”Jag vet inte exakt vad vi ska göra, eller hur det ska gå till. Men vi måste sätta ner foten mot övergrepp samtidigt som vi slutar lära pojkar att de är potentiella våldtäktsmän. Pojkar måste kunna umgås med flickor utan att situationen sexualiseras och ses som farlig. Allt annat är vämjeligt”, skriver Sandra Dahlén och konstaterar att könsstereotypa förväntningar får konsekvenser för alla.
Killar är med råge överrepresenterade som förövare i sexualbrott. Just pojkar får under sin uppväxt lära sig att koppla maskulinitet till sin identitet. I det ingår aktiv sexualitet och att gå över gränser. Vi kan, ofta med rätta, klaga på vad de lär sig från porren, Hollywood, dataspel och reklam. Men starkast påverkan har såklart vi vuxna på barnen runt omkring oss i vardagen – runt middagsbordet, på fotbollsträningen eller exempelvis under lägret.
Som när min kompis åkte med sitt barn i årskurs 7 på klassresa. Två föräldrar till var med. Framåt kvällen skulle det göras upp om vilka barn som skulle sova var. En förälder ville få till en könsuppdelning mellan stugorna. Det blev i stället bara flickor i den ena stugan, och könsuppdelade rum i de två andra. På morgonen kikade en förälder in i en av stugorna och fick se att pojkarna inte längre låg i ”killrummet” – de hade tillsammans med sina madrasser flyttat över till ”tjejrummet”. Föräldern såg således flickor och pojkar sova i samma rum. Detta tolkade hen som en allvarlig incident, och kallade utifrån det de andra föräldrarna till akut möte. De andra två föräldrarna blev i sin tur förvånade, allt hade känts så lugnt. Föräldern, som inte hade pratat med något av barnen, menade att killarna i ena stugan hade ”trängt sig in” i tjejernas rum. Dialogen som följde, mellan föräldern och min kompis, var:
– Det här är allvarligt, killarna har trängt sin in hos tjejerna!
– Va, vadå trängt sig in?
– De har trängt sig in, det är jätteallvarligt!
– Hur vet vi det, har något hänt?
– Hörde du inte vad jag sa?
– Tänker du att något ska hända?
Inget svar.
Min kompis avslutade samtalet med att säga att hon skulle gå iväg för se hur läget är. Barnen låg på madrasser i den kalla stugan, med massor av kläder på sig, nerstoppade i sovsäckarna. Alla gav, en och en i enskilt rum, samma story till vad som hänt: Flickorna hade lagt sig i ett rum och pojkarna i ett annat. Flickorna hade tyckt det var kusligt och tjatade på pojkarna att komma över till deras rum. Pojkarna vägrade, bland annat för att de inte orkade släpa över madrasserna. När flickorna lovade att bära gav pojkarna med sig och alla somnade nöjda i samma rum.
Min kompis rapporterar detta för de andra föräldrarna, att ingen hade trängt sig in, att inget hemskt hade hänt, och konstaterar att det hela nu var utrett. Den upprörda föräldern fick det ändå till att situationen var allvarlig och att de inte kunde ansvara för att det hela skulle fortgå. Barnen blev särade på, könsmässigt, och surade då de haft det så mysigt. Jag kan även nämna att min kompis kollade stugan med bara flickor i, när hon ändå höll på. En tjej var glad över tillsynen – tjejerna från andra rummet hade trängt sig in i hennes rum och det var inte alls tryggt.
Mycket kan sägas om situationen ovan. Hur heteronormativ den är. Eller hur besatta vuxna är av att unga bara kan ha sex på just natten i sammanhang som inbegriper sömn. Men det handlade inte bara om att barnen skulle kunna haft sex. Det handlade även om att föräldern drog slutsatsen att pojkarna ”trängt sig in” i rummet, och att pojkar och flickor i samma rum är upprörande, farligt, en incident. Det är detta som riktigt rör runt i min mage. De 13-åriga pojkarna lärde sig att de inte bara avslappnat kan umgås som kompisar med tjejer. De fick signaler om att de ses som aggressiva, sexuellt aggressiva. Och händelsen är inte ovanlig.
Genom vardagliga situationer som dessa får barn gång på gång lära sig vilka som är förövare och vilka som är offer. De får lära sig att pojkar minsann bara vill en sak. Föräldrar till flickor kan uttala sig om att inga killar minsann ska få smyga runt deras lilla dotter. Och flickor får lära sig att vara rädda för just pojkar – akta sig, ha strategier, aldrig slappna av. Pojkar får gång på gång höra och läsa mellan raderna om vad som förväntas av dem, och vad de är kapabla till. Och i de allra flesta fall, när pojkar verkligen är på flickor, brukar det ju i stället negligeras av vuxenvärlden med ingångar som att ”pojkar är nyfikna”, ”pojkar kan inte riktigt hålla sig” och ”killar har svårt att visa känslor och är därför dumma mot tjejer de gillar”. Denna flathet från vuxenvärlden är en annan sida av samma mynt som situationen på lägret – killar går över gränser sexuellt – så är de. Så antingen läser vi in det i situationer som inte alls har med sex att göra, som när flickor och pojkar sover i samma rum. Eller så ser vi det som helt normalt och inget att bry sig om. Men budskapet till pojkar blir detsamma: Boys will be boys.
Vi vuxna måste ta en allvarlig funderare på hur vi ska förhålla oss till allt detta. Och jag menar inte bara förbjuda vissa dataspel eller träna empati med killar. Vi måste börja sända ut helt nya signaler. Vi måste rycka bort grunden för sexuellt våld. Men utan att för den skull missa eller negligera det våld som pågår. Vi måste alla ta oss en ordentlig funderare över hur vi ser på maskulinitet, makt och sexualitet, och vi måste börja se på barn på nya sätt. Vi måste förutsätta, förvänta oss och kommunicera nya saker. Jag vet inte exakt vad vi ska göra, eller hur det ska gå till. Men vi måste sätta ner foten mot övergrepp samtidigt som vi slutar lära pojkar att de är potentiella våldtäktsmän. Pojkar måste kunna umgås med flickor utan att situationen sexualiseras och ses som farlig. Allt annat är vämjeligt.
