”Stora delar av Europas befolkning – i Österrike snubblande nära en majoritet – är i dag redo att rösta på partier med politiken förankrad i den bruna mylla som vi trodde oss ha begravt för gott efter andra världskrigets fasor.” Det skriver Soraya Post i veckans EU-krönika med anledning av det österrikiska valet och i en halvtidsutvärdering av Feministiskt initiativs tid i EU-parlamentet.
Jag minns det som vore det igår. När jag och min medarbetare kliver ut genom Altiero Spinelli-entrén i EU-parlamenetet och ner för trapporna mot Place du Luxembourg.
Första arbetsdagen var slut framåt natten och vi var – trots alla energiresurser och alla sömnlösa nätter vi investerat under en lång och slitsam valrörelse – lyckliga. Fulla av kraft.
Vi skulle åstadkomma underverk. Smolket i bägaren var att inte bara Feministiskt initiativ lyckats ta sig in i EU-parlamentet. Två av mina nyvalda kollegor från Sverige var Sverigedemokrater.
När jag nu zoomar ut efter en lika lång arbetsdag ser jag ut över ett Europa där ett postnazistiskt parti med en hårsmån misslyckades med att besätta presidentposten i Österrike.
Hälften av väljarna röstade på Norbert Hofer från främlingsfientliga FPÖ, ett parti som grundades av gamla nazister kort efter andra världskriget.
I Frankrike leder just nu Marine Le Pen i opinionsmätningarna. Hennes parti, Nationella fronten, grundades också av nazister och kollaboratörer från Vichyregimen.
I Sverige är Sverigedemokraterna tredje största parti. Samma sak där; ett parti med rötterna i nynazismen.
Pratar man om detta möts man numera oftast av rynkade näsor och överseende leenden. Någon påpekar att man, enligt den så kallade Goodwins lag, förlorat debatten för att man tillgripit ”SM i nazireferenser”.
Men det är likväl en bister sanning.
Stora delar av Europas befolkning – i Österrike snubblande nära en majoritet – är i dag redo att rösta på partier med politiken förankrad i den bruna mylla som vi trodde oss ha begravt för gott efter andra världskrigets fasor.
För oss som har romskt eller judiskt påbrå – i mitt fall både och – är det en in på huden känd fasa att andliga barnbarn till de nazister, som mördade våra far- och morföräldrars generation, nu är nära att gripa makten i Europa på nytt.
Upplevelsen av skräckblandad surrealism blir inte mindre av att man skrattar åt oss när vi varnar för det som är på väg att hända. Igen.
Jag behöver andas. Zoomar ut ännu mer.
För visst finns det väl goda nyheter också? Visst har vi väl uträttat de mirakel vi föresatte oss att förverkliga?
Jag har nu suttit i EU-parlamentet på ett mandat för Feministiskt initiativ i exakt två år. Det börjar närma sig halvtid och jag har gjort en summering.
Vi har faktiskt lyckats med mycket – trots att vi bara har ett mandat, jag mot ett hundratal främlingsfientliga ledamöter:
-
Vi har bildat en tvärpolitisk grupp mot rasism med ledamöter från höger till vänster.
-
Vi har sett till att EU fått en feministisk utrikespolitik, med särskilt fokus på genus/hbtq.
-
Vi fick parlamentet, efter tuff strid, att kräva säkra aborter för krigsoffer.
-
Vi drev igenom en resolution om antiziganism, för första gången i parlamentets historia, bland annat med krav på en särskild minnesdag för Förintelsens romska offer den 22 augusti.
-
Vi arrangerade Romaveckan med ett 20-tal parlamentariker, företrädare för EU-kommissionen och hundratalet romska aktivister från civilsamhället runt om i Europa.
-
Vi fick parlamentet med oss på att kräva att FN:s nästa generalsekreterare blir en kvinna.
Det är ingen stolt tid för Europa.
Flyktingavtalet med Turkiet är en skamfläck. Men i EU-parlamentet håller vår linje än så länge ställningarna – och parlamentet kan faktiskt stoppa avtalet.
De högerextrema är fler än vi, men vi har gjort betydligt större avtryck i den konkreta politiska praktiken.
Jag tänker inte sitta med armarna i kors resten av mandatperioden. Det finns mycket kvar att göra. Men om Europa i framtiden ska få en mer feministisk och progressiv politik måste fler dra sina strån till stacken.
Så sörj inte. Mobilisera.
Så att vi i nästa val kan göra verklighet av förra valrörelsens mäktiga paroll:
”Ut med rasisterna, in med feministerna.”
