Psykiskt sjuk. Störd. Tom. Misslyckad. Etiketterna på Anders Behring Brevik är många och gemensamt är att de individualiserar Breivik, gör honom till en samhällets abnormitet. Han förklaras inte lika ofta utifrån politiska, religiösa eller strukturella modeller vilket Mia Eriksson gör i avhandlingen Berättelser om Breivik, Affektiva läsningar av våld och terrorism. Hon sällar därmed sig till forskare och skribenter som tagit avstamp i antirasism och antifeminism, exempelvis och Mattias Gardell och Edda Manga.
Mia Eriksson undersöker föreställningen om vad en terrorist är och vem terroristen kan vara. Hon har granskat och analyserat texter av kända författare och journalister och hittar ett antal styrande normer som bildar en fond för förståelsen av terrorism och av Breivik.
I doktorsavhandlingar finns ofta ett inledande Tack där det brukar framgå vilket slitgöra det kan vara att doktorera. Det kan också vara smärtsamt och förtvivlat. Mia Eriksson använder sina egna, ofta starka, känslor i kunskapsbyggandet om terrorism och Breivik. Eriksson hävdar att känslor är en väsentlig del av kunskapen om Breiviks terrordåd på Utøya den 22 juli 2011. Känslorna säger bland annat något om hur normer, fördomar och föreställningar upprätthålls, skapas och återskapas i samhället. Hon använder några av mina vetenskapsteoretiska favoriter, exempelvis Karen Barad, Donna Haraway och Bruno Latour för att diskutera hur både diskurs (kommunikation om ett ämne) och materialitet (kroppar) behövs i begripliggörandet av Breivik. Men även för den som inte vill grotta ner sig i vetenskapsteoretiska resonemang ger avhandlingen behållning.
Terrorismforskning
Spaltkilometer har skrivits om Breivik men avhandlingen erbjuder en större diskussion om hur innan- och utanförskap, normalitet och avvikande konstrueras. Mia Eriksson vill uttalat att hennes forskning ska bidra till terrorismforskningen, som i regel definieras som säkerhets- och militärfråga.
I vetenskap generellt har känslor betraktats som oviktiga och subjektiva, inte värda att ses som kunskap. Rationalitet och objektivitet, empiri och data anses traditionellt vara mer vägledande för hur vetenskapande ska utföras. Den feministiska forskningen har delvis ändrat på detta och en hel del har ägnats åt affektforskning. Affekt kan, lite förenklat, förstås som ett mentalt och kroppsligt tillstånd som ännu inte verbaliserats medan känsla på något sätt, ofta språkligt, uttrycks. Affekter och känslor är i samspel, känslan kan beskrivas som ett sätt att hantera affekten.
I Erikssons avhandling får hennes känslor utgöra ledtrådar till samhällets gemensamma känslor. En skulle kunna säga att det finns känslostrukturer i samhället, eller normativa känslor, det är på förhand inlärt vad vi förväntas känna inför olika fenomen, händelser och kroppar. Känslor medverkar till att göra terrorism begriplig i bemärkelsen att den gör terrorism obegriplig. Breivik framstår också som obegriplig, unik, en varelse som omöjligt kunnat komma ur den norska samhällskroppen.
De texter Mia Eriksson närstuderat är A Norwegian Tragedy av Aage Borschgrevink, Året utan sommar av Erika Fatland, En av oss av Åsne Seierstad samt fyra artiklar ur den norska tidskriften Samtiden, skrivna av Toril Moi, Pål Norheim, Gellers Tamas och Karl-Ove Knausgård. En del dagspressartiklar ingår också i studien. Urvalet är texter som det talats om, som anses viktiga på kultursidor och i tv-soffor och vars upphovspersoner har stor trovärdighet. Eriksson placerar dem i mittfåran och som en del av den normalitet mot vilket terrorism och extremism skiljer ut sig.
Eriksson menar att texterna utgör en diskurs, men inte enbart. De har producerats av kroppar och tagits emot av kroppar, diskurs och materia är ett samarbete i förklaringarna av terrorism och av Breivik. Orden om Brevik reproducerar en verklighetsuppfattning som interagerar med människor, kroppar, och gemensamt bildar de ett sammanhang vari Breivik och terrorism begripliggörs på ett specifikt vis.
