Den 2 december fyllde den svenska tryckfrihetsförordningen 250 år, och det har föranlett många debattinlägg och samtal om yttrandefrihetens ställning i världen. Bland annat uppmärksammades dagen av Kungliga biblioteket, med ett lunchsamtal om den hotade yttrandefriheten i Sverige.
Samtalet hölls av författaren Elisabeth Åsbrink, och närvarade gjorde Elisabeth Ohlson Wallin, konstnär, författaren Gellert Tamas och Björn Wiman, kulturjournalist på DN.
Riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg inleder samtalet med att säga att tryckfriheten aldrig får tas för given, något som också Åsbrink berör i en inledande reflektion: Politikens fundament är att mötas och tala tillsammans.
Gellert Tamas är aktuell med en bok om svenskt näthat, men hans tänkta författarsamtal på Akademibokhandeln ställdes in på kort varsel på grund av säkerhetsrisker, berättar han. Bokhandeln backade efter några samtal och erbjöd samtal bakom stängda dörrar efter stängningsdags.
– Det är symboliskt med tanke på att samtalet skulle handlar om det hat och hot som påverkar och skrämmer samtalet. Jag ställer inte upp på att öppna möten ställs in, säger han. Vi ska inte anpassa oss. Men det är den utvecklingen vi har sett. Detta är Sveriges största bokhandelskedja, som inte vågar ha ett öppet författarsamtal i den största butiken i centrala Stockholm.
Björn Wiman menar att det vi ser nu ligger i tangentens riktning.
– Det understryker att det är allvar nu. Det är värden som är i fara. Vi har ett parti vars nästa stora fråga kan bli att tysta media. Björn Söder sade nyligen explicit att de ska omdana public service. Vi har sagt oss i många år att dessa populister inte menar det de säger, att det är ett spel för gallerierna. Men de som inte tagit dem på ordet kommer att bli bittert besvikna, säger Wiman.
Hatet har kommit närmare
Elisabeth Ohlson Wallin har lång erfarenhet såväl av hat och hot som av diskussioner om yttrandefriheten, och på lunchsamtalet har hon med sig ett foto med en barbröstad Lars Vilks.
– För tjugo år sedan, med min Ecce homo-utställning om Jesus så fanns ändå en glädje hos muséerna att visa de obekväma fotografierna fastän det kom många hot. Det jag upplever nu är att dessa bilder har blivit farligare i dag än då. Det har förändrats. Nu är utställarna mer nervösa. Jag har blivit mer nekad. Det skulle aldrig ha hänt för tjugo år sedan, säger hon.
Hon fortsätter med att beskriva reaktionerna på ett mer sentida verk, Kungamiddagen. Numera kommer hatet fram mycket effektivare genom nätet. Just därför har det blivit grövre och fått ett helt annat genomslag.
Gellert Tamas påminner om att det var under den tiden, för lite mer än tjugo år sedan, som Ny demokrati försökte hetsa mot islam och varna för att alla svenskar skulle tvingas be mot Mecka. Men det var början till slutet för partiet, för då gick budskapet inte hem. Väljarna trodde inte på det. SD har däremot lyckats med budskapet, säger Tamas.
– SD är tydliga med vad de vill göra, säger Tamas, och får medhåll från de övriga. I Ungern har vi sett precis vad de vill göra. I Polen sker det också öppet, och vi ser sådana uttalanden också i Sverige. De har varit helt bidragande till samtalsklimatet på nätet. 2011 startade de Avpixlat, i uppenbart samarbete med partiledningen, fastän de förnekar det.
”Får SD mer inflytande kan jag inte fortsätta”
Är ni alla tre överens om att SD är det huvudsakliga hotet mot yttrandefriheten i dag, frågar Åsbrink.
– Som konstnär måste man söka pengar. Där har jag märkt att många mer och mer tänker in SD i projekten. Många projekt kommer helt enkelt att stoppas om SD vinner inflytande. Vi står och balanserar på gränsen. Får de mer inflytande kan jag inte fortsätta att verka som konstnär, säger Elisabeth Ohlson Wallin.
– På ett politiskt plan är SD det stora hotet, säger Gellert Tamas. De är öppna med det i sina förslag, men det är samma utveckling internationellt. Se bara på USA och Ungern. Lågt valdeltagande gav Fidesz två tredjedels majoritet, och USA fick Donald Trump.
Men innan allt detta fanns ju också hat, påpekar Elisabeth Åsbrink och nämner den gamla filmen Life of Brian, Salman Rushdie, et cetera. Hon ifrågasätter om beskrivningen verkligen stämmer att det är värre nu eller om vi inte alltid har haft hat i debatten.
På den tiden fanns ändå en enad linje, menar Wiman. Hatet fanns i marginalerna.
– Det som har hänt nu är att offentligheten har blivit som en hästsko, där det är svårare och svårare att hålla sig kvar i mitten, utan att halka ner. De båda ändarna, extremerna, närmar sig varandra med sin polariserade världsbild, och det är svårt för majoriteten att göra sig hörd i det högljudda debattklimatet, säger han.
Wiman varnar för att det stora hotet egentligen kommer från all extremism, även islamism som är skrämmande lik högerextremism. De hatar samma grupper, och hela demokratin.
– IS-företrädare har uttryckt det så här, att ”vi slår mot mellanrummen. Vi vill att folk ska ta ställning, för eller emot oss”. Det är så extremismen arbetar, skjuter Tamas in.
Ändå står vi här och samtalar, och Tamas har inte blivit tystad. Det råder heller inte vad man kan kalla tystnad i sociala medier. Kanske mår yttrandefriheten rätt bra ändå, frågar Åsbrink pedagogiskt.
– Kanske är det svårare för en som Lars Vilks? Hon pekar på Ohlson Wallins medhavda inramade foto.
– Min bild på Vilks är väldigt laddad, svarar hon. Han har blivit en höger- eller vänsterfråga.
Björn Wiman ställer sig skeptisk till Lars Vilks gärning, men försvarar hans rätt att höras.
– För många agerar han inte på ett sätt som framstår som psykologiskt trovärdigt, reflekterar Wiman. När han dödshotas poserar han med yxa i Expressen, och deltar på en counterjihadistisk konferens. Samtidigt, när Vilks ville komma på bokmässan, blev det ett enormt säkerhetspådrag. Det var gripande – samhället kan faktiskt, om vi vill. Bokmässan välkomnade honom som alla andra och tog ansvar för hans säkerhet.
Gellert Tamas reflekterar över de kommersiella företagens ansvar.
– Förr diskuterade vi institutionernas roll för yttrandefriheten, i dag handlar det om företagen, exempelvis Akademibokhandeln. De beter sig som om de inte hade ett ansvar som kulturell aktör. Det sänder signaler till författare, som redan är utsatta. Jag vet att jag kommer att bli utsatt när jag skriver om de här ämnena. Ska jag orka skriva, och förlagen våga satsa, om inte sedan bokhandeln gör sitt? Näthatet påverkar. Folk vågar inte ställa upp. Under 30 år som journalist och författare har jag aldrig varit med om detta när jag har gjort research till en bok.
