Genuskonferensen i Linköping började igår och en av huvudtalarna under onsdagen var Jin Haritaworn. Felicia Mulinari har lyssnat på hens föreläsning, som utgår ifrån krisen det innebär att Donald Trump har vunnit presidentvalet i USA, men rör sig vidare mot framtiden genom psykoanalys av samtiden och sociala rörelser som vägrar vara kramgoa.
Efter en hel dag av feministiska föreläsningar är folk trötta, men när Jin Haritaworn öppnar med att berätta att hen ändrat hela sin föreläsning sedan Donald Trump vunnit valet vaknar publiken till.
Det är kris, säger hen, men i samma andetag vill Haritaworn problematisera krisbegreppet. Det här är inte en isolerad händelse, utan måste förstås genom en rasistisk samtid och en rasistisk historia. Det är är inte ett sönderfall av ett system utan endast en eskalering av det som redan funnits, de institutioner som sedan länge upprätthållit nationen; polis, fängelse och gränssystemen.
Kanske kan dock känslan av kris hjälpa oss att ta risker och få oss att bli så modiga som vi behöver vara, fortsätter Haritaworn. Om det fanns en stel konferenskänsla i rummet när föreläsningen började så är den sedan länge borta, förbytt i ett vackert allvar.
Den queera älskaren är en snuttefilt
Det som får ta större plats under Haritaworns föreläsning i samband med valets resultat, är hens läsning och analys av den (vita) queera älskaren som fantasi och diskurs för att skapa och upprätthålla nationen. Det är en läsning som har som ambition att möta den förvirring som stora delar av hbtq-rörelsen befinner sig i; både förvånade över att Trump kunde vinna, att homofobin ”inte var över”, men också väntandes på vilken väg de allt mer högerextrema makthavarna kommer att gå gällande hbtq-frågor.
Samtidigt som många forskare har visat på hur homonationalismen släpper in och använder sig av delar av hbtq-rörelsen för att sätta nationens gränser gentemot ”andra”, exempelvis muslimer, är många ännu osäkra på hur längre denna fascismens försiktiga björnkram kommer att pågå.
Haritaworn vänder sig till psykoanalysen, och specifikt psykoanalytikern Donald Winnicotts läsning av övergångsobjekt för att finna svar. Haritaworn argumenterar för att man kan förstå den queera älskaren som ett övergångsobjekt för nationen, precis som snuttefiltar och nallebjörnar fungerar för barn. Winnicott förstår de övergångsobjekt som något som barnet använder sig av för att lämna symbiosen med signifikanta andra (ofta modern), utan att helt gå under i desillusionen och sorgen över sin egen autonomi.
Övergångsobjekten ligger i leksakslådan, de kan hävdas av barnet, men de kan också slängas igen. Ett övergångsobjekt är ingen medlem i familjen på samma villkor som de andra familjemedlemmarna. Samtidigt som det kramas och omhuldas av barnet, har barnet också rätt att släppa lös alla sina impulser på det, instinktiva och hetsiga känslor av kärlek och hat. Övergångsobjektet måste vara dött, men verka levande. Det får aldrig förändras. Men viktigast av allt: hur omfamnat det än är, kan det när som helst kastas bort. Vem av oss har inte sett ett barn sprätta upp nallebjörnen som den för några veckor inte kunde sova utan? Med bilden av den uppsprättade nallebjörnen blir fascisternas kluvenhet inför hbtq-rörelsen enklare att förstå.
Genom att vara ”god” mot det övergångsobjektet, menar Haritaworn, i det här fallet den queera älskaren, visar den nyliberala rasistiska staten sin välvilja för ”sitt folk”. På så sätt hjälper den queera älskaren den nyliberala ”multikulturella staten” att genomgå förändringen till en nyliberal stat utan fri och rättigheter. För fascismen är nationen en förlängning av familjen, där det å ena sidan behövs en moder som ger nallebjörnar och en paternalistisk fader (Trump?) som slänger dem. Den tillfälliga välviljan mot den queera älskaren ger makten rätt att säga till andra av nationens barn att växa upp. Transpersoner till exempel, kommer inte lika lätt undan för fascismens homofobi och misogyni, här gäller det istället att släppa det imaginära bröstet, välfärden, och sociala rättigheter och ”skärpa sig”, vilket egentligen betyder – att sluta existera.
