Kvinnor i Italien gick ut på gatorna den 8 mars. ”För mig är det viktigt att vara här för att visa att feminismen är intersektionell och att diskrimineringen skär genom kön, klass och ras”, sade en av demonstrationsdeltagarna i Rom till Christin Sandberg.
Tiotusentals italienska kvinnor från Milano i norr till Palermo i söder var ute på gatorna den 8 mars. Många av dessa hade hörsammat nätverket Non una di menos uppmaning till strejk. Över landet rapporterades kvinnor anställda på dagis, sjukhus och skolor ha avstått från att gå till arbetet och ta hand om oavlönade sysslor i hemmet. I Rom stod kollektivtrafiken still.
Protesterna tog fart i Argentina i juni 2015 och har sedan dess spridits under parollen Ni una menos/Non una di meno. I november 2016 var över tvåhundratusen italienska kvinnor ute och demonstrerade mot femicidios, mord på kvinnor. I januari var över fyra miljoner amerikanska kvinnor ute och protesterade mot presidenten och hans misogyna politik. Den 8 mars utvidgades strejken till att omfatta de levnadsvillkor som de senaste decenniernas ekonomiska och sociala politik har skapat. Det är svårt för kvinnor att få ett jobb, särskilt om de har barn, och de allra flesta som arbetar är underbetalda. Den ekonomiska ojämlikheten, rasifierat- och sexuellt våld och imperialistiska krig leder till död.
Under den senaste tiden har den feministiska rörelsen både enats och utvidgats till att bli en mer inkluderande och omfattande rörelse med större utrymme för mångfald, både i Italien och på många andra håll på jorden.
— För mig är det viktigt att vara här för att visa att feminismen är intersektionell och att diskrimineringen skär genom kön, klass och ras, säger Ludovica som har kommit till Colosseum i Rom med Elena.
— Att prata om våld mot kvinnor innefattar även ekonomiskt våld. Det är mycket svårt för kvinnor som saknar arbete, eller har mycket små inkomster att ta sig fram på egen hand efter att ha lämnat en våldsam relation. Därför föreslår feministerna en garanterad basinkomst, vilken skulle ge kvinnor möjlighet till en nystart efter att ha tagit sig ur en våldssituation, säger Federica från nätverket Non una di meno.
Paola Proietti (t h) blev nyligen avskedad efter 19 år som sjukgymnast på samma arbetsplats när hon frågade om det fanns möjlighet till anställning.
— Vi har levt tjugor års prekariat, säger en grupp kvinnor utanför utbildningsministeriet. De började arbeta i skolan för tjugo år sedan och har sedan dess skickats runt mellan olika företag för att städa. Under åren har de påtvingats fler och tyngre arbetsuppgifter samtidigt som antalet betalda arbetstimmar skärs ned.
Non una di meno utanför Ministeriet för högskoleutbildning och forskning.
Inom utbildningsområdet vill de italienska feministerna se mindre av auktoritär, elitistisk och konkurrens inriktad undervisning med acceptans för olikhet och mångfald. Utbildning var ett av åtta teman som ingick i den nationella feministiska handlingsplanen som togs fram inför 8 mars.
Giulia och Graziella manifesterade för varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp. Något som inte är en självklarhet i Italien, där aborträtten liksom rätten till preventivmedel kan nekas med hänsyn till samvetsfrihet.
— Fatima (heter egentligen något annat) och Aysha står i bakgrunden och lyssnar. De har kommit för att det handlar om kvinnor. Framför allt vill de se fler arbete. Sedan de fick barn har de inte kunnat hitta något nytt arbete.
Diskussion med polisen som vill skynda på demonstranterna
