Rädslans politik leder till att vi sluter våra öppna samhällen och vi ännu mer exkluderar alla i utanförskap. Det föder ännu fler terrorister. Nej, vi ska inte lägga oss på rygg. Vi måste hålla huvudet kallt. Inte låta rädslan besegra oss, skriver Soraya Post, EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ i sin EU-krönika.
”Jag kan flyga. Jag är inte rädd”. Stig-Helmers bevingade ord från Sällskapsresan har för mig fått en ny, mycket otäck, betydelse. Mitt i Europa, på flygplatsen jag åker till eller från minst ett par gånger i veckan, slog terroristerna till i förra veckan. Jag nåddes av beskedet på väg till parlamentet. Det tog ett tag innan det verkligen sjönk in, det obegripliga som drabbat staden jag bor i.
Bara ett halvt dygn tidigare hade jag själv stått vid rullbanden på Zaventem och väntat på mitt bagage. Morgonen när terroristerna slog till var flera av mina parlamentskollegor där.
Men jag är inte rädd, tänkte jag då.
Strax efter att jag loggat in på datorn i mitt arbetsrum hörde jag den dova smällen.
T-banestationen Maelbeek, bara ett stenkast från EU-parlamentet, hade också drabbats. Tusentals EU-anställda tar tunnelbanan dit eller därifrån varje dag. Nu rådde ingen tvekan om att vi, som i EU-maskineriet, också var terroristernas måltavlor.
Jag svalde hårt. Nej, jag är inte rädd.
På Twitter hade jag uppdaterat hela morgonen sedan den första smällen på Zaventem. När det stod klart att människor hade omkommit uttryckte jag mitt deltagande till offrens anhöriga. Efter att det smällt på Maelbeek och Belgien höjt hotnivån till fyra skrev jag också något om att detta skulle påverka arbetet här i parlamentet. Att ha ihjäl oskyldiga människor är för terroristerna bara ett vedervärdigt medel. Målet är att störa ut våra samhällssystem, att slå mot våra öppna samhällen, mot demokratin.
Det är ju just därför vi inte får vara rädda. Hatarna i det främlingsfientliga skräckkabinettet rusade genast in i mitt Twitterflöde. Inte en, utan hundratals. De tyckte att jag bara tänkte på mig själv och min egen arbetsdag. Att vi valda företrädare i EU-parlamentet ändå inte gör någon nytta.
Det är inte första gången samma hatare försöker tysta mig. Fanatiker på båda sidor hämtar näring hos varandra. Men inte heller högerextremisterna skrämmer mig. Inte heller de ska få demokratins kvarnar att sluta mala.
De närmast påföljande dagarna haglade förslagen från så kallade liberaler om att övervaka mer, ta efter Israels flygplatssäkerhet, att inte väja för etnisk profilering.
Det är rädslans politik. Den leder till att vi sluter våra öppna samhällen och att vi ännu mer exkluderar alla i utanförskap. Det föder ännu fler terrorister.
Nej, vi ska inte lägga oss på rygg. Vi måste hålla huvudet kallt. Inte låta rädslan besegra oss.
Hur ser vi i stället till att vinna över terrorismen?
Forskaren Björn Fägersten har föreslagit att EU:s underrättelsearbete i högre utsträckning bör bygga på öppna källor, som redovisas offentligt och som då inte bara säkerhetstjänster utan också allmänheten kan bidra till att analysera. På så sätt mångdubblas ögonen som håller koll. Vi vet också att tips från allmänheten i den icke-digitala verkligheten är avgörande. Därför måste de som är anhöriga, vänner och grannar till potentiella våldsverkare våga vända sig till polisen när de misstänker något. Det förtroende de behöver känna inför samhället bygger vi inte genom ytterligare exkludering och repression.
Vi behöver inte fler rädda människor.
Man kan säga mycket om hur USA:s utrikespolitik berett marken för den osäkerhet vi nu ser i världen. Men däremot finns inga muslimska ghetton på andra sidan Atlanten. Där vänder sig omgivningen betydligt oftare till polisen när de misstänker att någon i deras närhet är på väg att radikaliseras. Det amerikanska invandrarsamhället är helt enkelt bättre än våra europeiska länder på att få muslimer att känna sig inkluderade.
Det för oss också in på det förebyggande arbete som måste ske i till exempel förorterna till Bryssel, Paris och Göteborg. I Kanada fördubblas nu satsningarna på preventiv kontraradikalisering. I Europa ligger vi hopplöst efter.
Slutligen måste en europeisk utrikespolitik bli en seriös motkraft till den politik som tror sig kunna förändra Mellanösterns samhällen med bomber.
Förändring måste växa underifrån. Vi måste med full kraft börja stödja de krafter som kämpar för reformer: kvinnorörelsen och den demokratiska oppositionen. Det kommer inte över en natt att vända utvecklingen. Men det kommer inte heller över en natt förgöra förändringens frön.
Om vi inte vaknar efter förra veckans smällar vet jag inte hur länge jag vågar fortsätta framhärda med mitt nya motto.
Jag är inte rädd. Men jag börjar skaka av frustration.
