I mitt arbetsrum hänger en jättefin affisch. ”Internationella socialistiska kvinnodagen – 8 mars historia”. Affischen illustrerar ett antal nedslag i händelser av kvinnors internationella kamp sedan slutet av 1800-talet. Denna affisch spreds via Grupp 8, den största kvinnoorganisationen under 1970-talet i Sverige, och dekorerade många kvinnogruppers lokaler runt om i landet. Längst upp till vänster börjar historien med en ruta från 1857 där några textilarbeterskor i USA illustreras under en demonstration. Kvinnorna har plakat med kraven: ”Shorter work time”, ”High wages”, samtidigt som de konfronteras med polisen.

Foto av affischen Schmitz utgår ifrån.

I en annan ruta illustreras strejkande sömmerskor vid en ”picket line” (blockad, reds anm) i USA från 1908, krävande lika lön och rösträtt. Affischen ger oss också information om att det år 1908 pågick en all-rysk kvinnokongress. I nästa ruta läser jag ”1910 Tyska husmödrarna stormar matstånden”. Några händelser från kvinnors kollektiva kamp kring förra sekelskiftet, en kvinnohistoria som vi började gräva fram under den andra vågens feminism.

Kamp blev till kunskap om historien

Själv organiserade jag mig i Kvinnoligan i Lund i slutet av 1971 (vi var många som ville gå med men fick vänta flera månader då man inte kunde hantera den stora uppslutning som blev!). När den upplöstes 1973 hamnade jag i ett tomrum, vad skulle jag nu göra med mitt liv? Det blev bland annat en fördjupning i arbetarkvinnors fackliga och politiska mobilisering kring förra sekelskiftet i Sverige men också ett utforskande av hur kvinnofrågan drevs inom Andra och Tredje internationalen, inte minst av kvinnor som Clara Zetkin och Alexandra Kollontaj.

Arbetets kvinnor i Malmö (som hade brutit sig ur Grupp 8 i Stockholm 1973) blev min nästa kvinnogrupp och tillsammans med Grupp 8 i Malmö och Lesbisk front tog vi årligen initiativ till att organisera den internationella kvinnodagen kring krav som stod på den kvinnopolitiska dagordningen.

Arbetslöshet, en feministisk fråga

En av de största mobiliseringarna var den nationella kampanjen mot kvinnoarbetslösheten år 1978. Inspirationen fick vi från den danska kvinnorörelsen, Rødstrømperne. Förberedelserna började redan hösten innan med tillsättandet av olika arbetsgrupper, möten i förorterna Kroksbäck och Lindängen, kontakt med fackföreningar, appellmöten på lördagar i centrum, försäljning av kvinnotidningar både i bostadsområden och utanför typiska kvinnoarbetsplatser, utställning på stadsbiblioteket om kvinnoarbetslösheten.

Kampanjen avslutades på den internationella kvinnodagen med ett möte på Ungdomens hus dit 300 personer kom. Lördagen efter demonstrerade kvinnorörelsen i Malmö kring kraven: Kvinnans rätt till förvärvsarbete – arbete åt alla. Bra daghem och fritidshem åt alla barn. 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön utan tempouppskruvningar.

Kvinnodagens uppkomst…

Initiativet att organisera en särskild internationell kvinnodag togs av den tyska vänstersocialdemokraten Clara Zetkin vid den internationella socialistiska kvinnokongressen i Köpenhamn år 1910. Resolutionen fastställde att det var de socialistiska kvinnorna som skulle arrangera denna dag, och i första hand användas för en agitation för kvinnorösträtten. Vidare betonades att kvinnodagen skulle ha en internationell karaktär och förberedas ordentligt. I en pamflett av Alexandra Kollontaj från 1920 ”Mezhdunarodnyi den’ rabotnitz,” (”International women’s day”) skriver hon att även om Zetkin drev frågan på konferensen så kom det ursprungliga initiativet från de socialistiska kvinnorna i USA som organiserade jättedemonstrationer och möten runt om i landet i februari 1909 med krav på politiska rättigheter för kvinnor.

Jag fortsätter att titta på affischen. Där illustreras i en ruta också de tyska kvinnor 1911 som demonstrerar den första kvinnodagen. De ordnar massmöten. Kollontaj beskriver hur mötena organiserades över hela Tyskland och Österrike. Uppslutningen blev så stor att arbetare som var män fick lämna sina platser åt kvinnorna. 30 000 mobiliserades till den största gatudemonstrationen där polisen försökte ta ifrån kvinnorna deras plakat, men kvinnorna satte sig till motvärn. Kollontaj menar att detta var den första förevisningen av militans hos arbetande kvinnor. Denna kvinnodag ägde rum den 19 mars, till minne av arbetarnas uppror under 1848 års revolution. Men 1913 beslöt de socialistiska kvinnorna att den internationella kvinnodagen skulle äga rum den 8 mars istället.

