I den litterära antologin Dock-ument Anti-logi gjord av litteraturkollektivet Dockhaveri är kärlek, och motstånd oskiljbart. Kanske inte främst på grund av vad texterna handlar om utan för att antologin uttryckligen söker den kollektivitet, det vi, som både de sociala rörelserna och de ”ensamma hjärtana” letar efter. Här finns en fråga om vad som är feminismens vi, men också en undrande av vilka typer av feminiteteter som osynliggjorts genom detta ”viande”. Boken väljer att lyfta fram vad som kallas det gurleska – vad det egentligen betyder undersöks genom bokens gång-och gör därmed begäret till ett grundläggande politiskt villkor. Vad som håller boken samman är lika mycket det överdådiga och överdrivna vältrande i läppstift och glitter (men också hästar, falukorv och pulvermos) som en diskussion om ensamhet och tillsammanshet som två olika strategier för att överleva och förändra världen/patriarkatet.

Genomgåendet är antologin litterärt intressant, med formexperiment och genomarbetade poetiska texter som på olika sätt diskuterar femininiteter. Den rör sig i gränslandet mellan poesi, prosa, bild, dagbok och nätestetik. Vissa av texterna fastnar jag mer för- kanske är det de som vågar tala om oenigheter och uteslutning och därmed skriver fram en ännu starkare dröm om vad kollektiv hade kunnat vara. Petra Mölstad och Charlotte Qvandt skriver i texten Vad är vi, vad är annat och sväljer oss hela fram en vacker och våldsam kollektivistisk poetik, nästan ett manifest utan att för den delen förneka känslor av ensamhet och makt i just det kollektiva. Som ett försök att definiera ett oss, ett försök som måste misslyckas för att inte stagnera. Texterna i antologin rör sig på olika sätt kring gemenskap och våld. Jenny Holmqvist & Anna Nygrens Tack för en underbar ridtur Dixie lyckas med ett akut nu och ett romantiskt språk verkligen skriva fram kärleken till en vi -erfarenhet där jagen är mindre viktiga och rörelsen mellan jag och andra jag får fladdra genom hästryggen. Men i dock-ument finns lika mycket en queer hyllning till ensamheten som ett projekt som skulle kunna vara utanför den normativa livsformen. Ensamheten i att det alltid finns någon annan, till och med i kärlek, som kommer fram i Mia Axelssons fantastiska kärleksskildring.Den psykiskt sjuka ensamheten, den alldeles för fullas ensamhet, som blir erfarenheter som både sörjs och försvaras men framförallt görs till kunskap i några av bokens dikter och noveller.

Klassperspektivet vibrerar och skakar i många texter. Elin Bengtsson skriver om att ärva klass och hård hud – och att vilja (eller tvingas) lämna det genom begäret. På några få sidor känner jag en stor anknytning till både jaget och familjehistorien, där prosans berättande förstärks av poesins(eller är det replikernas) korthuggna meningar med sanningsanspråk, som ekar i mig även efter att berättelsen är över. ”Det är fler dagar än korvar”. I Emelie Östergrens lika detaljerade som komisk absurda serie Money-work makes life worth living kritiseras arbetslinjen. Och i Julia Kielmann barndomsskildring står kärleken till arbetarklass modern i centrum. För att vara en kort novell innehåller den mycket komplexitet, där modern både får skildras genom ömhet, genom omsorgsarbetet perfektionism och genom insjuknandet i eventuell alkoholism. Det är imponerande, storslagna, och berörande berättelser och istället för att tappa bort mig i antologiformen eller tröttna så läser jag texterna tillsammans, som om de alla var lika högljudda röster på en skrikig efterfest.

Precis som Mölnstad och Qvandt skriver fram är gemenskap lika vackert som det är farligt. När jag började läsa dock-ument var jag från början skeptisk. Det är en mycket vit samling, vit som i vithets som privilegierad position; inte bara genom författarnamn utan också genom ett osynliggörande av hudfärgens roll vad gäller feminism, begär och kärlek. Samtidigt engagerar många av texterna mig så mycket att det blir en kluven erfarenhet för mig att läsa dem. De besitter i sig både så mycket litterära kvaliteter och relevans att jag vill älska dem. Ändå är det en bok vars gemenskap får mig att känna mig ensam. För när hudfärg inte skrivs ut, så läser jag vitt. Och jag undrar och drömmer om vad blatte flickrumsestetik kunde vara, men har svårt att föreställa mig en sådan med de koder som boken ger mig. Vad innebär det att älska och romantisera en estetik som så mycket osynliggör svarta kroppar? Är denna, själva längtan tillbaka till ”flickrummet” som karaktäriserar antologin, och som jag delar, också är en längtan till att få sova på de vita flickornas kuddar?