Ojämlikheten i Sverige ökar allt mer. Enligt den senaste OECD-rapporten är Sverige det i-land där inkomstskillnaderna är som störst i relation till hur människor rasifieras.

– Idén om att vi lever i eller är på väg mot ett postrasialt samhälle stämmer inte överens med verkligheten, tvärtom så ökar skillnaderna allt mer. Det finns en tydlig antipati mot rasism, trots det så ökar skillnaden i livsvillkor beroende på hur man ser ut, säger Samson Beshir från Ungdom mot rasism.

Det handlar inte om invandrare eller arbetarklassen som helhet, utan om en rasifierad befolkning som koncentreras till vissa geografiska områden och på olika sätt diskrimineras och särbehandlas. Detta enligt forskaren Tobias Hübinette.

– Vissa skulle kanske inte göra åtskillnad mellan underklass och arbetarklass, men det är verkligen fråga om en grupp i samhället som i huvudsak har utomeuropeisk eller egentligen utomvästerländsk bakgrund, säger han.

Risk för repression

Kulturgeografen Irene Molina tar upp det hon kallar en militarisering och en terrorifiering av förorterna som enligt Marx är en följd av kapitalismen där statens funktion blir repressiv. Med det menas att statens uppgift blir att slå tillbaks motstånd och kontrollera människor, främst underklassen, för att kapitalismen ska få härja fritt.

– Om vi inte gör någonting redan i dag så kommer vi få se ett otroligt repressivt samhälle där de rasifierade kropparna kommer vara de som får ta smällen, säger Irene Molina.

När det gäller strategier för att motverka ojämlikheten är panelen inte överens. Flera förespråkar så kallad jämlikhetsdata, för att kartlägga diskrimineringen, dock inte Irene Molina. Hon menar att sådan statistik kan komma att användas mot de rasifierade och att den inte bidrar till att minska rasismen.

– Det finns en motsägelse i att säga att man vill förändra genom att föra jämlikhetsdata, säger Irene Molina. Vi pratar om data där människor delas in efter ras samtidigt som vi är emot rasism och säger att ras är en social konstruktion.

Magkänslan räcker inte

Victoria Kawesa anser att jämlikhetsdata utifrån rastillhörighet behövs för att arbeta mot rasismen, och att det inte handlar om att registrera och samla information om människor.

– Jämlikhetsdata handlar om indikatorer, inte registrering. Vi har indikatorer för ojämlikhet vad gäller om funktionsnedsättningar och funktionsvariationer, vi har indikatorer om jämställdhet men vi har inga indikatorer om rasifiering och det är det vi behöver. Annars kan vi inte åtgärda problemet, säger Kawesa.

Samson Beshir lyfter fram behovet av realism, och jämför kampen mot rasism med den svenska kvinnokampen – att det kan vara nödvändigt att föra statistik där människor delas in efter kategorier för att synliggöra diskriminering.

– Vi har med hjälp av statistik kunnat vidta många åtgärder för att bekämpa könsmaktordningen. Det har inte gjorts genom en magkänsla, utan man har tagit reda på hur det faktiskt förhåller sig, säger han.

Som svar menar Irene Molina att en då borde använda sig av den statistik som redan finns, men Beshir menar att den är undermålig och inte kan ge en fullständig bild av problematiken.

– Den statistik som har funnits har utgått ifrån var människor är födda någonstans, men är du från Colombia kan du vara både vit och ickevit. Så det handlar inte om var man är född utan om hur man rasifieras i ett samhälle.

Starkt motstånd krävs

Även om utvecklingen har varit negativ tar både Samson Beshir och Tobias Hübinette upp exempel på att förändring är möjlig. Beshir nämner jämställdheten och Hübinette tar upp en grupp som tidigare sågs som ickesvenskar men som i dag i stort sett är en del av majoritetsbefolkningen.

– De nordiska och västeuropeiska invandrarna är i dag i princip ikapp den svenska befolkningen. Så det finns grupper som tidigare har varit väldigt marginaliserade och som nu är jämlik med majoritetsbefolkningen, säger Tobias Hübinette.

Och även om ansvaret för att kartlägga problemen och vidta åtgärder till stor del ligger hos staten betonar Irene Molina att befolkningen behöver engagera sig för att sätta igång förändringen.

– Enda sättet att förändra maktförhållanden är att skapa en stark motståndsrörelse, säger Irene Molina.