”Det barn som analyserar situationen och kommer fram till att vuxenvärlden är fientligt inställd behöver inte nödvändigtvis ha fel. Det var min slutsats när jag som barn utsattes för vuxnas våld, och jag kan än i dag inte förlika mig med det förminskande och den ilska jag mötte från vuxenvärlden när jag bad om hjälp.” Det skriver författarpseudonymen Agnes Vittstrand som debuterade 2015 med den genreöverskridande boken Allt som tar plats.
Det finns ingen statistik på hur många vi är, hur många som söker vård, eller hur många som anmäler, det bedrivs nämligen mycket lite forskning om oss och vår situation. Men vi finns. Vi är ganska många. Man brukar anta att ungefär ett barn i varje klass är utsatt. Alltså någonstans mellan var tjugonde och trettionde person. Jag vet inte om det stämmer, men jag vet att vi är överallt. Trots det hör ni aldrig talas om oss. Vi håller oss nämligen oftast hemliga.
Länge trodde jag att jag höll tyst för att jag skämdes. Alla var snabba att berätta för mig att jag gjorde det. Men jag märkte att jag aldrig skämdes inför andra offer, så var kommer skammen ifrån? Inte är det från mig. Jag är stolt över att jag kan härbärgera allt detta våld, allt vansinne, all förvirring och förnedring, utan att skada någon annan och utan att försvinna.
Som feminister förutsätter vi förståelsen att vi lever i ett patriarkat, i ett faderskapssamhälle. Vi ser maktstrukturer som baseras på kontroll över reproduktion och egendom. Vi ser en hierarki där familjefadern står överst och den yngsta dottern lägst. Ändå utgår feminismen enbart från kön i sina maktanalyser, inte ålder och inte position i kärnfamiljen. Som om feminismen bara strävar efter att modern ska bli jämställd med fadern.
Men barnen då? Och alla som inte kan eller vill finna sig i den traditionella kärnfamiljen?
Är det bara jag som ser att när en pappa våldtar sin dotter så är det en av de yttersta konsekvenserna av patriarkatet? Inte bara för att en man våldtar en kvinna, utan också för att en vuxen våldtar ett barn och en förälder våldtar en avkomma. Det är tre överordningar som samverkar. (Med det sagt så har jag intrycket av att det är minst lika komplicerat att som son ha blivit våldtagen av en förälder, eftersom män i ännu högre grad saknar stöd och anpassning som våldtäktsoffer.)
Vi måste våga erkänna att vuxna är ett förövarkollektiv i relation till gruppen barn på samma sätt som män är ett förövarkollektiv i relation till gruppen kvinnor. Män våldtar pojkar och mammor misshandlar barn. Våldet är en del av genusordningen men inte begränsat till den. Om vi förutsätter att kvinnor är goda och inte tar hänsyn till familjeband sviker vi de barn vars mödrar är förövare och de barn vars mödrar är lojala med en förövande far.
Vi borde ständigt diskutera hur vi kompenserar för maktobalansen mellan barn och vuxna, och leta efter sätt för oss att ta till vara barns intressen. Men det gör vi inte.
Inom den feministiska rörelsen har vi för länge sedan slutat prata om ”kvinnomisshandel” eftersom det är ett dåligt ord. Det osynliggör vem det är som är ursprung till problemet och lägger orättvist fokus på offret. Vi pratar i stället om ”mäns våld mot kvinnor” eller ”våld i nära relationer”. Men vi använder ordet ”barnmisshandel” när vi pratar om vuxnas våld mot barn, trots att ordet är konstruerat exakt likadant.
Det barn som analyserar situationen och kommer fram till att vuxenvärlden är fientligt inställd behöver inte nödvändigtvis ha fel. Det var min slutsats när jag som barn utsattes för vuxnas våld, och jag kan än i dag inte förlika mig med det förminskande och den ilska jag mötte från vuxenvärlden när jag bad om hjälp.
Tystnaden kring dessa frågor leder till en okunskap som omöjliggör initierade samtal, men också till att förtrycken kan fortsätta ostört. Dels i form av övergrepp mot barn i samhället och i familjerna och dels genom att vi förnekas livet igenom, våra erfarenheter förnekas och vi saknar all form av stöd och anpassning från de sammanhang vi måste ingå i.
För att synliggöra vad det är för förtryck jag syftar på så följer här några exempel:
Domstolar i dag dömer barn att bo hos sina fäder, mot barnens uttryckta vilja och trots vittnesmål om att de blir våldtagna, ibland även när fäderna är dömda för övergrepp mot andra barn. Detta är inget hatbrott eftersom det är lagligt.
Att gå till tandläkaren är likt att bli utsatt för en oral våldtäkt, det är ungefär samma saker som händer, det är en liknande känsla av maktlöshet. Jag har inte träffat något incestoffer som kan hantera det. Det finns ingen kompetens alls hos tandvården, det går inte ens att lyfta frågan. Vi är många som aldrig kan laga våra tänder.
När vi blir gravida hamnar vi i barnmorskornas basprogram. Vi är riskpatienter, det finns forskning som tydligt visar att vi behöver specialistvård. I Sverige finns inte en enda barnmorska med specialkompetens på konsekvenserna av sexuellt våld. Det finns ingen kunskap om, eller förståelse för, riskerna och inga rutiner för att slussa oss vidare till vård som är anpassad efter våra behov. Detta leder till felbehandlingar, förlossningsskador och onödiga traumareaktioner.
Barn saknar rösträtt och äganderätt men får lönearbeta och betala skatt.
Homosexuella samlag bestraffades med straffarbete i högst 2 år fram till 1933. Att bli våldtagen av sin förälder bestraffades med straffarbete i högst 4 år fram till 1937.
Det var straffbart längre och straffet var hårdare. Straffsatsen gällde endast de våldtagna barnen. Vuxna förövare hade en annan straffsats. Det är alltså inte fråga om trubbiga och ogenomtänkta straff från samhällets sida, detta är specifik påföljd riktad till barn som blivit våldtagna.
Vi har kunskap om det förtryck som drabbar homosexuella, vi vet att förtrycket inte upphörde när lagen ändrades. Vi har rörelser för sexuellt likaberättigande och diskrimineringslagstiftning, hatbrottslagstiftning och en gemensam historieskrivning, det behövs, det är livsviktigt.
Offerskapet betraktas som en fråga för psykiatrin, något att behandla under sekretess och bakom stängda dörrar. Ett individuellt och skamligt problem. Men det måste också behandlas som en politisk fråga. Det är vansinne att tro att mediciner och samtal kan lösa praktiska problem, problem med myndigheter och reella hot. Det handlar om ett ständigt pågående förtryck och det blir till slut omöjligt också för psykiatrin att hjälpa.
Vi är många som delar upplevelserna av att först bli traumatiserade och sedan osynliggjorda. Vi lever isolerade från varandra, utan vettiga ord för att beskriva våra erfarenheter. Förträngning, tystnad och splittring är vår melodi. Vi har inga sammanhang att utveckla språk i. Inga begrepp som kan beskriva vilka vi är, vad vi upplevt och upplever. Vi har ingen rörelse vi kan verka i för att skapa bättre villkor. Vi kan aldrig politisera våra erfarenheter. Jag kan inte vara den enda som vill göra det.
