Att en jämställdhetsmyndighet är något som verkligen behövs har Feministiskt initiativ konstaterat ända sedan partiets första valplattform, som skrevs för tio år sedan. En myndighet som utifrån ett könsmaktsperspektiv, arbetar mot könsdiskriminering inom samhällets samtliga områden, svarar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning, är mötesplats mellan forskning och praktik, ansvarar för granskning av andra myndigheter, samt ansvarar för metodutveckling rörande arbete mot könsdiskriminering i ett brett perspektiv.
När nu så regeringen äntligen väljer att inrätta en sådan myndighet gör den det på ett sådant oklart sätt att frågetecknen blir minst lika många som utropstecknen. Trots att frågan är oerhört väl utredd, i och med det gedigna arbete som Cecilia Schelin Seidegård presenterade för över ett år sedan, kunde barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér i dag ändå inte berätta hur myndigheten ska arbeta.
Den nya myndigheten ska, enligt Åsa Regnér, dessutom finnas på plats först 2018. Om det är före eller efter valet framgår inte. Frågan är: vad väntar regeringen på? Den som är lätt konspiratoriskt lagd kan lockas tro att detta är något Socialdemokraterna tänker sig ha med i sitt valmanifest inför valet 2018.
Det som regeringen under torsdagen presenterade var 400 miljoner kronor mer till jämställdhetsarbetet i form av att den nya jämställdhetsmyndigheten ska inrättas, samt ytterligare 100 miljoner kronor till landets kvinnojourer. I samband med detta konstaterade minister Regnér aningen nyvaket att vi fortfarande är kvar i ojämställdhet. Två frågor som i alla fall specificerades att den nya myndigheten ska arbeta med var mäns våld mot kvinnor samt ekonomisk jämställdhet.
Att regeringen, som säger sig vara feministisk, lägger fram få eller inga realpolitiska förslag för att främja jämställdheten gör att trovärdigheten haltar än mer betänkligt. Att modernisera lönebildningen, göra om pensionsuppgörelsen samt att individualisera föräldraförsäkringen är tre nödvändiga grundbultar i detta arbete, men åt detta gör regeringen inget. Fortfarande läggs dessutom jämställdhetsfrågorna till likt en liten accessoar bland andra, viktigare frågor i ministerutnämningarna. Jämställdhetsområdet kräver både en ansvarig minister, som inte ansvarar för flera andra ämnesområden, och ett eget departement.
Mäns våld mot kvinnor minskar inte i omfattning och därför tänker sig regeringen ett nationellt program riktat mot pojkar och män för att sprida kunskap kring detta. Det är bra. Upplysning kring sakernas tillstånd i dessa frågor behöver bli mer kända än i dag. Detta ligger dock flera år framåt i tiden och om regeringen ska uppfattas seriösa i denna fråga behöver de se till att de befintliga, överbelastade kvinnojourerna får stora ekonomiska tillskott till sina verksamheter – nu!
De 100 miljoner kronor som regeringen utlovar från och med nästa år kan låta mycket, men faktum är att det endast handlar om knappa 350 000 kronor per kommun - vilket inte ens räcker till ytterligare en heltidstjänst inom var och en av jourerna. Kvinnojourerna ska heller inte behöva vara beroende av extra satsningar likt denna eller söka särskilda anslag, utan kunna bedriva sin verksamhet med en trygg ekonomi.
Den nya jämställdhetsmyndigheten är välkommen. Men varför först under 2018? Den behövs nu!
