De afghanska protestsångarna Shakib Mosadeq och Masoud Hasanzada, lever i exil i Hamburg, där de spelar för utsålda arenor. På fredag håller de en stödkonsert på Medborgarplatsen i Stockholm på initiativ av Navid Karimi. Syftet är att uppmärksamma de unga strejkande afghanernas kamp.
På lördag har asylstrejken på Medborgarplatsen pågått i två veckor. Mest är det ungdomar som strejkar, som kräver ett stop på deportationerna. Medan strejken förnyas och planerar att sprida sig till skolor runt om i Sverige visar stockholmare sin solidaritet genom att gå till torget, laga mat och swisha pengar till de strejkande. Navid Karimi valde att arrangera en konsert med rockstjärnorna Shakib Mosadeq och Masoud Hasanzada för att visa sitt stöd för de strejkande.
– Idén kom till mig när jag såg demonstranterna och kände att jag måste göra någonting för att solidarisera mig, för att stoppa den mänskliga tragedi som det är om deporteringarna får fortgå. Genom att hålla den här konserten vill vi ge styrka åt de strejkande och visa att de inte är ensamma. Vi ska nå den svenska regeringen och Migrationsverket med budskapet att vi är här i landet för att tillsammans bygga och njuta av välstånd och utveckling, något vi inte hade kunnat i vårt land. I stället för hat och omänsklig politik som deporteringar, snälla, låt Sverige vara ett land för utveckling och acceptans.
Shakib Mosadeq och Masoud Hasanzada har spelat i bandet Morcha, som kallar sig för Afghanistans första protestband. Deras första album Minority report kom 2010. Ordet Morcha kommer från Indien, och betyder protest. Bluesrockbandet började spela tillsammans i Herat 2005. Då var det nästan omöjligt att ha offentliga spelningar, nu är det bättre, men bara lite, berättar Masoud Hasanzada för den indiska tidningen Times of India.
– Vi har skrivit många sånger om den sociala och politiska situationen i Afghanistan och den afghanska folkandan, trots krigets fasor. Många av våra låtar är satir över vår regering, som inte låter oss spela musik med teman som samhälle och politik. De låter oss bara spela kärlekssånger! Alla våra sånger kommer visserligen från hjärtat, men vi använder dem för att uttrycka vår åsikt, fortsätter Hasanzada i en intervju från 2014.
I samma artikel kritiserar han musikscenen i Afghanistan, där kvinnor inte får spela. Samtidigt berättar han om hur kvinnor, invandrare och ungdomar gör motstånd i Afghanistan, bland annat med kulturen som vapen.
Navid Karimi, initiativtagare till stödkonserten.
Navid Karimi föddes 1990, samma år som som Ryssland lämnade Afghanistan. Han är från Herat provinsen i Afghanistan, där han lärde känna sångaren Shakib Mosadeq. I Afghanistan arbetade Karimi som tjänsteman för att uppmärksamma könsroller och verka mot korruption, vilket han skriver en bok om i dag. Men han tvingades lämna sitt land och just nu bor han och arbetar i Stockholm.
Varför arrangerar du den här konserten?
– Vi vill arrangera den här konserten för att stoppa deportationer av afghaner och alla vars länder är utsatta för krig. Vi har alla erfarenheter eller kommer att erfara dåliga dagar i våra liv. Dagar av krig, fattigdom, naturkatastrofer och annat. Vi måste hjälpa varandra att göra världen humanare och vänligare, utan att tänka på hudfärg, ras eller nationalitet.
– Jag tvingades att lämna mitt hemland, ett land där folket alltid var påverkade av krig och fattigdom, och därför relaterar jag till människor med svåra förutsättningar i livet. Jag fick idén om att arrangera den här konserten, men jag hade inte kunnat genomföra den utan hjälp av svenska vänner med kontakter och vilja att förändra situationen för de som protesterar. Så jag pratade med Karen Austin och vi började organisera konserten tillsammans. Genom att använda konsten som språk, vilket är det bästa sättet att protestera, vill vi vara med de som demonstrerar och försöka nå de som behöver höra de drabbades röster.
Varför är det viktigt att stödja de strejkande ungdomarna?
– Jag vill inte göra det politisk men om landet som inte vill ta emot några flyktingar, inte bara hade tänkt på sig själva när de sålde bomber och vapen till dominerande och odemokratiska länder som spridit dem till asiatiska länder, så hade det inte funnits så många flyktingar, föräldralösa, fattiga kvinnor och analfabetiska samhällen. Det är människan som är orsaken till allt detta!
– Som en människa som i många år arbetat mot korruption och sexism så stödjer jag dessa människors kamp. Jag är säker på att varenda en av dem kommer att vara bra för Sverige i framtiden och kommer att vara bra för Sveriges ekonomiska utveckling. Men om de åker tillbaka till Afghanistan, kommer de i varje ögonblick vänta på bomben som kan falla ner i deras tak.
Om vi inte vill vara en del av dödandet av människor måste vi stödja de strejkande, de flesta av dem barn. Jag hade velat fråga alla som läser denna text: Som en människa, ska vi inte stödja mänskligheten?
