”Den här veckan har vi talat mycket om kommunikation, ledarskap och mediekunnighet. Som expert på dessa områden är det verktyg jag använder för att stärka kvinnor så att de kan finna sina verkliga röster. Jag arbetar med kvinnor som inte passar den snäva och endimensionella definitionen av kvinna eller flicka som medierna upprätthåller. Det handlar om etniska minoriteter, hbtq-personer, kvinnor med funktionsnedsättning, och kvinnor som lever så kallat ”okonventionella” liv. De som har andra och ofta underrepresenterade perspektiv.

Astute Radio stärker dessa kvinnors röster, och genom att göra det utmanar vi stereotyper om kön och annat. Dessa kvinnor är ledare och förebilder för de bryter mallen som ålagts dem. De har en annan berättelse att dela med sig av.

Genom att ge vår publik tillgång till sådan information och tillåta kvinnorna jag arbetar med att fritt uttrycka sig kan jag förändra attityder. Dessa kvinnor blir sina egna förkämpar för förändring. Att bara sätta en mikrofon framför en kvinna och be henne säga vad alla andra redan säger kommer inte förändra status quo.

Och låt mig tala om för er – att förändra attityder är möjligt. Kvinnorna jag arbetar med lär sig att ställa frågor, och omdefiniera hur de ser sig själva. De talar med större självförtroende om de saker som verkligen betyder något för dem. I takt med att publiken får tillgång till ny information, börjar denna publik att reflektera över hur egna omedvetna fördomar och stereotyper begränsar deras val.

För att förändra hur vi ser oss själva och våra medmänniskor – för att utbilda oss själva – behöver vi tillgång till olika uppgifter, åsikter och erfarenheter. Så var kommer medierna in i den här bilden?

Som en mäktig kraft, när avsikten med etiska medier är att folkbilda snarare än bara göra vinst eller vidmakthålla smala perspektiv, det måste finnas mediefrihet.

Så passande att det i dag, den 10 december 2015, är den internationella dagen för mänskliga rättigheter då artikel 19 i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 slår fast att: ”Alla har rätt till åsikts- och yttrandefrihet; den här rättigheten inkluderar friheten att hysa åsikter, utan ingripanden, och att sprida upplysningar och idéer via varje slags uttrycksmedel, utan hänsyn till gränser.”

Låt oss i all hast bryta ner dessa begrepp:

Vi utövar alla yttrandefrihet varje gång vi sprider fakta, information eller en åsikt. Vi delar information i olika utsträckning, kopplade till olika begränsningar, såsom sekretess, förtalslagstiftningar och – mycket viktigt – hur säkert det känns att uttrycka oss.

Rätten till information är var och ens rätt att ta del av information som innehas av offentliga organ och myndigheter, att undersöka den och vid behov begära förtydliganden. I princip ska medier vara fria att söka, ta emot och sprida upplysningar på olika sätt utan ingripanden. Regeringars, företags, och andra institutioners transparens är avgörande, med tanke på hur stora kvantiteter av uppgifter de innehar om oss och de beslut de fattar å våra vägnar. Pressfrihetsdagen den 3 maj är en påminnelse för regeringar om deras plikt att respektera och upprätthålla rätten till yttrandefrihet som artikel 19 inbegriper.

Tillgång till information är möjligheten att erhålla den information du vill när du behöver den. I takt med att världen blir mer digitaliserad blir tillgång till information och ny teknologi avgörande för dessa koncept. Att främja jämställdhet i och via medier kräver stöd till verktygen för kommunikation, inklusive sändningskvalitet, elleveranser, tillgång till nätverk för telefoni, smarta telefoner kontra dumma telefoner, samt internet. I många delar av världen är tillgången till ny teknologi liten eller obefintlig och kvinnor är värst drabbade. Under sådana omständigheter har frihetsklausuler liten betydelse.

Tillgång till information och frihetsklausuler är viktiga för alla – kvinnor och män. Kvinnors och mäns relation med medier är emellertid inte jämlik.

Vi vet att mångfald leder till bättre resultat, men det är ett faktum att antalet män överträffar antalet kvinnor i beslutsfattande roller inom medieorganisationer. Vi vet också att beslutsfattare sitter på nyckeln till förändring. Konsekvensen är att rådande tänkesätt dominerar hur vår information produceras och sprids.

Till exempel var andelen kvinnor i etermediebolagens styrelser i Storbritannien, där jag är baserad, 26 procent vid senaste granskningen. Ironiskt nog ropar samma mediebolag efter fler kvinnor i börsbolagens styrelser. Medan Sheryl Sandberg på Facebook säger åt kvinnor att ta plats ska vi vara medvetna om att endast två av de 14 direktörerna i styrelsen för Facebook är kvinnor.

Om demokrati beror på människors förmåga att uttrycka sig för att forma samhället de lever i, vilka är det som formar vårt samhälle? Generellt sett går det fyra män på varje kvinna bland experter, medverkande och gäster. I dominerande nyhetsprogram är sannolikheten 2,5 gånger större att män presenterar och rapporterar än att kvinnor gör det. Statistiken ser än sämre ut för etniska minoriteter, hbtq-personer, kvinnor med funktionsnedsättningar och kvinnor över 50.