Den vita hbtq-rörelsen befinner sig i en existentiell kris, menar Haritaworn. Efter all assimilering, all anpassning och alla rosa pengar, hur kan kapitalismen fortfarande hata oss? I relation till den vita hbtq-världens koloniala fantasi, det som Haritaworn kallar ”queer nostalgia”, ett minne av homofobin som det sista offret i den sista repressiva världen (som om inte homofobin och en rad andra förtryck, pågick just nu) med den politiska parollen att det aldrig får hända igen, är den vita queera älskaren ett lätt objekt att manipulera. Nu handlar det politiska projektet istället om att försvara landvinningarna – läs nationen, och här kan ”vi” alla förenas mot de andra, ”muslimerna som hotar att ta det vi kämpat för ifrån oss.”
Äkta förändring sviker leklådans logik
Hur ska vi då hantera denna vita queera nostalgi? Haritaworn lägger en stor del av sin föreläsning på att terapeutiskt försöka förstå spänningen mellan uteslutning och inneslutning vad gäller vita hbtq-personer. Samtidigt vill hen rent analytiskt fokusera på hur rasifierade hbtq-rörelser har kämpat för att ta över vita platser, och på den radikalisering som har skett i USA, och som håller på att ske i Europa, specifikt Kanada, där rasifierade hbtq-rörelser slutar försöka att begära kärlek från det vita hbtq-communityt och istället rent konkret börjar ta över platser i stadsrummet.
Samtidigt som att det är intressant att förstå de olika dimensionerna av förtryck menar Haritaworn att vi både för att bekämpa fascismen och för att lyfta visioner om andra sätt att leva, måste utgå ifrån de sociala grupper som befinner sig på samhällets och hierarkiernas botten. Ett svar som tröstar alla oss som efter valet i USA har läst analys efter analys om vita män, och hur kampen inte kan klara sig utan dem. Om botten rör sig så rör sig alla samhällets hierarkier, menar Haritaworn som har koncentrerat sig på rasifierad queer kamp om utrymme i Kanada.
Det handlar om sociala rörelser som vill ifrågasätta kapitalismens och kolonialismens rätt att definiera och fördela plats, genom att som grupp ockupera stadsrummet. Främst fastnar jag för hens berättelser om ockupationen utanför en polisstationen , som varade i 300 timmar, vars mål var att göra staden medveten om det våld som upprätthöll den. Fängelsesystemet är centralt för Haritaworns visioner om motstånd, här finns de allra mest marginaliserade, både genom kapitalismen, genom tvångsarbete och avsaknad av individuella rättigheter men också genom normaliteten, de som måste förpassas till osynliggörande.
Om vi organiserar en fångrörelse och ger fångarna vad de behöver, kommer andra politiska frågor att väckas, menar Haritaworn, som rör både rasifiering, queerhet och arbetarklasskollektiv i sin helhet.
Haritaworns terapeutiska förståelse av vit queerhet, å ena sidan omfamnad, å andra sidan hatad av dagens makthavare, hänger inte alltid helt ihop med hens hopp om framtida politiska strategier. Det är helt enkelt inte till den vita queerrörelsen som Haritaworn sätter sitt hopp om förändring. Men det betyder inte att hen lämnar den med ingenting alls. Hen avslutar med en viktig fråga, som kanske riktar sig till den vita hbtq-gruppen, men som jag upplever talar till mig och alla oss som ibland blir insläppta av makten på bekostnad av andra, och i längden på bekostnad av oss själva. Hur kan vi sluta vara kramgoa?
Trots att Haritaworn börjar sin föreläsning i nederlaget, slutar hen i kampen och visionerna, och för första gången på flera veckor, kanske månader, känner jag mig hoppfull. Mitt hopp är framförallt den organisering av fångar, och solidaritet med fångar som Black Lives Matter tillsammans med andra sociala rörelser har börjat lyfta.
Men jag tror också att dessa rörelser behöver backas av en armé av trasiga nallebjörnar, av ”integrerade” blattar och ”duktiga” queers, som vänder sig emot sin egen kramgohet, mot sin egen maktdimension, och stödjer den svarta marginaliserade arbetarklassen i kampen för att krossa patriarkatet, nationen, kapitalismen, och till slut, och i relation till det, barnets eller den vite mannens fantasi om individualitet och självständighet.
