”Hatet mot svarta skär genom min erfarenhet av att vara brun sydasiat i ett vitifierat samhälle”, skriver Jyothi Swahn Bai. I efterdyningarna till Seinabo Seys synliggörande av svarta kvinnor i modetidningsvärlden och på Grammisgalan lyckas hon utkristallisera vad hennes egna erfarenheter upplevelser handlar om, och lovar bli en bättre allierad i kampen mot afrofobin i Sverige.
Jag ser dig Seinabo Sey. Jag ser och jag hör dig. Jag ser också det kollektiv, du har bakom dig. Tack för att du detta år börjat ett oerhört viktigt jobb för Sverige. Du började året med att tala om representationen av svarta som faller bort i modetidningars framsida: #OurBeautyDeservesCovers. Dock är det först den 24 februari agendan sätts, när du gör någoting alldeles unikt i svensk pophistoria, då du får avsluta årets grammisgala. Upp på scenen kliver 130 svarta kvinnor som står, både framför, bredvid och bakom dig när du sjunger. Ett uppträdande som inte lämnar någon oberörd. I det ögonblicket är det någonting som händer inom mig. En svidande och verklig sanning möter mig, där både du och jag har svikits (eller ”blivit svikna”), som vi måste prata om:
Sverige. Vi behöver prata afrofobi. Vi har en rapport vi inte gjort upp med. För jag ska erkänna det. Jag har varit världens sämsta allierade när det gäller den svarta rörelsen i Sverige. Varför bryr vi oss inte mer om en grupp som är bland de mest drabbade av fysiskt våld, enligt den rapport som gjordes av Mångkulturellt centrum 2014? Har rapporten blivit till något som enbart ligger på ytan och flyter för allierade? Vi behöver tala om detta. Inte för att jag skulle vara afrosvensk, det är jag inte, utan för att den syns. Hatet mot svarta skär genom min erfarenhet av att vara brun sydasiat i ett vitifierat samhälle.
För så här är det Sverige: Den vita rasistiska mobbaren har för att använt n-ordet om mig eller uppmanat mig att ”dra tillbaka till Afrika”, och så vidare, för att misshandla mig verbalt. Vi behöver prata om detta, inte för att jag ska ta över, utan för att vi är olika bruna kroppar som drabbas av brott med afrofobiskt motiv, men vi faller bort i polisens statistik. Statistik som skulle kunna visa politikerna hur pass utbrett hatet mot svarta är i dagens svenska samhälle.
Jag undrar också: Varför gör vi inte mer för personer som alltid annars bär oss andra och banar väg för inklusion? För till exempel Araia Ghirmai Sebhatu, grundare av Black Coffee, för Rashid Musa, Viktoria Kawesa, Thabo ’Muso, Denise Beniwa, Manju Jatta, Tatiana Håkansson, Ylva Habel, Mattias Beruk Bjärvi, med flera?
Varför måste den som ingår i grupper som marginaliseras vara den som ska bära sin egen inklusion, fastän vi vet att ett samhälle bör bygga på att både ge och ta?
Det här är västvärlden i ett nötskal, kan inte se dinstinktionerna mellan grupperna för att därigenom urskilja vad som egentligen felar. Antingen klumpas vi ihop eller, som för mig i det här sammanhanget, så faller vi bort.
Trots att vi har hur många verktyg som helst att jobba med. Med enkla sökningar på nätet kan jag urskilja en grupp, oavsett land, som är ständigt bortprioriterad: den svarta. Vi har alla skyldighet att stå upp för deras rättigheter. Förutom genom rasistiska glåpord om svarta och fysiskt våld uttrycks afrofobi också genom utrensning och exkludering, både socialt och ekonomiskt. Visste ni till exempel att det i Nya Guinea pågår en utrensning av svarta? Kände ni till att den svarta gruppen i Sverige har högst andel arbetslösa medan den vita svensken nästintill håller på att ta sig ur arbetslösheten helt? Och i Indien erkänns inte en grupp svarta som indier trots att de funnits i landet betydligt längre än många andra indier?
Därför vill jag att ni politiker som säger er vilja företräda oss i samhället lyssnar på det här: När bruna kroppar drabbas av brott med afrofobiskt motiv tas anmälan inte alltid emot, när det väl görs får vi ibland höra i ett tidigt stadie att det inte klassas som afrofobi på grund av polisen inte anser oss vara afrosvenskar. Där har de till viss del rätt. Alla vi som drabbas är inte afrosvenskar. Det jag inte kan förstå är att brott med afrofobiskt motiv inte erkänns. Därför bollar jag frågan vidare till både politiker och polisen: Är det så att samhället har svårt att se distinktionerna mellan grupperna och som uttrycker sig särskilt hos polisen i bemötandet av oss? Eller har polisen en organsationskultur som de internt måste göra upp med för att kunna bli bättre på att hantera brott med afrofobiskt motiv? Detta baserar jag på samtal med andra rasififerade som upplevt brott med afrofobiskt motiv och inte fått gehör för det.
Som Thabo ’Muso beskrev det när jag pratade med honom inför den här artikeln: ”En behöver ju inte vara svart för att brottets uppsåt skall vara afrofobiskt. Precis som att någon som försöker mörda en annan person med pistol men missar och träffar en tredje person ändå begår mordförsök.”
Därför ser jag dig Seinabo Sey. Du fck mig att se att jag blivit osynliggjord i den instans som det påstås är till för att skydda mig och dig och ditt kollektiv. Men jag väljer att tro på det här: I synliggörandet möts vi. Du tog staffettpinnen 2016. 2016 är det år vi sätter afrofobin på kartan med er i spetsen och med stöd i allierskapet, tack för att du mig fick mig att tala om bristerna och att vi allför länge har svikit er.
