligen att de själva inte alls var så bakåtsträvande eller föråldrade som de framställs i dag. Jag tänker helt enkelt att jag gör något i deras anda.
Hur tar man då fram det radikala i ett verk som du upplever har blivit avradikaliserat?
– Då tänker jag att jag på ett sätt diskuterar med publiken vad det är de ser och för ett samtal om vilken typ av berättelser som iscensätts på en talteaterscen. Jag vill tillsammans med publiken ta reda på vad det finns för relevans i att iscensätta det här dramat i dag, vad kan vi få syn på i dag som faktiskt kan vara intressant för oss i vår tid?
Har du fått något bra svar på det?
– En av frågeställningarna för mig är varför Hedda Gabler måste ta livet av sig. Det rör sig saker under ytan i den borgerliga miljön som hon vistas i, men jag tycker inte jag har fått se vad det är som rör sig och hur starka de krafterna är. I vår uppsättning finns det en skådespelerska som förhåller sig till verket och prövar sig fram scen för scen. Så vi följer skådespelerskans villkor i dag på teatern. Jag har mött många skådespelerskor som upplever att det finns stora begränsningar i deras yrkesuppgifter, därför att det finns få kvinnliga roller, och de roller som finns är ofta förknippade med männens handlingar eller aktioner i en pjäs.
– Jag tänker att hela idén med konsten är att den måste vara föränderlig hela tiden. Så fort en har hittat ett svar måste man också komma på motsatsen. Utan det blir inte konsten någonting vi kan använda oss av i samhället.
– Jag vill ta reda på vad man absolut inte får göra och så gör vi bara det. Det är en metod som jag har skapat och utgår från. När vi är på Dramaten är ju deras tabun väldigt tydliga därför att Dramaten har en lång teatertradition och det finns många förväntningar på vilken typ av teater som görs i det här rummet med guld på väggarna och taket.
Vill du säga något om hur du har förhållit dig kring makt i pjäsen?
– När vi väl har kommit fram till något vill vi inte ifrågasätta det igen. Igen det här med konsten, så fort en har kommit fram till något som en tror stämmer måste man testa motsatsen. Det är i spänningsfältet mellan de här motsatsförhållandena som konsten kan och ska ske. Det är så gammaldags att fortfarande prata om sanningar inom talteater och scenkonst. Så fort vi kommer fram till en sanning så är den naturliga frågan vad som är motsatsen till den sanningen, och brytpunkten där emellan är intressant. Det är det teatern är till för, att ta upp den typen av dilemma som det inte kanske går att formulera eller finns tid till att avhandla i vardagen, där vi naturligtvis också är präglade av vårt eget perspektiv. Där har ju konsten en möjlighet att visa något annat.
Hedda är den enda som är fysiskt närvarande på scenen, vad föranledde det valet?
– Jag tänker att jag ville fokusera på kärnan i den problematik som jag tycker finns i uppsättningar som skådespelerskan också hamnar i och det är ju en patriarkal struktur. Jag förstärker det temat som Ibsen har skrivit och det är så roligt med Ibsens fru, Suzannah Ibsen, att hon var kvinnosakskvinna och feminist och påverkade honom starkt.
Du har spelat Hedda i en annan uppsättning, och nu också regiserat pjäsen, om du hade fått träffa henne, vad hade du velat ta reda på eller ställt för frågor till henne?
– Det som är speciellt med Hedda, i likhet med andra kvinnliga roller i världsdramatiken, är att vi inte får reda på så mycket om henne eftersom att hon förhåller sig till de andra hela tiden.
– Jag saknar fortfarande de typer av kvinnliga roller där vi får en djupdykning i en människas existentiella frågeställningar och en människas inre.
Hur tror du att hon hade reflekterat kring det?
– Det är svårt… Jag tror att vi två hade konstaterat tillsammans att det har skett förändringar, men att det är många som återstår för att Hedda skulle slippa ta livet av sig.