Kvinnor i beslutsfattande roller i medieorganisationer ökar sannolikheten för att nyhetsinslag ska inkludera kvinnor, lyfta fram diskriminering på grund av kön och utmana stereotyper. I allmänhet är det inte kvinnor som äger eller leder medier, utvecklar riktlinjer eller har trygga anställningsförhållanden. Jag tillhör en stolt minoritet – som bryter mot mallen för medieägare och utmanar status quo.

Tillgång till information och mediefrihet är särskilt viktig för kvinnor. Kunskap är makt. Exempelvis kan information om löneskillnader, styrelsesammansättning, lagar, politik, sexuella och reproduktiva rättigheter, förebilder, finansiella intressen, tillgång till mikrofinansiering, hur den som tar hand om familjemedlemmar med smittosamma sjukdomar bäst skyddar sig, hjälpa kvinnor att överleva och blomstra.

Men att tillämpa principerna om tillgång till information och mediefrihet är ibland dödligt. Sedan 2000 har över 600 journalister och mediearbetare dödats. Den 25 november, internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor, lyfte internationella journalistfederationen, IFJ, fram hur nättrakasserier och hot ökat specifikt mot kvinnor i journalistiken. Hot och våld, inklusive våldtäkt, kan inkräkta på demokratin när halva befolkningen tystas, antingen av andra eller av självcensur för att undvika att de själva eller familjen skadas.

Yttrandefrihet och jämställdhet går hand i hand. Att använda yttrandefrihetsbestämmelser för att tysta kvinnor genom nättrakasserier och hot går emot själva grunden och principerna de byggdes på.

Temat för det här panelsamtalet berör så många frågor om hur mediebranschen fungerar, dess innehåll och landskapet i vilket det verkar. Med min bakgrund inom regelefterlevnad i finansvärlden ställer jag mig frågor som: Vilka effektiva mekanismer för styrning och ansvarsutkrävande finns på plats kring medieägarskap? Hur hanteras tillgång till ny teknologi? Vilka är riskkapitalisterna som finansierar växande telekom-, teknik- och medieföretag? Varför finansierar de dem och är jämställdhet något de överväger i sina beslut? Vilka konsekvenser har trenden med digitalt som standard – där regeringar och företag tvingar ut människor på nätet? Bör en algoritm eller robot skräddarsy medieinnehåll baserat på vad den tror att vi borde se? Varför får du och jag olika resultat när vi söker på samma begrepp? Varför rankas betalt innehåll högre vid sökningar? Hur ser balansen mellan vinst och vår rätt till information och yttrandefrihet ut? I en ekonomisk modell som bygger på ”vinst-till-varje-pris” tycks jämställdhet ha varit den stora förloraren.

Därför måste vi vara tydliga med vad medierna är till för. Är det för information, underhållning eller bara affärer?

Vad betyder mediefrihet om det finns en mångfald av informationskällor men människor inte har kompetens att granska informationen kritiskt? Medie- och informationskunnighet kan vara till hjälp vid utvärdering av presentationsstilar, vinklar och alternativa tolkningar av vad som presenteras. Tanklös konsumtion av information är farligt och kan upprätthålla könsstereotyper och ojämlikhet.

De mest förrädiska stereotyperna är de som reducerar kvinnor och flickor till sexobjekt – och därmed begränsar deras livsval. Dessa stereotyper är så inbäddade och förstärkta att när kvinnor och flickor inte begränsas av andra, begränsar de sig själva omedvetet.

Trots de dominerande budskapen är kvinnor mer än sina kroppar. De bidrar till vetenskap, teknologi, kunskap och samhällsutveckling. Utan tillgång till dokumentation, statistik och information, utan friheten att gå utanför konventionella modeller och tänkande, hur ska vi få höra talas om Rosalind Franklin, som bidrog till upptäckten av DNA, om aktivisten Dorothy Height, eller utmana uppfattningen att vi nått jämställdhet, som en del tror är fallet?

Utan tillgång till information och yttrandefrihetsbestämmelser, hur kan vi avslöja politik och fördomsfulla mekanismer som kränker våra rättigheter och demokratin? Och tvärtom, hur kan vi kämpa för de människor och mekanismer som upprätthåller våra rättigheter ifall vi inte känner till dem på grund av censur, vilken skepnad den än tar sig? Vi behöver tillgång till information och yttrandefrihetsbestämmelser för att engagera oss i offentlig debatt och rådgivning – för att göra våra röster hörda.

På kort sikt, medan vi väntar på att mediernas innehåll och representation av kvinnor utvecklas, kan större medie- och informationskunnighet hjälpa oss att kritiskt utvärdera den information vi konsumerar.


Yttrandefrihet börjar på hemmaplan, och vi måste alla tänka på hur vi främjar den inom vår egen sfär.”