”Med mina svarta vänner anklagas jag aldrig för att ha pratat för mycket om livet som svart. För vissa kan det komma som en överraskning hur viktigt det är för normbrytande personer att omge sig av människor med liknande erfarenheter. För några är detta säkert oerhört provocerande. Men för oss, för mina svarta vänner, är det överlevnad.” Dagens sommarkrönikör Wendy Francis skriver om livsviktiga sammanhang.
Det händer att jag blir en aning nostalgisk ibland, i synnerhet dagarna innan min födelsedag eller när jag tittar på gamla musikvideor av Spice Girls på Youtube. Jag växte upp under 1990-talet, en tid av grunge, hip hop, techno och trådsmala modeller som snortade alldeles för mycket kokain. Jag var en sån där unge som hängde runt på Vattenfestivalen och som i princip levde i hängselbyxor större delen av barndomen. Att äga en Gameboy var status och alla ungar på gården kunde en standardfras på engelska: ”talk to the hand, cause the face ain’t listening”.
För några dagar sedan, efter min mammas födelsedag, lekte jag detektiv nere i källaren. Jag hade fått för mig att jag minsann skulle återuppliva min förkärlek till min gamla Tamagotchi som jag misstänkte låg i en dammig kartong tillsammans med hopprep, kassettband, Pokémonkort och mina gamla karatepokaler. Efter några minuters rotande fick jag syn på flera fotoalbum. Det var fotografier på mig som bebis, som knatte och som fjortis. På ett av fotona stod jag och gömde mig bakom ett hörn, i vad som såg ut att vara leken ”burken”. På några andra foton lärde jag mig att gå, poserade bredvid Tom Cruises vaxdocka på Madame Tussauds i England och satt i sandlådan med resten av min förskoleklass. Jag hade hamnat i nostalgihimlen men något kändes märkligt. Visst, jämfört med hår- och klädstilarna i fotografierna från förr, var dagens Wendy någon helt annan. Men det handlade inte bara om mitt utseende. Det anmärkningsvärda var vilka som fanns med mig på fotografierna, vilka vänner jag hade bredvid mig då och vilka som inte syntes till.
Jag ska försöka illustrera vad jag menar: På min förskola fanns två svarta barn, jag och min storasyster. Trots att vi var små, visste jag att något var skevt. Förstå mig rätt, jag satt inte som treåring och analyserade mitt dagis ur ett intersektionellt, post-kolonialt perspektiv, men jag visste redan då hur det låg till. När min mamma kom och hämtade mig förstod jag direkt att det var hennes famn som vi tillhörde, inte för att hon var den enda föräldern som var svart utan för att hon var den enda som cyklade till förskolan för att hämta sina barn och den enda som med jämna mellanrum fick frågan ”excuse me, are you lost?”.
På min gata i stan var alla vita förutom min familj och farbrorn som ägde kiosken i korsningen. Ingen annan såg ut som vi. Inte barnen jag lekte med på gården och inte våra grannar. Genom åren har mina olika vänskaper hjälpt mig inse mycket om min egen personlighet, vem jag är och vem jag strävar efter att vara. Och sanningen är att jag redan i lågstadiet insåg att jag behövde lägga ner extra energi för att kunna passa in bland grannbarnen. Jag såg till att öva in en perfekt ”säljpitch” om min familj och vilka de är, ifall mina vita vänners föräldrar skulle fråga om oss – något de alltid gjorde innan de sa att jag var tvungen att vänta i min kompis sovrum medan familjen åt middag. Jag minns att jag flera gånger stod framför spegeln för att se hur min mun formade sig när jag övade på att a-r-t-i-k-u-l-e-r-a. Det var det som krävdes för att tala ”ren” svenska och få ett frikort.
Det kan låta som en självklarhet att trivas med dina vänner eller att ha vänner som känner igen sig i dina upplevelser, men så är inte alltid fallet. Ibland handlar det om att det inte finns några andra alternativ än just den här gruppen av människor i ditt liv. Ibland tilldelas du vänner genom familj och släkt och ibland har du inga vänner alls. Som normbrytande person lär du dig tidigt vad ordet anpassning betyder. Du vet hur du ska föra dig, prata och bete dig för att inte göra omgivningen obekväm. Samma sak med valet av vänner. Du väljer med risk att inte komma in på en nattklubb för att ni är ”för många”. Med risk att få en utskällning på tunnelbanan för att ”såna som ni” pratar för högt och tar för mycket plats. Med risk att du börjar hata dig själv för att stereotypen gör dig vettskrämd. Med risk att vara den du faktiskt är.
Det var längesedan jag kände mig tvungen att bli någon annan för andra människors komfort. Jag har hittat metoder för att ge såväl min svarthet som min kropp plats att existera. Fotografierna av mig som barn får mig visserligen att minnas en underlig tid i mitt liv då jag inte hade några andra alternativ än att anpassa mig. Men numera är inte livet längre lika skrämmande eller oöverkomligt som det en gång var på gatan där jag växte upp. I dag befinner jag mig någonstans mellan att vara rädd och att vara överlycklig – och jag är inte längre ensam. Jag har mina svarta vänner bredvid mig. Vi står och håller varandras händer på barrikaderna och skapar minnen på Beyoncé-konserter. Vi pratar om dejting. Om att dejta som svart och queer. Vi pratar om svarta män som dejtar vita kvinnor. Om mainstreamfeminism och en alltför exkluderande hbtq-rörelse. Vi skickar kärlekshälsningar till varandra och glömmer ibland bort att höra av oss. Vi varnar varandra för rasister på stan och nazister som fikar på Pride House. Vi drömmer om att lämna Sverige. Och om att inte lämna Sverige. Mina svarta vänner och jag delar erfarenheter och framför allt tror vi på varandra. Vi ifrågasätter inte saker vi upplevt.
Mina vänner vet hur viktig solsemestern är, inte för att komma bort en stund men för att ge kroppen tillräckligt mycket D-vitamin för att ta oss igenom det svenska, mörka vinterhalvåret. Ni vet varför jag sover med en silkessjal på huvudet. Ni vet vad wash n’ go, Jamaican black castor oil och box braids är. Ni förstår mig när tålamodet tryter när någon återigen vill känna på mitt hår. Ni bara vet.
Jag mår bra när jag är med er, vi skrattar och gråter tillsammans – och vi bråkar. Vi lyssnar på varandra och ibland avbryter vi varandras tankar. Vi tröstar varandra, backar varandra. Vi har varandras ryggar. Vi tar selfies, snapchats och skapar nya fotoalbum. När jag är med er är min upplevelse viktig, den är värdefull men den definierar inte hela mig. Jag kan ha en åsikt utan att stå som representant för alla svarta på jorden och med mina svarta vänner anklagas jag aldrig för att ha pratat för mycket om livet som svart. För vissa kan det komma som en överraskning hur viktigt det är för normbrytande personer att omge sig av människor med liknande erfarenheter. För några är detta säkert oerhört provocerande. Men för oss, för mina svarta vänner, är det överlevnad.