Breiviks sexualitet
Kön och sexualitet är viktiga komponenter i Erikssons analys. Breiviks hat av feminister, liksom av muslimer, är väl känt. Samtidigt, i de texter Eriksson granskar, framkommer en motsägelsefull bild av Breviks manlighet. Han framställs som feminin, bland annat hans röst beskrivs som vek och feminin men också som übermaskulin, våldsförhärligande, oempatisk och dominant. Också Breiviks sexualitet togs upp i texterna. Det antyds att han inte lyckats med kvinnor och att han möjligen är latent homosexuell. Ibland framställs han också som ett barn, eller en outvecklad och omogen vuxen, som inte varit kapabel att skapa sig ”ett normalt lyckat” vuxenliv. Detta vuxenliv utgörs i texterna bland annat av medelklass, sekularitet, heterosexualitet och familjebildning samt arbete/karriär. Texterna frammanar en en idé om norsk – och vit – homogenitet där dessa egenskaper, livsstilar och värden inte bara blir önskvärda och eftersträvansvärda utan också tecken på norskhet. I vidare bemärkelse egentligen tecken på en liberaldemokratisk-sekulär västerländsk idealmänniska.
Med denna självbild och inkorporerade idé om hur ett norskt liv bör te sig blir det logiskt att ett terrorattentat initialt tillskrevs islamistiska organisationer. Det blev det omedelbara sättet att förstå attentaten. I och för sig betraktas också islamisters terrorism som obegriplig och irrationell men stereotypen om muslimen träder in som förklaringsmodell – muslimen ses som en icke-modern, kulturellt styrd och våldsam kropp.
Dessa kroppar i förfrämligas i det norska samhället, precis som i det svenska, och är insmetade av föreställningar om farlighet, irrationalitet, styrda av kultur och religion, utan egen vilja och egna valmöjligheter. Islamistiska terrorister tillskrivs inte ett jag, eller ses som individer med möjlighet att välja.
Breivik däremot, skriver Mia Eriksson, kunde passera som norsk och vit rent utseendemässigt samtidigt som han inte platsar i förförståelsen av en terrorist. Hans terrorism förklaras inte med att han är kulturellt och religiöst styrd, trots att han uppenbarligen själv ser sig som kristen. Inte heller tycks det finnas någon reell politisk motivation i Norge som stat, utan den anses Brevik främst ha hämtat från miljöer i internetvärlden. Han anses ha haft ett fritt val – och gjort ett val som någon i Norge aldrig förväntas göra. I stället träder andra individualiserade förklaringsmekanismer in. På olika vis måste Breivik skiljas ut, separeras från det norska trygga liberala samhället, som varande sjuk, galen, misslyckad och avvikande på flera punkter; kön, sexualitet och vuxenhet med flera. De texter som Mia Eriksson granskat slår inte uttryckligen fast det men är skrivna från den utgångspunkten.
Konsekvensen av att skilja Brevik från samhället, är att ifrågasättandet av djupt liggande samhällsnormer och föreställningar förblir ogranskade. Rasistiska, antimuslimska och sexistiska strömningar kan förbli intakta och fortsatt inlemmade i den norska samhällskroppen. Med adress terrorismforskningen – och det konkreta kontraterrorarbetet och arbetet mot våldsbejakande extremism vill jag tillägga – pekar Mia Eriksson på att dessa normer så att säga gör det omöjligt att identifiera och stoppa terrorister av Breviks slag, de kan inte kännas igen.
Kärlek och öppenhet
Regeringen Stoltenberg ville möta Breiviks terror med kärlek, öppenhet och mer demokrati. Många höll med om att det var rätt strategi då, men i det senaste valet tog väljarna en högersväng. Nu regerar två högerkonservativa partier, Høyre och Fremskrittpartiet, sedan 2013, varav det senare är direkt invandringsfientligt. Jag fann valutgången märklig med tanke på vad Norge då gått igenom; ett politiskt motiverat terrorattentat riktat mot socialdemokrater. Men läsningen av Mia Erikssons avhandling kan förklara det till viss del: nu sluts leden om vad norskhet egentligen ska vara, nu gäller det att värna traditionella idéer om vad det norska egentligen består i.
