Jag kan inte tro mina ögon. Den internationellt kända feministen Jac sm Kee, som sitter på en tatueringstol i södra Stockholm en novemberdag, liknar så mycket Lisbeth Salander. Ni vet, hon som är huvudperson i antirasisten, feministen och Millenium-författaren Stieg Larssons trilogi. (Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes). Som bekant blev Stieg Larssons böcker bästsäljare efter att han avled i november 2004. Samtliga Larssons böcker har filmatiserats och erhållit fina utmärkelser.
Jag kan inte låta bli att säga till Jac sm Kee att hennes längd, frisyr och tatuering på axeln påminner mig om Lisbeth Salander.
– Jodå, jag har också tänkt tanken, säger hon medan hon lämnar tatueringstolen för att hälsa mig.
Så småningom får jag veta att hon nosat upp denna tatueringsstudio och bokat in en tid där på sin lediga Stockholmsdag efter prisutdelningen.
– Vi har mer gemensamt än vad du har radat upp: Jag är en rökande feminist, är förtjust i datorer och har ägnat mig åt undersökande feministiskt arbete. Dock måste jag erkänna att hon är en aning starkare och briljantare än jag! Det finns många Lisbeth Salander på vår planet, för den som vill se. Några är bloggare, några ägnar all sin kraft åt att motarbeta våld mot kvinnor, några bildar nätverk för kvinnors grundläggande mänskliga rättigheter. Några vill skapa trygga miljöer för drabbade kvinnor, säger forskaren och feministen Jac sm Kee som kom till Stockholm för att hämta årets Stieg Larsson-pris.
Jac sm Kee tilldelas priset för sin kamp för ett fritt, öppet och jämställt informationssamhälle utifrån internets möjligheter, och i synnerhet, för kvinnors rätt till en fri tillvaro på nätet.
– Jag läste Stieg Larssons böcker precis när de kom ut på engelska. Jag fastnade direkt för Stieg Larssons feminism. Det var svårt att tro att en man hade skrivit böckerna. I Larssons böcker kunde vi få läsa om kvinnor som slår tillbaka. Det är vi kvinnor inte bortskämda med precis! Sakfrågorna Larsson tar upp är mina hjärtefrågor: Det globala våldet mot kvinnor, rasistiska strukturer runtom i världen, undersökande journalistik och teknikfrågor, inte minst internet.
Hur kommer det sig att du började engagera dig för kvinnors och flickors rättigheter?
– I min familj är jag den enda som är aktiv feminist. Visst diskuterade jag i tonåren då och då med min mor om kvinnors situation men det var annat som ledde till att jag började delta i kvinnokampen. Överallt, inte minst runt omkring mig såg jag kvinnornas svåra situation och diskriminering på olika arenor i mitt land. Så småningom började jag läsa all litteratur som fanns tillgänglig om diskrimineringen och våldet som kvinnor utsätts för såväl i mitt land som i övriga världen. Genast insåg jag att diskrimineringen av kvinnor var global. 2001 startade jag kvinnoorganisationen Women Aid, för att hjälpa kvinnor som drabbas av våld, som utnyttjas sexuellt, som berövas sin sin värdighet, ja grundläggande mänskliga rättigheter. Ju fler drabbade kvinnor jag mötte desto mer blev jag beslutsam om att hjälpa fler.
Women aid verkar i 55 länder och bedriver feministiskt arbete främst i Asien, Latinamerika och Afrika. Just nu är Jac sm Kees organisation mycket koncentrerad på att arbeta med sexuella rättigheter i Indien och Sri Lanka.
– Vi har inget fysiskt kontor. Vi finns där vi behövs. Min dator är mitt kontor, ler Kees som ständigt är på resande fot.
Några hävdar att vi har just nu en feministisk backlash eftersom många högerextrema, populistiska och konservativa partier har blivit så starka på sistone. Har det blivit svårare att vara feminist i dag? Är det långt kvar till jämställdhet mellan könen?
– Å ena sidan är fler kvinnor än någonsin är medvetna om sina rättigheter och tar plats i samhällen runt om i världen. Jag kan till och med lägga till att det finns ett erkännande av vår kamp och våra självklara rättigheter, säger Jac sm Keesom som också gärna vill tala om hoten mot kvinnors rättigheter:
– Å andra sidan finns tyvärr något slags backlash i till exempel i sociala medier. Vi kvinnor utmanar status quo i världen och det applåderas inte av alla. Och definitivt är det långt kvar till global jämställdhet, men vi får inte ge upp.
Sedan börjar vi tala om situationen för kvinnor i Malaysia som sällan uppmärksammas i internationella medier.
– Vårt land är mångetniskt och mångreligiöst. Vi har många problem med såväl vårt jämställdhetsarbete som yttrandefrihet. Pressen är kuvad av regimen. Vi har till exempel svårt att få utgivninsgtillstånd för kvinnotidskrifter. Jag måste också hylla Malaysias starka rörelse för mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnors rättigheter. Jag ska snart delta i en stor manifestation utanför Kuala Lumpur med mottot ”Ett rent och rättvist val” så att det inte fuskas i nästa års parlamentsval. Ännu har vi ingen lag mot könsdiskriminering. Och vi har en komplicerad lagstiftning: För landets muslimer har vi, i frågor som berör arvs- och familjerätt samt moral, sharialagar. För övriga medborgare har vi sekulära federala lagar. En kvinnas vittnesmål tilldöms inte samma vikt i shariadomstol som en mans. Kvinnoorganisationer har med jämna mellanrum kritiserat shariadomstolarna för domar som missgynnar kvinnor. Polygami tillåts bland muslimer i enlighet med sharialagar men inte bland de som lever enligt sekulära federala lagar, avslutar Jac sm Keen och går tillbaka till tatueringsstolen.
Och vad tatuerade Jac sm Keen? Inte den drake som Lisbeth Salander bär... Jag får veta vad Jac sm Keen har tatuerat men hon ber mig att inte skriva den i artikeln.
