En röd tråd under West-Pride 2016 är kritiken av pink-washing och bristande politisk aktion
utanför Pride-veckan. En annan är hbtq-världens egna förtryckar-tendenser. Jag har valt
att sammanfatta tre programpunkter som belyser vikten av självkritik och komplexitet i den
feministiska debatten inom skilda områden, på olika sätt.

Våldtäktsstigma och upprättelse

När jag lyssnar till Alex Alvina Chamberland är min enda önskan att jag tagit del av dessa tankar
tidigare. ”En av de värsta sakerna med att bli våldtagen är narrativet om det förstörda storgråtande
offret, vilket avkräver den utsatta på specifika reaktioner,” beskriver Chamberland. I den starka
diskurs som förutsätter att förövaren är alltigenom ond och att offrets sexualitet är besudlad och
evigt präglad av våldtäkten lämnas inget utrymme för alternativa berättelser. Arketypen ”ond
våldtäktsman” gör att den som inte klassas som fundamentalt ond kan identifiera/s sig med en sådan
handling. Våldtäkt är ett strukturellt problem och bör behandlas som sådant.

Ingen tvekar det ringaste på att våldtäkt är en vidrig handling, men för att komma vidare i
den feministiska kampen måste debatten göras mer komplex snarare än att representeras av
mediernas gottande i hemska detaljer. Ett av problemen som tillkommer en sådan retorik är
återskapandet av marginaliserad yta för potentiella brottsoffer. Post-strukturalisten Sharon Marcus
har beskrivit historien om våldtäkt som ett sätt att skapa varnande exempel där cismannen blir ett
”subject of violence”, vilka alla andra lär sig att frukta. Att våldtäkt är det värsta som kan hända,
utifrån en cis-normativ diskurs, härstammar från idén om den rena kvinnliga oskulden, en förlegad
stereotyp värd att motverka genom en utökad bild av femininitet, menar Chamberland i en relaterad
kritik. Vi behöver belysa vikten av preventivt arbete och fördjupad intersektionell analys.

Visst
sympatiserar Chamberland med samtyckeslagen, men lagar hjälper sällan papperslösa våldtäktsoffer
eller personer i prostitution. Statistiken skvallrar även om en påtaglig men icke-erkänd ras-profilering i svenskt
rättsväsende. De fall där en vit ciskvinna anmält en svart cisman undersöks mycket mer noggrant än
tvärt om. Det specifika problemet med den juridiska aspekten som fundamental upprättelse är att en
övergripande majoritet aldrig kommer uppnå detta.

Flykting och hbtq

Hur påverkar regeringens förändrade asyllagstiftning hbtq-personer på flykt? Trots prat om
synliggöranden av förtryck, är det med frustration Hans Linde (V) betraktar vad han kallar en
stillastående utveckling av hbtq-flyktingars rättigheter. När kategorin ”särskilt utsatt situation”
försvinner, i kombination med tillfälliga uppehållstillstånd, löper denna grupp stor risk att falla
mellan stolarna. När fördömd sexualitet ligger till grund för flykt är orsaken till nekad asyl oftast
rotad i misstro och hänvisas till bristande bevis. ”Det har också visat sig att ju senare en person
kommer ut, desto mindre chans att få asyl,” påpekar Linde. Dessutom kan begrepp vara kulturellt
kodade, vilket kan medföra skillnader mellan sätt att tala om sexualitet och könsidentitet på.

Vidare
kan tolkens fördomar vara avgörande för om hbtq-flyktingen vågar öppna sig om orsaken bakom
flykten. Under frågestunden påpekar Edward Summanen från RFSL ungdom att transpersoner blir
särskilt drabbade i fråga om tillfälliga uppehållstillstånd. Summanen belyser bland annat paradoxen
i att den som tvingats till flykt på grund av könsidentitet riskerar att nekas könskorrigerande vård
med hänvisning till att personen senare kommer utvisas.

Nima, 26 år, som inte vill uppge sitt efternamn, beskriver frustrationen i att behöva dölja sin sexualitet på asylboendet för att
inte utsättas för hatbrott. ”Garderoben” påminner om isoleringen Nima upplevde i Iran. Trots kritik
om risk för segregation i fråga om öronmärkta hbtq-platser, menar både Nima och Linde att detta
är ett sätt att skapa trygghet för den nyanlända. Ingen ska påtvingas ett sådant boende – men det bör
finnas en valmöjlighet, menar Linde.

White Pride

Under punkten ”White Pride” erbjöds vi lyssna till Halima Handulleh, Samuel Girma, Juliet Atto,
Dorna Behdadi och Sayna Behdadi samtala om vikten av separatistiska rum. En skulle kunna önska
att myten om det universellt öppna rummet, platsen där alla behandlas efter principen om jämlikhet
hörde de nyliberala förespråkarna till. Men när Handulleh läser upp ett mail som kommit på
villovägar, i vilket en av West Prides styrelseledamöter uttrycker sin starka aversion mot
separatistiska rum då sådant är: ”snävt, egoistiskt och essentialistiskt,” kan en inte annat än rodna.

Ilska vore kanske mer passande, men vad mejlet påvisar är något panelen är väl medveten om:
Vithetsnormen inom den queera rörelsen. Samtliga deltagare hänvisar till ett intersektionellt
perspektiv: Den förtryckta kan vara förtryckare samtidigt. Det finns en maktaspekt i den uteslutande
praktiken, förklarar Girma.

Separatism är inte ”omvänd rasism” eftersom det omöjligt kan leda till
att en vit person utestängs från bostadsmarknaden eller nekas jobb. Kanske är separatism
skrämmande för att det är vad Atto beskriver som: ”En metod, ett verktyg för att motverka rasism.
Separatism är en positiv sak där vi finner styrka tillsammans.” Och förmodligen stämmer Sayna
Behdadis analys: Det handlar om att vita känner sig kränkta och rädda för att bli left out.

Paraden

Glädje, kärlek och aktivism genomsyrar söndagens avslutande Pride-parad. Men våra tankar går
givetvis även till offren i Orlando. Påminnelsen om våld och hot mot vissa kroppar ligger möjligen
till grund när jag och mina vänner vänder oss till polisen då två män maskerade med täckande
gasmasker, tyska militäruniformer och stora ryggsäckar patrullerar runt Poseidon.

Vi glömmer inte
terrorismen i Trollhättan, lika lite som vi kommer glömma hatbrottet i Orlando. Men vi måste
fortsätta göra gemensamt motstånd, trots att intern kritik är aldrig så viktig. Jag lämnar årets festival
i djup sympati med West-prides ordförande Tasso Stafilidis, som på West Prides hemsida kommenterar händelsen i Orlando såhär: ”Vårt gemensamma arbete kommer att fortsätta och det är just attacker som den i Orlando som bevisar att vårt arbete är livsviktigt.”