Som likhetsfeminist har Camilla Carnmo svårt att köpa idén om ett fredligt kvinnligt väsen. Hon har läst Yoko Onos nyutgivna bok Woman Power och säger ja tack till både kvinnokraft och fred: ”Men kamp? Politik? Samtal? Vi kan väl inte bara sitta och fredligt vibrera fram lugn och ro i universum?” För Carnmo stannar bokens behållning vid konstverken från förr.
Yoko Onos konceptuella konst är till synes enkel, men underfundig och supersmart. Rolig, politisk, poetisk. Existientiell och filosofisk. Den stora utställningen på Louisiana för några år sedan var en upplevelse på flera plan, som väckte – krävde – tankar, känslor, frågor, leenden.
Förlaget Bakhåll har tidigare publicerat flera av Yoko Onos böcker, fina böcker som är mer konst än litteratur, översatta från engelskan. Nu publicerar de, i samarbete med Yoko Ono själv, hennes senaste bok, på originalspråk. Det vill säga: den är på engelska. Den innehåller både gammat känt material och nyskrivna texter i en vackert inbunden knubbig kvadrat.
Den inleds med Cut Piece, en performance där Yoko Ono satt framför publiken som fick klippa bitar av hennes kläder. De bitarna skulle de sedan skicka med posten till en vän. Cut Piece är stark. Att sitta stilla medan främmande människor klipper sönder dina kläder. Mer och mer tyg försvinner, du blir mer och mer naken. Saxar är vassa. Det är en tillitsövning. Det är vackert. Och verket föregår Marina Abramović som tio år senare, 1974, iscensätter en betydligt brutalare variant på Cut Piece när hon delar ut en mängd föremål, både snälla och livsfarliga, till publiken och låter den använda dessa som de önskar på hennes kropp. Inga restriktioner.
Liten behållning
Yoko Ono använder också sig själv i sin konst men blir aldrig destruktiv eller farlig. Tvärtom. Hon är som en sån där äkta hippie som pratar om fred och blommor och universum. Hennes och John Lennons Bed Piece är med i boken. Och korta nyskrivna texter om Woman Power, som boken heter.
Det blir svårt för mig som svensk likhetsfeminist från 1970–talet att köpa Yoko Onos idéer om ett speciellt fredligt kvinnligt väsen. Om kvinnan som natur, renhet och harmoni. Woman power ja tack och fred också, ja tack hemskt gärna. Och krig har ju aldrig varit lösningen så fred måste rimligtvis vara det. Men kamp? Politik? Samtal? Vi kan väl inte bara sitta och fredligt vibrera fram lugn och ro i universum? Det kan en ju tycka vad en vill om, men bokens nya texter, framtagna i samarbete med Bakhålls förläggare Örjan Gerhardsson, hamnar ibland väldigt nära väggordspråk av låtsasslitna träbokstäver. Platt och svårt att hitta mening i. Kanske skulle de kunna lyfta och bära om de sattes i ett annat sammanhang. Nu är det konstverken från förr, till exempel fotografier och texter från Cut Piece, Bed-in for Peace och från Film nr 13, Fly, som är bokens stora behållning. En fin behållning, men liten.
