I onsdags röstade EU-parlamentet för en långtgående rapport om nytt europeiskt försvarssamarbete. Soraya Post (Fi) undrar hur Sverige ska stå emot de militaristiska stormvindarna som just nu drar över Europa när ”försvarspolitikens hökar lever bland molnen och drömmer om stora kanoner och snabbflygande mördarmaskiner” istället på nedrustning och fredsinsatser.
Efter Brexit-chocken och det ännu mer omskakande presidentvalet i USA har EU:s försvarshökar flyttat fram positionerna i samma svindlande hastighet med vilken tyska pansardivisioner rullade in i Belgien vid krigsutbrottet 1914.
I onsdags röstade parlamentet för en mycket långtgående rapport om nytt europeiskt försvarssamarbete. EU-kommissionen trycker likaså på och i Europeiska rådet kördes Sverige nyligen över av bland andra Tyskland och Frankrike.
”Vi ger inte upp vår nationella suveränitet”, muttrade vår försvarsminister Peter Hultqvist pliktskyldigt efter mötet. Det är svårt att tro honom – hur ska lilla Sverige stå emot de här militaristiska stormvindarna som just nu drar över vår kontinent? När Hultqvists ord manade till motstånd tornade ju lavinen upp sig alldeles bakom ryggen på honom: beslutet om intensifierat försvarssamarbete var redan fattat.
Jag brukar ofta anklagas för att vara naiv när jag pratar nedrustning och fredsarbete i stället för försvarssamarbete. Men det är faktiskt precis tvärtom: det är försvarspolitikens hökar som lever bland molnen och drömmer om stora kanoner och snabbflygande mördarmaskiner.
I flera år har det nu pågått en militär upptrappning kring Östersjön och Baltikum. Ryssland rustar upp och Nato leker följa John.
Det är en livsfarlig lek. Och det är alla som befolkar Östersjöns stränder som tvingas sätta sina liv på spel.
Genom historien har vi sett åtskilliga exempel på hur eskalerande hot och militarisering slutat i en förödande våldsspiral. För att bryta utvecklingen måste någon våga trappa ner i stället för upp. Det innebär inte att en lägger sig på rygg. Det finns många fredliga metoder för att resa motstånd mot auktoritära regimer. Några av mina största idoler i kampen för mänskliga rättigheter – Gandhi, Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, Martin Luther King – har utvecklat många effektiva tekniker för motstånd baserat på icke-våld.
I stället för att göra det militärt kostsamt för motståndaren att angripa ser man till att höja det moraliska priset för ett angrepp. Dessa två metoder är delvis helt oförenliga eftersom militarism och moral är ömsesidigt uteslutande.
Den viktigaste fronten i det faktiskt redan pågående kriget om värderingar i hela världen är redan vidöppen och den delen av kriget står vi i begrepp att förlora mot bland annat Putin. Propagandan från Kreml får pågå ostört, liksom cyberangreppen mot våra demokratiska institutioner, däribland den allra heligaste: valprocessen.
Vi behöver diskutera hur vi kontrar dessa angrepp; inte hur många missiler och stridshelikoptrar vi ska köpa in.
Och viktigast av allt är att diskutera en breddning av begreppet säkerhetspolitik. Den bör handla mindre om geopolitik och vapensystem och mer om människor.
I EU-parlamentet fick jag slåss med näbbar och klor mot den kristna högern för att få en majoritet i parlamentet att arbeta för att kvinnliga krigsoffer, mot vilka våldtäkt används som ett militärt verktyg, ska få tillgång till säkra aborter.
Säkerhetspolitik är inte bara krig. Det handlar också om många kvinnors otrygga vardag. För dem är den dagliga kampen för överlevnad ett ständigt pågående krig.
Men att arbeta för deras rättigheter anses i den politiska diskursen vara en ”mjuk fråga”, medan säkerhetspolitiken anses vara ”hård”. Den könskodningen måste brytas.
Världen och Europa behöver mer feminism, inte mer försvar.