En annan händelse som illustreras på affischen är de ryska arbetarkvinnorna som gick ut i stor demonstration i dåvarande Sankt Petersburg i februari 1917 mot tsaren och hans allierade och krävde bröd och fred. Det blev upptakten till den ryska revolutionen.

Under 1920-talet var det troligen främst den kommunistiska kvinnorörelsen som organiserade mobiliseringar för internationella kvinnodagen. Clara Zetkin, som gick med i den kommunistiska Internationalen, skrev återkommande resolutioner inför den internationella kvinnodagen som jag läser i Röda röster, en tidning som gavs ut av den kommunistiska kvinnorörelsen i Sverige. Jag vet emellertid inte om det blev några mobiliseringar för kvinnodagen under 1920-talet i Sverige. På en annan ruta står det: ”Andra världskriget blev ett hårt slag mot alla som kämpade för socialismen. Miljoner dog i kampen mot fascismens svarta spöke. Koloniernas folk reser sig”. På en ruta 1970 illustreras de kämpande vietnamesiska kvinnorna med vapen i hand med texten ”I Vietnam är kvinnorna 30 procent av de reguljära stridande förbanden.”

…och återuppkomst

Längst ner på affischen skrivs den andra vågens kvinnokamp in: ”1970 USA i mer än 15 stora städer har women’s lib-möten och demonstrationer”. En afroamerikansk och en vit kvinna illustrerar systerskap. ”1972 i Stockholm Sverige. Massmöte 1 000 kvinnor” och några av dessa illustreras i rutan. Det var Grupp 8 och Svenska kvinnors vänsterförbund som tog initiativ till att fortsätta arvet från de socialistiska kvinnornas beslut om en internationell kvinnodag. Den första stora mobiliseringen skedde den 8 mars 1972 i Stockholm under temat ”Kvinnor i lågkonjunktur”. Affischer klistrades upp på stan där man kunde läsa att mötet var i solidaritet med Indokinas kvinnor, med Angela Davis (som representerade afroamerikanernas kamp för sina rättigheter i USA) och med Bernadette Devlin (som var ledande i kampen för ett fritt Nordirland och mot Storbritanniens ockupation). Kraven var arbete, fria daghem och fri abort.

Dagen efter hade Dagens nyheter ett reportage från mötet med rubriken ”Tusentals tjejer höjde rösterna… Ååå tjejer… ååå tjejer. Vi måste höja våra röster för att höras” och skrev vidare att ”det var öronbedövande när tusentals kvinnor stämde upp sina röster och sjöng ”tjejsånger” på det största kvinnomöte svenskarna upplevt på årtionden”. En månad senare, den 8 april, organiserade Grupp 8 det första demonstrationståget för kvinnors frigörelse genom Stockholms gator med samma tema – ”Kvinnorna i lågkonjunkturen”. 20 000 flygblad delades ut inför demonstrationen med uppmaningen ”Gråt inte – Bli förbannad – Gå till angrepp” och 2 000 affischer klistrades upp. Drygt tusen personer demonstrerade under huvudparollerna: ”Arbete – nej till kvinnan som arbetskraftsreserv, Daghem – nej till konjunkturstyrd barntillsyn, Utbildning – nej till kvinnoyrken – låglönejobb.”

8 mars blev en av de viktigaste mobiliseringarna för den andra vågens feminism. Vi mobiliserade och krävde fri abort, bra och gratis daghem för alla barn, kvinnors rätt till arbete, mot exploatering av kvinnokroppen. Vi solidariserade oss med kvinnornas kamp mot apartheid i Sydafrika, med kvinnorna i Centralamerika och deras kamp för frigörelse, med de brittiska gruvarbetarhustrurnas kamp mot Thatcherregimen för att nämna några.

8 mars historia började 1857 i USA med att textilarbeterskorna krävde kortare arbetsdag och högre löner. I dag är denna kamp lika aktuell, inte minst för de tusentals och åter tusentals textilarbeterskor i länder som Bangladesh, Indien som behöver en massiv solidaritet i deras kamp för högre löner, bättre arbetsvillkor och rätten att organisera sig fackligt.