”Det går inte annat än att konstatera att det är normaliserat att kvinnors rättigheter kränks, det tas helt enkelt inte på allvar”, skriver Ann-Margrethe Livh och Clara Lindblom, båda borgarråd i Stockholm för Vänsterpartiet, med anledning av den senaste tidens uppmärksamhet kring sexuella övergrepp och trakasserier, samt viktiga samhällsaktörers bristande bemötande av offren. De lovar prioritera åtgärder som gör de offentliga utrymmen trygga.
Mäns våld mot kvinnor är fullkomligt oacceptabelt och måste stoppas. Det är vi alla överens om. Men hur vi arbetar mot våldet är avgörande för om vi kommer att nå målet om ett jämlikt samhälle. Den gemensamma nämnaren för våldet är inte etnicitet, utan att det utförs av män.
I dagarna har vi sett ett antal fall av sexuella övergrepp, trakasserier, våld, hot och kränkningar uppmärksammas. Det är avskyvärda handlingar som beskrivs, och det är tyvärr inget nytt. Tjejers och kvinnors möjligheter att röra sig fritt i det offentliga rummet är begränsade, och när det inte är fråga om faktiska övergrepp så handlar det om en rädsla för övergrepp som är så stark att vi tar omvägar på vägen hem och byter plats på tunnelbanan för att undvika kontakt med potentiella förövare.
När ett övergrepp väl sker kan vi inte förlita oss på att de institutioner som ska vara på vår sida faktiskt är det. Vi ser gång på gång att offer för sexuella övergrepp ifrågasätts av både polis och rättsväsende på ett sätt som är otroligt kränkande. I ett aktuellt fall, vid en ungdomsfestival i Stockholm, har polisen uppenbarligen brustit i sitt handlande. Det går inte annat än att konstatera att det är normaliserat att kvinnors rättigheter kränks, det tas helt enkelt inte på allvar.
Och trots att medierna just nu svämmas över av tjejer och kvinnor som berättar om hur de utsatts för sexuella trakasserier och ofredanden i alla möjliga olika sammanhang och av alla möjliga olika sorters män – av klasskamrater, av chefer och av manliga vänner, så ser vi nu grupper som försöker få det här att handla om etnicitet. Trots alla berättelser, all statistik och alla tjej- och kvinnojourers arbete i decennier finns det de som hävdar att det här skulle vara ett nytt problem. Vi vet att det inte är sant. Vi vet att den gemsamma nämnaren för mäns våld mot kvinnor är att det utförs av just män. Och vi vet att undervisning om kvinnors rättigheter behövs inom alla grupper, inte bara inom vissa.
Vi behöver genuspedagogik redan i förskolan, vi måste stödja unga tjejers organisering i skolan, vi måste säkra ett ökat och långsiktigt stöd till tjej- och kvinnojourer, vi måste uppvärdera kvinnors arbete och vi måste genomföra fler åtgärder som gör att offentliga utrymmen är trygga.
Vi feminister ute i kommunerna använder och måste fortsätta använda och utveckla de medel vi har till hands för att åstadkomma förändring på lokal nivå. Det handlar om att styra resurser och prioritera rätt. I förskolan, i skolan, på arbetsplatserna, på äldreboendet, på badet och på ungdomsfestivalen. Det är en fråga om demokrati. Vi tjejer och kvinnor ska ha precis lika stort utrymme och precis samma tillgång till det offentliga rummet som männen och vi ska känna oss trygga och fria i vår egen stad.
